Jag tycker ofta att huvudtävlan i Berlin är rätt knepig att följa. En del Hollywoodrelaterade regissörer och skådespelare finns alltid med. De ska visa djup och konstnärliga ådror i rätt banala filmer men som med god vilja kan ibland mistas för konst (Läs: Michel Francos senaste film Dreams). Sen visas det märkligheter och ibland är de tråkiga (läs: Bruno Dumont) ibland storartat genialiska (läs: Radu Jude) men ibland är de bara outhärdliga. I år satte jag mig i mitten av biosalongen och kunde därför inte bara resa mig och lämna Lucille Hadžihalilovićs nya film The ice tower. Så jag började sucka högt. Efter en halvtimme började de mer handlingskraftiga lämna biografen medan vi mer introverta och passiva nöjde oss med att så ljudligt som möjligt andas ut och in under de resterande 12 åren som filmen varade. Ibland hatar jag filmkonsten så pass mycket att jag önskar dess död. Istället skulle jag i lugn och ro kunna ägna resten av mitt liv åt att titta på läckande värmelement eller färg som torkar i realtid. Båda dessa exempel hade skänkt mig enormt mycket mer njutning än vad The ice tower någonsin kommer kunna uppbringa. 

Men! Ibland snubblar man över några fantastiska filmer, så självklara i sitt utförande, filmer som bär stora existentiella frågor på sina taniga indiefilmsaxlar. Filmer man önskar att alla skulle se. En sådan film vid namn If I had legs I’d kick you drabbade mig med all sin kraft. Nog var det inte bara jag som förtrollades av den. Silverbjörnen för bästa skådespelarprestation tilldelades filmens huvudrollsinnehaverska, Rose Byrne. Filmen är regisserad av Mary Bronstein, som 2008 debuterade med sin mumblecore-klassiker Yeast, med en ung Greta Gerwig i huvudrollen. If I had legs är Bronsteins blott andra film. Låt oss innerligt hoppas att det inte kommer dröja ytterligare 17 år till hennes nästa.  

New York-terapeuten Linda (Byrne) uppfostrar sin unga, mycket sjuka dotter (Delaney Quinn) praktiskt taget på egen hand. Hennes man Charlie, spelad av Christian Slater, är bara en röst i telefonen, alltid borta på jobbet. Tidigt rasar taket ner i deras lägenhet efter en enorm vattenläcka, vilket tvingar Linda och dottern att bo på ett billigt motell i närheten medan hon väntar på att inhyrd arbetskraft ska fixa läckan. Men det här är bara en del av motgångar. I jobbet möter hon en behövande, möjligen instabil klient, Caroline (Danielle Macdonald). Hennes egen terapeut (Conan O’Brien) blir alltmer frustrerad med hennes beteende privat och på jobbet. Den bekymrade läkaren Dr Spring (Mary Bronstein) insisterar på att Linda ska ta sig tid att prata med henne om barnets mystiska åkomma. 

Filmen öppnar med en närbild på Lindas trötta ögon. Samtalet kretsar kring Lindas mående och förhållande till dottern. Men vi ser inte dottern. Hon är, som maken, förpassad till att vara en röst, nästintill ett störningsmoment i tillvaron. 

Många av människorna runt Linda förblir också namnlösa, vilket ökar känslan av desorientering i hennes liv. Vi ser världen genom en närmast klaustrofobisk inramning av hennes stressade ansikte som reagerar på händelserna och människorna. Bronstein har skapat en oroande berättelse med fascinerande tvetydigheter. Vi får nästan ingen information om Lindas bakgrund men hennes våldsamt temperamentsfulla vändningar och humörsvängningar antyder ett slags stressad ohälsa som finns någonstans i ryggmärgen och som karaktären inte blir kvitt.  

Lindas man gnäller hela tiden i telefonen, om bokningstider med doktorer, om varför hon lät hålet i lägenheten bli så stort. Det spelar ingen roll vilka av Lindas problem som beror på hennes eget fel – hon får skulden för allt och verkar bära en stor skuld för dotterns tillstånd. Bronstein (vars avlidna mor hette Linda) skildrar skoningslöst modernt moderskap som en obönhörlig hinderbana av tårar och misslyckande, ett ständigt naggande på en kvinnas mentala hälsa. Ibland ser Linda konstiga visioner – kanske ett resultat av hennes förvirrande tillstånd, eller kanske ett tecken på något mer oroande.

Byrne är rå och flyktig, hon bidrar med en omedelbarhet och nervös energi till varje scen. Det är lätt att förstå varför Linda inte kan tänka rakt – och varför de till synes enklaste uppgifterna, som att boka tid hos läkaren, ligger bortom hennes förmåga. 

Filmen igenom använder sig karaktärerna av samtidens eufemistiska terapeutiska aforismer och banala, till synes inspirerande citat. Linda tittar på självhjälpsvideos när hon ibland hinner ta en paus från omvärlden. Men ingenting ger tröst. Linda är djupt ensam och försöker hålla huvudet ovanför vattenytan när vågorna slår ner. Till en början framstår hennes bristfälliga förmåga att styra upp livet som en självcentrerad önskan om att röka gräs och dricka vin, men längre fram i filmen skulpteras det fram ett trauma som lämnat både frågor och skamfyllt självtvivel i Linda. 

Jag älskar varenda sekund av denna mardrömsliknande och sönderstressade tillvaro. Filmen hade gärna fått fortsätta pågå trots att magklumpen bara växer, som det gapande, hotfullt existentiella hålet i taket i huvudkaraktärens lägenhet, som ser ut som att det ska sluka hela världen. 

If I had legs är samproducerad av bland andra Josh Safdie och Ronald Bronstein (regissören Mary Bronsteins make), medregissör och medförfattare till filmen Uncut gems som var A24:s stora succé 2019. Men kan verkligen se den här filmen som en andlig kusin till det där nervkittlande porträttet av spelberoende. Den här filmen handlar dock mer om huvudpersonens inre kaos. Jag anar också släktskap med Cassavetes i sin stressade ömsinthet. If I had legs är nyanserad och rik i sin porträttering av människor som fortsätter trampa på i det senkapitalistiska ekorrhjulets erfarenheter som om de inte hade något annat val. 

 

Filmen visades i Competition under Berlins filmfestival som pågick 13 – 23 februari 2025.