The Path to Paradise: A Francis Ford Coppola story
Författare: Sam Wasson
Antal sidor: 385
År: 2023
Förlag: HarperCollins Publishers
Francis Ford Coppolas fyrtioåriga hjärteprojekt Megalopolis fick, efter många men, sin premiär under årets Cannesfestival. Den 85-årige regissören, som själv bekostat en budget på 120 miljoner dollar, letade då fortfarande efter en distributör. Ett högt vågspel kan tyckas, men knappast första gången Coppola satsat allt. Det mest kända exemplet är förstås hur både förmögenhet och och förstånd sattes på spel under produktionen av Apocalypse now, vilket skildras lika deliriskt som ingående i Sam Wassons bok The path to Paradise: a Francis Ford Coppola story.
Jämte författare som Glenn Frankel och Mark Harris har Wasson utmärkt sig som en både flink och noggrann skildrare av Hollywoods historia. Bland annat med den utmärkta produktionsstudien The big goodbye: Chinatown and the last years of Hollywood. Biografin The path to Paradise är inget undantag. Istället för att ge sig i kast med en fullständig levnadsteckning har Wasson funnit en effektiv avgränsning genom att fokusera lika mycket på Coppolas nästan livslånga dröm: produktionsbolaget American Zoetrope. Produktionsbolaget, som grundades med vännen George Lucas, var tänkt att förändra hur film skapades och talang utvecklades, oberoende av ett kreativt hämmande Hollywood.
Men kaoset som omgav Apocalypse now tycks vara en outsinlig källa.
Med närmast skönlitterärt flyt skildrar bokens första och matigaste del, “The dream”, Coppolas uppväxt, tidiga karriär, och så småningom framgångar, parallellt med produktionen av Apocalypse now. Flera detaljer har luftats förr. Inte minst av hustrun Eleanor, som 87 år gammal gick bort i april i år. Wasson beskriver hennes bok Notes: The making of Apocalypse now (1995) som en ständig inspirationskälla, inte bara i arbetet med The path to Paradise, utan för sitt skrivande i stort. Andra detaljer känns igen från dokumentären Heart of darkness: A filmmaker’s apocalypse, vilken Eleanor filmade under inspelningen på Francis uppmaning. Men kaoset som omgav Apocalypse now tycks vara en outsinlig källa. Wasson, som inte bara grävt i arkiven utan även haft tillgång till Coppola själv liksom ett stort antal medarbetare, hittar nya detaljer och infallsvinklar.
Genom Michael Corleone från vuxen till mäktig man i de två första Gudfadern-filmerna, och i Apocalypse now som en bruten man genom Willard och Kurtz.
Eleanor liknade Francis inspelningar vid konceptuell konst, ett slags levande teater genom vilken han återskapade den värld filmerna handlade om. Wassons tankar går i samma banor. Coppola levde sina filmer till den grad att de fungerade som övergångsriter. Genom Michael Corleone från vuxen till mäktig man i de två första Gudfadern-filmerna, och i Apocalypse now som en bruten man genom Willard och Kurtz. Även om det är en analys som bär drag av auteurteori skildras Coppola aldrig som en självupplevd auteur. Snarare som en ciceron utan kompass, som omgiven av sina hängivna medarbetare färdades dit filmerna tog honom.
Vid hans sida fanns förstås även Eleanor. Från det att de träffades på inspelningen av Nattens skräcknäste och fram till hennes död. Något som inte var helt självklart under arbetet med Apocalypse now. Wasson gör ingen hemlighet av Francis många och indiskreta otroheter. Om dem och andra prövningar som Francis ego påtvingade deras äktenskap skrev förstås Eleanor själv öppet om i Notes.
Coppola tog sig mot alla odds triumferande ut ur mörkret. 1979 delade Apocalypse now guldpalmen med Volker Schlöndorffs Blecktrumman. Samma år nådde Zoetrope dessutom ytterligare framgång med Carroll Ballards Svarta hingsten. Kanske kunde drömmen gå i uppfyllelse, till och med löna sig.
Likheter går också att skönja i Wassons intima men aldrig insmickrande porträtt av en regissör som är lika visionär som megaloman, lika klarsynt vad gällde Hollywoods brister som naiv inför dess framtid.
Bokens andra del, “The apocalypse”, ägnar Wasson åt tiden som tar vid. Med återvunnet självförtroende köpte Coppola en studio i Hollywood dit Zoetropes produktion flyttades. Till de första filmerna hörde Wim Wenders Hammett och Coppolas romantiska musikal Älskling, jag hatar dig!. Återigen satsade Coppola allt. Men runtom honom började många ana en excentricitet i paritet med Howard Hughes, en regissör som Coppola själv beundrade. Likheter går också att skönja i Wassons intima men aldrig insmickrande porträtt av en regissör som är lika visionär som megaloman, lika klarsynt vad gällde Hollywoods brister som naiv inför dess framtid. Men som för en stund ändå åstadkommer något magiskt med Zoetropes Hollywoodinkarnation. Ett slags filmens Camelot där han lyckas samla dignitärer som Gene Kelly, Michael Powell och Jean-Luc Godard. Det skulle dock inte få vara för evigt.
1982 floppade både Älskling, jag hatar dig! och Hammett. Coppola var svårt skuldsatt och tvingades sälja studiotomten i Hollywood tillsammans med flera andra av Zoetropes tillgångar och privata fastigheter. I bokens epilog redogör Wasson hastigt för hur regissören under de två kommande årtiondena tackade ja till filmer som Peggy Sue gifter sig och Regnmakaren för att komma tillbaka på fötterna.
Genom att skildra drömmen om Zoetrope när den var som mest levande avgränsar Wasson även sin bok till Coppolas mest vitala period som filmskapare. Samtidigt lyckas han fördjupa förståelsen för varför Coppolas sena karriär har sett ut som den gjort, eller snarare varför det gick som det gick. Det är måhända ingen helt ny bild av Coppola som framträder, men en som är något rikare och mer nyanserad.
Det verkar osannolikt att Coppolas dröm om vad American Zoetrope skulle kunna vara kommer att uppfyllas med Megalopolis, men det är ändå vackert att den lever.
Recensionen publicerades ursprungligen i FLM Nr. 67, sommaren 2024.
