Vad är det som har hänt med Jessica Hausner?

  Det började ju så bra med Lovely Rita (2001), en film vars depressiva realism skildrar den kontaktlösa österrikiska småborgerlighet som Michael Haneke, Hausners lärare, är mästare på. Lovely Rita är inget dåligt bidrag till genren. Sedan kom Miraklet i Lourdes (2009) och Amour fou (2014) som bägge innehar en medmänsklighet och ömhet man också kan se i Hanekes senare verk. När man minst anar det, och tror sig ha fog att döma någon av hans gestalter, skiftar deras uttryck, visar en annan sida. Hausners nämnda filmer gör sådana försök, även om jag fann premissen för Amour fou lite cynisk. Detta att dekonstruera – för att inte säga häckla – den romantiska kärlekens överdrifter ter sig inte särskilt svårt. Men filmen var klart sevärd och vacker. Miraklet i Lourdes är enligt mitt tycke Hausners mest djuplodande och uppriktigt undrande verk. 

Sedan började det gå utför. Dystopin Little Joe (2019), och nu senast ytterligare en dystopi, Club Zero (2023), bär på en problematik som är svår att sätta fingret på, men som lämnar mig med en stor leda. Är det de monotona dialogerna, det pastischartade sättet att tala – som givetvis är poängen men som tyvärr aldrig skiftar i intensitet – kombinerat med ett soundtrack som tycks vilja tvinga tittaren att uppleva scenerna som laddade? I Little Joe fungerar detta till viss del och musiken är en viktig aspekt av filmens ärende. Men i Club Zero blir det svåruthärdligt med trummor och märkliga ljud som vill visa hur skevt samhället är, hur absurt allting är. Bang bang bang, kolla de svälter sig!

Filmen handlar om en elitskola någonstans i Europa (engelska talas) där ett nytt ämne som kallas ”medvetet ätande” införs. Läraren, Ms Novak, spelad av Mia Wasikowska, ska med hjälp av olika moderna civilisationskritiska floskler få eleverna att äta mindre och vara noga med sitt matintag. Snart visar det röra sig om en sekt där eleverna så att säga radikaliseras i kontrollerandet av mat. Det reducerade matintaget handlar inte om att bli smal, utan om just självkontroll, den sjuka leken i hanterandet av skollunchen där eleverna tillsammans lär sig att skära allting i små, små bitar och låtsas äta, skratta sinsemellan och visa upp en fasad. Var och en levererar utan inlevelse olika motiv till varför man bör äta mindre; matindustrin, miljön, klimatpåverkan, och så någon sorts biologisk idé om att kroppen mår bättre ju mindre den får i sig. En av eleverna har redan bulimi, hennes mor också, för henne är det en seger att inte äta någonting under middagen i hemmet. Det blir en fruktansvärd triumf att inte behöva gå till toaletten och spy efteråt. Ungdomarna drabbas av viljestyrkans inledande berusning, och de får beröm av Ms Novak. Att behöva äta för att kunna prestera ses som något fult och pinsamt. Det dansas balett och utövas sporter på tomma magar. Ms Novak, en ensam kvinna vars enda sällskap är sektens gudinnesymbol som hon tillber i sin torftiga lägenhet, börjar träffa en av eleverna utanför skolan, och detta, inte svältandet, vållar problem för föräldrarna. De kan acceptera den nya läran om att inte äta, men att den ansvariga tar med en av eleverna på teater går bara inte. Deras tafatthet och blindhet är övertydlig. 

 

Club Zero (2023)
Club Zero (2023)

Hausner är bra på deprimerande fula miljöer, hon väljer med stor omsorg ut den mest själlösa scenografi man kan tänka sig, de grälla plaststolarna i kafeterian i Little Joe, där de tråkiga och sterila moderna attributen tar helt över bilden. Vantrivseln i kulturen är estetisk, arkitektonisk, hur ska man finna mänsklig värdighet i kärlekslöst massproducerade ting i plast? I Club Zero är miljöerna dystopiska genom en sorts parodi på inredning, en satir på de nyrikas tillgång till allt utom smak. Konstverken i hemmen är anskrämliga, med en ”dyr aura” som bara utstrålar tomhet. Ungdomarna är klädda i långa shorts och t-shirtar, föräldrarna är distanserade och känslokalla. Två av eleverna bor på internat, den ena tack vare ett stipendium, den andra för att hens föräldrar har flyttat till Afrika. Scenerna när hen ringer dem på Facetime och de uppträder överdrivet kyligt gör elevens extra starka dragning till Ms Novak förutsägbar. Filmens enda undantag är stipendiatens mor. Hon har ett levande ansikte. Hon reagerar på att sonen börjar äta allt mindre av den mat hon tycker om att laga till honom och slår larm till rektorn som ignorerar henne. Men hennes reaktion är för svag, för subtil, för att filmen ska få nerv. I Little Joe fanns åtminstone ett osäkrande av vem som stod utanför blommans påverkan och frågan hölls öppen till slutet. 

Om man ska skildra sekterism, elitism och manipulation tror jag att man behöver visa på den särskilda dragningskraft som finns kring dem, det vill säga skimret, utvaldheten, lockelsen. Hausners anti-estetik förhindrar filmens ärende, tycker jag, för det finns skönhet i mörker, även i ondskan, kanske särskilt i den, annars skulle man inte använda estetik som maktmedel. Vad nu Hausner vill påvisa med fulheten – med de matta, trista ytorna och en Jehovas vittne-liknande, klichéartad tavla som lockbete för ungdomarna – är svårt att förstå. Det är som om hon väntar sig att man ska fatta poängen och häpna över allt detta helt på egen hand.

Är det således ett försök att göra upp med suggestionen? Visa på destruktivitet och elitism som banal, ful och alldaglig? Det greppet hade kanske fungerat om det kontrasterats mot några kraftfulla bilder, eller öppningar i dialogen. Jonathan Glasers The zone of interest (2023) gestaltar ondskan som ytterst ordinär, men de få, outhärdliga detaljerna som visar vad som faktiskt pågår i koncentrationslägret; askan i handfatet, kraniet i floden, modern som stänger fönstret, etsar sig fast i medvetandet efteråt.

 

Club Zero (2023)
Club Zero (2023)

  Om vi återgår till Michael Haneke och hans sätt att ständigt, när man minst anar det, låta en människas uttryck skifta, visa upp något annat, en ömhet, en sorg, ett plötsligt begär. Exemplet Happy end är precis som Dolt hot fantastisk på det sättet. Scenen på slutet när den ”galne sonen” bjuder in en grupp afrikanska migranter till moderns dyra förlovningslunch hade kunnat vara en fälla. Som åskådare kanske man förväntar sig att familjen ska bli upprörd, visa avsmak inför situationen, och neka gästerna tillträde. Det sker en anspänning, men istället för att låsa in den privilegierade familjen i en genomgående hårdhet och likställa deras samhällsposition med förutsägbara reaktioner så låter Haneke modern, även här Isabelle Huppert, erbjuda migranterna att sätta sig till bords. Gesten är enkel, den tillåter sig inte heller – ytterligare en viktig aspekt hos regissören – att göra någon smärre affär av generositeten. 

  Det koloniala arvet är närvarande i Happy end, familjen som arbetar åt de rika fransmännen är nordafrikansk, men ingen av karaktärerna tillåts bli föremål för rent förakt eller offerskap. Ett verk som förvaltar en liknande komplexitet och människokärlek är Isabella Eklöfs Kalak. Det är svårt att beskriva hur intelligent och sann hennes blick är i den filmen. Utan att demonisera eller exotifiera skildrar hon en dansk sjuksköterska på Grönland, hans kontakt med urinvånarna där, den är komplicerad, hans förflutna likaså, och de skiftande uttrycken, ansiktena, det krassa, verkliga landskapet, inredningen och husen, alltsammans är gestaltat på ett sätt som för en närmre vad det är att vara människa, och påminner om varför konst finns. En känsla av att detta bara kan sägas på just det här sättet. 

Club Zero för en längre bort från detsamma, som om konst inte behöver uträtta ett arbete utöver en symmetrisk och idédriven konstruktion. Filmen har, vad jag sett, fått en del negativ kritik, och Hausner säger i en intervju att det beror på att åskådaren inte ges några tydliga svar. Att det är frustrerande att inte få veta vad som är rätt eller fel. Men om Haneke och Eklöf undviker svaren med sina taktila tillvarataganden, låter Hausner pastischen fortgå tills den självdör.  

 

Club Zero (2023)
Club Zero (2023)

Idén om självsvält och elitism är intressant, så pass intressant att besvikelsen när jag ser Club Zero blev stor. Istället för att väcka lust att reflektera över ätande, kapitalism, sekterism, blir effekten att jag nödgas att anstränga mig för att ta reda på varför lusten uteblir. Det kanske är samma sak som att skriva kritik, något jag verkligen inte vill göra. Jag ville skriva en essä. Jag kan bara hoppas att den samtida filmen rör sig mer mot Hanekes och Isabella Eklöfs linje, och mindre mot det kalla och konceptuella. 

 

Texten publicerades ursprungligen i FLM nr.68