Regi: Halina Reijn
Medverkande: Nicole Kidman, Antonio Banderas, Harris Dickinson, Sophie Wilde
Biopremiär: 24 januari
Det är inte mycket till dominanssex, det här. Men så är filmen också nästan lika slät som Nicole Kidmans ansiktshy. Det behövs ingen trigger warning inför Halina Reijns film Babygirl eftersom alla riskabla utstickande element har hyvlats ner i mesta möjliga mån. Ja, här skildras en erotisk affär mellan en medelålders kvinna och en ung man – men Kidman, 57 år gammal, är så skulpterad och opererad att hon knappt framstår som ens medelålders. Skillnaden syns men är minimerad. Vad gäller maktaspekten – ja, Samuel, som han heter (väl spelad av Harris Dickinson), har makt över henne sexuellt i ett ömsesidigt spel. Han är också man medan hon är kvinna. Men han är minst lika objektifierad i filmen som hon, om inte mer. Det är han, den yngre kroppen, som dansar sexigt för kameran. Hon är hans chef och överlydande. Romy, som hon heter, är en framgångsrik affärskvinna i ett samhälle där just det är det bästa och mest avundsvärda någon kan vara. Skillnaderna tar ut varandra, kan man säga.
Ingenting som utspelas mellan Samuel och Romy är farligare än ett glas mjölk.
Här görs inga uppseendeväckande statements. Bilden av BDSM och sexuella fantasier som hör därtill är som sagt rätt utslätad, och man kan dessutom säga att just BDSM är en sexuell orientering som blivit ganska mainstream med åren. Ingenting som utspelas mellan Samuel och Romy är farligare än ett glas mjölk. Men hon riskerar ändå mycket – sitt äktenskap och mot bakgrund av post-metoo-samhällets granskande blick, den sociala position hon har genom sitt arbete. Framför allt förlorar hon den självbild hon önskar ha. Här är en kvinna som har svårt att acceptera sina egna fantasier, som genuint lider av dem och ser sig själv som äcklig. Filmen försöker förmedla en tolerant och bejakande hållning gentemot denna typ av fantasier. Men den problematiserar dem också genom att hinta om att de kan vara resultatet av en uppväxt i olika sekter och kollektiv, alltså i själva verket en skada. Det är ingen tvekan om att Romy får något ut av relationen med Samuel, den öppnar upp henne. Men genom filmens gång skruvas hon samtidigt ännu stadigare fast vid sin plats inom den socialt accepterade ordningen.
Det är väl ingen slump att Romys make, en väletablerad teaterregissör spelad av Antonio Banderas, nu för gammal för att vara first lover men fortfarande duglig som attraktiv make, arbetar med en uppsättning av Ibsenpjäsen Hedda Gabler. Det finns en ytlig likhet mellan Romys belägenhet och Hedda Gablers. Men återigen bedrar skenet. Romy har verkligen ingenting gemensamt med denna frustrerade och destruktiva legendariska fiktiva kvinnogestalt. Romy är framgångsrik i sitt arbete och, well, på de flesta sätt en mycket kontrollerad och vad det verkar tämligen perfekt människa, maka och mor med en därtill passande perfekt och attraktiv uppsättning knytblusar. Om det inte vore för de ovälkomna fantasierna hade hon varit fullständigt ointressant. Men jag erkänner att jag njuter av hennes garderob, och särskilt den varmt gula knytblusen. Feminin powerklädsel som är mjuk och med sin färg markerar att Romy vid detta stadium i filmen släppt in livet. Kostymdesignerparet Kurt och Bart har verkligen över huvud taget gjort ett gott arbete, även med Samuels noga uttänkt nonchalanta utstyrsel.
Det kommer aldrig att bli lika roligt att se Nicole Kidman som det en gång var, före uncanny valley-vibbarna.
Det kommer aldrig att bli lika roligt att se Nicole Kidman som det en gång var, före uncanny valley-vibbarna. Men här är hon ändå en levande varelse, till skillnad från exempelvis i struntfilmen A family affair. Hon är förstås i grunden fortfarande en skicklig skådespelerska och rollfiguren Romy har en genuin sårbarhet. Att Babygirl ibland betecknas som en thriller är faktiskt obegripligt, men det finns ett allvar i filmen som skiljer den från ett rent exploateringsverk som Fifty shades of grey, som ofta nämns som referenspunkt. Och det finns faktiskt en genuint intressant dynamisk, för att inte säga direkt explosiv, maktrelation i filmen som den hade vunnit på att utveckla: den mellan Romy och Esme (Sophie Wilde), en ambitiös underlydande på jobbet. Esme spelar en avgörande roll i filmen men är en helt outvecklad karaktär. Där finns det någonting att gräva i.
Nej, Babygirl är inte en helt värdelös film. Men inte heller särskilt bra, och det finns andra filmer med samma teman som är betydligt mer intressanta. Vill du se en film om kvinnligt begär till underkastelse, välj till exempel Secretary (Shainberg) från 2002 med Maggie Gyllenhaal och James Spader. Vill du se en film som verkligen handlar om ett konventionsutmanande förhållande mellan en äldre kvinna och en yngre man, gå tillbaka till 1974 och R. W. Fassbinders film Rädsla urholkar själen. Det var naturligtvis inte bättre förr vad gäller dessa företeelser. Men det har gjorts bättre film om dem.
