”Oh captain, my captain.” En efter en ställer sig eleverna upp och uttrycker med denna strof, ur en dikt av Walt Whitman, sitt stöd för engelskläraren John Keating, spelad av Robin Williams. Med sin udda, personligt utformade undervisning som lyfter fram andra värden än konformism, materiell framgång och stel disciplin har han blivit en hjälte på pojkinternatet Welton Academy. Ja, det är denna film, Döda poeters sällskap, som är skyldig till alla tatueringar med orden ”carpe diem” – ett uttryck rollfiguren Keating populariserade. Medan de andra lärarna på skolan är strikta, krävande och konventionella är Keating en rebell som säger åt eleverna att riva ut sidor ur läroboken eftersom de ger en andefattig syn på poesi. Han vill att pojkarna ska tänka själva, och han är precis vad dessa fysiskt och psykiskt unga män behöver.
Det finns mycket att säga om Döda poeters sällskap; den är sexistisk och Keating kan uppfattas som närmast lika auktoritär och kränkande i sitt beteende som de andra lärarna. Men dess centrala konflikt, bejakande av livet kontra disciplinering av det, är naturligtvis relevant även för oss i dag, inte bara för internatpojkar från 1959, då filmen utspelar sig. Keating står helt enkelt för det individuella (känslo)livets egenvärde och strävar efter att ge eleverna tillgång till och rätt att avnjuta detta liv. Faktum är att han bara är en, om än kanske den mest anmärkningsvärda gestaltningen av en älskad engelsklärare, av många förmedlare av litteratur och poesi som utgör nycklar till vad som är den verkliga världen bakom yttre värden. Inom filmens fiktioner kan litteraturen vara en viktig guide till att dechiffrera verkligheten och klara sig i den. Den är också ofta en allierad till rollfigurerna. Den står på deras sida gentemot förtryckande överheter och förkvävande omständigheter.
Även i Farliga sinnen ser vi detta mönster. Återigen handlar det om en minst sagt problematisk film – den är som själva sinnebilden av en ”white saviour”-fantasi. En vit lärarinna kommer in och förvandlar verkligheten för en grupp underpriviligierade svarta och bruna elever genom att få dem att hänge sig åt sina studier och därmed i förlängningen klättra uppåt i den sociala hierarkin. LouAnne Johnson, spelad av Michelle Pfeiffer, gör detta genom att lära dem läsa poesi. Detta sker i sin tur genom att hon använder texter eleverna kan relatera till i sina egna liv. Liksom i Döda poeters sällskap finns en reell kamp mellan liv och död. Eleverna lever mitt i en våldsam miljö där konflikter med kriminella gäng eller missbruk kan leda till döden. Den poesi av Bob Dylan och Dylan Thomas som LouAnne (i en lek med namnet Dylan) låter eleverna läsa handlar också om att konfrontera döden.
Farliga sinnen reducerar på ett plan problematiken till en attitydfråga – LouAnne lär klassen att ”vägra vara förlorare” i en miljö där en struktur som bygger på att det finns just vinnare och förlorare är förhärskande. Men på ett annat plan återfinns konflikten mellan en yttre värld som trycker ner och lägger vikt vid konformism och meningslös social kontroll, och en inre värld som revolterar mot detta och vill inte bara överleva utan blomstra. Litteraturen står på livets sida men denna sida är samtidigt återigen i underläge gentemot en förtryckande yttervärld. Båda filmer slutar med att eleverna hyllar sina livsbejakande engelsklärare men sett i ett större perspektiv än filmernas egna kan det handla om pyrrhussegrar. I båda fallen kan litteraturen åtminstone bringa en känsla av meningsfullhet, och låter oss drömma om en förändrad verklighet.
Även i filmer där engelskläraren med sin litteraturundervisning är en bifigur kan hen ha en central betydelse. Ett exempel är brittiska serien Geek girl om en mobbad tonårstjej, Harriet. Under en engelsklektion diskuteras rollfiguren Laertes i Hamlet. Vilken är Laertes betydelse? Harriet svarar att han är en litterär spegelbild till Hamlet. Medan Hamlet prokrastinerar handlar Laertes direkt och hämnar mordet på sin far. ”Han visar att våra liv drivs av vilka vi är och vad vi gör, snarare än vad som händer oss.”
Detta gör Harriet till ett motto som för henne visar att hon kan förändra sitt liv. Här är vi fullständigt i drömmarnas land. Harriet blir upptäckt av en modellscout och lyfts in i den glamorösa modevärlden där det finns goda och onda féer som agerar som hjälpare respektive hinder för Harriet att övervinna. Den visdom som kommer med Shakespeare kan verkligen tyckas vara inte bara banal utan också förljugen, eftersom Harriet verkligen inte behöver göra särskilt mycket själv för att förändra sin tillvaro. Men poängen är ändå att en engelsklärares undervisning i klassisk litteratur har en viktig och rent praktisk betydelse för huvudpersonen som får revansch mot sina mobbare och ett nytt liv som hon kan njuta av. Att klassisk litteratur kan spela en aktiv roll i unga människors liv kan i dessa dagar när vi är så oroliga för läsandets död kännas ganska trösterikt.
Både i The perks of being a wall flower (Chbosky, 2012) och Donnie Darko (Kelly, 2001) är engelskläraren en allierad med den psykiskt sköra huvudpersonen, som lever i en ganska mörk verklighet. I förstnämnda filmen är engelskläraren en trygg punkt för huvudpersonen Charlie när han tvingas ut i en vanlig high school-miljö efter att ha levt ett skyddat liv i den psykiatriska vården. Charlie träffar läraren utanför lektionstid och lånar böcker av honom. I Donnie Darko spelar Drew Barrymore en attraktiv engelsklärarinna som är en motvikt till den förljugna kultur som råder i skolan, förkroppsligad av Patrick Swayze i filmen. Swayze spelar en slags motivationscoach som hyrts in av skolan i dess arbete mot ”negativa attityder” och är i själva verket en farlig pedofil. Drew Barrymores rollfigur avskedas av skolan efter att ha låtit eleverna läsa en novell av Graham Greene som ligger närmare den mörka verklighet de befinner sig i. Novellen ges skulden för att skolan utsattes för översvämning av Donnie (vilket i filmen framstår som en snarast positiv handling). De med jämna mellanrum återkommande, och just nu väldigt starka, röster i USA som vill censurera vad de anser vara farliga böcker är förstås vad filmen syftar på. Det är ett fenomen som visar på att litteraturen har en väldig kraft, oavsett dess position i samhället, och det speglas alltså i filmen. En kan också förmoda att regissörerna, som i dessa fall även skrivit filmerna, tar ut sina egna ungdomserfarenheter av möten med litteratur och lärare.
Hur blir det då om engelskläraren själv är huvudperson? Ptja. Inte alla engelsklärare är perfekta. En kan ju tänka på Humbert Humbert i Lolita. Men å andra sidan kan en tänka på Tom Fords vackra En ensam man, med Colin Firth i huvudrollen som professor Falconer. Under en föreläsning leder en diskussion om Aldous Huxleys eventuella antisemitism till att Falconer drar av ett lager av den sociala fernissan och passionerat talar om rädsla för minoriteter. Han talar indirekt om sig själv som homosexuell, något som måste döljas i sextiotalets USA, och når ut till en ung man som lider av samma utanförskap. Även för Charlie i The whale spelar avkastandet av sociala masker en roll, så stor att han, som undervisar en kurs om Moby Dick via nätet, till slut ber studenterna att helt frångå kursplanen och i stället skriva någonting ärligt om sig själva. Vid sin sida har han ständigt den uppsats om Moby Dick som hans dotter skrivit några år tidigare – en uppsats där hon skriver att romanen har fått henne att tänka på sitt eget liv.
Litteraturen som en väg att se och förstå det egna livet är genomgående, och läraren/professorn är vägvisare. Hen kan vara en subversiv kraft, någon som talar till djupare skikt i människan än det samhällsanpassade. Det är en anledning till att läraren också kan bli ett föremål för beundran och kärlek, eller någon att knyta an till. Men litteraturen kan också fungera som ett sätt för oss åskådare att förstå, eller fördjupa vår förståelse för, just den fiktion vi tittar på. En film om en litteraturprofessor som undervisar på Moby Dick och har titeln The whale, säger oss till exempel att själva narrativet i denna roman anknyter till filmen på flera plan.
De flesta av de filmer jag tagit upp har litterära förlagor (The whale dock i form av en pjäs) vilket kan vara en delförklaring till den litterära förtjusningen. Dead poets society är dock inspirerad av manusförfattarens faktiska erfarenheter av en inspirerande lärare, och Farliga sinnen bygger på den verkliga förebilden LouAnne Johnsons egen bok om sina erfarenheter.
Båda filmerna ger förstås en överdrivet heroisk bild av sina lärare. Men de och andra filmer och serier visar att den klassiska litteraturen lever och har betydelse både i nyare och äldre filmer och serier. I tider då det finns en oro för läsandets framtid kan det kännas trösterikt att filmen håller det högt. Visst är det kul att exempelvis Hawthorne kan dyka upp på ett ytterst betydelsefullt sätt mitt i en tonårsskräckis (Pretty little liars: the original sin). Personligen tycker jag inte att alla de filmer som nämnts här är bra som filmverk (The whale är nog den värsta) men det är mindre viktigt. Själva värdet i att kunna orientera sig i verklighetens olika dimensioner och ha ett symboliskt kapital bejakas på platser där man kanske inte förväntar sig det. Men det handlar också om motstånd mot det ytskikt där vi hålls fast i olika positioner, i en ordning där våra behov inte riktigt blir tillgodosedda. Det är en kamp som har ett värde i sig själv, även om den inte alltid går att vinna.
Artikeln publicerades ursprungligen i FLM Nr. 68. Höst 2024.
