Regi: Ibrahim Nash’at
Land: Tyskland, USA
Längd: 1 timme 32 min
Biopremiär: 20 september
Ibrahim Nash’at, egyptisk journalist baserad i Berlin, såg kaotiska scener under amerikanernas tillbakadragande och evakuering från Afghanistan. Han bestämde sig för att åka dit, även om han aldrig hade besökt landet tidigare. Nash’at ville följa när talibanerna återtog makten och hoppades kunna filma det centrala beslutsfattande organet, Shura, men kom ingenstans med den orealistiska ambitionen. I stället träffade han en talibansoldat, MJ Mukhtar, som uppvisade lite mer iver i att bli filmad. Genom Mukhtar träffade Nash’at även den nyutnämnde befälhavaren för talibanernas flygstyrka, Mawlawi Mansour. Nash’at insåg tidigt att han kunde spela på Mansours fåfänga och fick tillåtelse och tillstånd att följa Mukhtar och Mansour med en kamera i flera månader.
När amerikanska styrkor lämnade Afghanistan lämnade de efter sig militär utrustning värd uppskattningsvis sju miljarder dollar. Mansours huvuduppgift blev att övervaka reparationen av stridsflygplanen och Black Hawk-helikoptrarna, officiellt inför en segerparad men också som en möjlig förberedelse för ett krig mot grannlandet Tadzjikistan.
Mansour liknar en islamistisk David Brent i sin iver att framstå som obrydd och avslappnad när han sätter sig vid ett träningsredskap eller förgäves försöker klura ut hur mycket 67 gånger 100 är.
Nash’at fick tillträde men inte utan varningar. Han tilläts inte att filma civila och inte heller mycket utanför den tidigare amerikanska basen som kallades för Hollywoodgate. Redan där skapas diskrepansen mellan det verkliga och det imaginära, gränsdragningen alla dokumentärfilmer måste förhålla sig till. Nash’at skulle följa talibanerna utan att skildra den hårda verkligheten utanför deras högkvarter.
Filmen vinner på att inte innehålla några voice-over-kommentarer. Metoden att vara en flugan på väggen avslöjar tydligt en dubbelhet i hur talibanerna kämpar för att skapa, för att inte säga tillverka, en önskvärd representation, samtidigt som de gång på gång avslöjar en annan slags verklighet. Mansour liknar en islamistisk David Brent i sin iver att framstå som obrydd och avslappnad när han sätter sig vid ett träningsredskap eller förgäves försöker klura ut hur mycket 67 gånger 100 är.
En sak som talibanerna inte är blyga för att avslöja är hur de ser på kvinnors rättigheter. När Mansour får veta att vissa lokala kvinnor inte följer sharia, svarar han att de inte längre bör jobba. De kan bara komma till jobbet om de täcker sitt ansikte. Själv är han gift med en läkare, men han skulle bara gifta sig med henne om hon slutade praktisera medicin. ”Jag tillät det inte längre”, säger han.
Utan att göra ytterligare jämförelser mellan talibaner och amerikansk militär, kan man ändå fundera på hur fria de ”inbäddade” journalisterna var när de skulle sända reportage från Afghanistan efter amerikanskt inträde.
Filmens crescendo inträffar under den surrealistiska paraden på Bagrams flygbas inför inbjudna gäster från Kina, Ryssland, Pakistan och Iran – ett skräckexempel på demokratihotande krafters allt starkare nätverksbyggen. Den innehåller bland annat en motorcykelparad med ”självmordsbombbataljonen”. För dessa män har det inte blivit något lyckligt slut. De rider in i en osäker framtid, fortfarande vid liv. Blandningen av skräck och egendomligt komiska scener gör Hollywoodgate till en rätt så unik och kuslig film.
Filmen handlar om att uppträda framför och bakom kameran. Mansour syns i sina offentliga framträdanden och i privata sammanhang. Många talibaner kommenterar kamerans närvaro och uttrycker en stark vilja att bli kvitt Nash’at. Mansour säger tidigt att Nash’at kommer att avrättas om inte talibanerna är tillfreds med materialet. Naturligtvis måste Nash’at också uppträda eftersom han skapar det som talibanerna vill att han ska skapa. Ibland ser vi hans spegelbild i förbifarten, en påminnelse om att han är en del av den medskapande berättelsen. Samtidigt vittnar bilderna om hans utsatthet eftersom han är ensam, omgiven av radikala islamister.
Hollywoodgate är en film om performativitet, om önskan att visualisera önskningar istället för verkligheten, om gapet mellan det verkliga och det föreställda.
Filmen kommenterar också omöjligheten i att skapa anti-autonoma bilder. Talibanernas önskan att bli skildrade enligt deras vilja skiljer sig inte nämnvärt mot annan propaganda. Utan att göra ytterligare jämförelser mellan talibaner och amerikansk militär, kan man ändå fundera på hur fria de ”inbäddade” journalisterna var när de skulle sända reportage från Afghanistan efter amerikanskt inträde. Förväntningar och överenskommelser är ju inte reserverade enbart för diktaturer och islamistiska regimer utan kan såklart förekomma även i demokratier.
Hollywoodgate är en film om performativitet, om önskan att visualisera önskningar istället för verkligheten, om gapet mellan det verkliga och det föreställda. En film om allt det utelämnade, okommenterade. Den förhåller sig både till talibanernas önskan om att på film framställas som hjältar men vidrör också den amerikanska drömfabrikens roll i medskapandet av macho- och krigsideal.
Hollywoodgate har svensk biopremiär 20 september. Recensionen publiceras även i FLM Nr. 68, hösten 2024.
