Joëlle, Caroline och Kareen befinner sig i en lånad släktvilla vid den franska Atlantkusten, där de tillsammans ska tillbringa en sensommarsemester av planlöst umgänge. Veckorna är som upplagda för lek, skämt och upptåg, när vännerna är utlämnade åt sig själva på en plats där de främsta nöjena består i att spela kort, äta våfflor till frukost, och förfasas över grannens slingrande ålfångst. Scenen där trion gör sig lustiga över ortsnamnet från filmens titel är typisk för den uppsluppna, improvisatoriska ton som karakteriserar Du côté d’Orouët i synnerhet, men också Jacques Roziers filmografi i stort.

Av alla den franska nya vågens regissörer är nog Rozier den som i högst grad premierar spontanitet framför ordning, stundens infall framför konventionell dramaturgi. Där hans generationskamrat och namne Jacques Rivettes improvisationer kretsar kring teater och rollspel, är tilltalet hos Rozier rakare och mer realistiskt. Hans främsta motiv är det svårfångade och ständigt rörliga samspelet mellan människor. Ingenstans är detta tydligare än i just Du côté d’Orouët – en över två och en halv timme lång semesterkrönika, där avsaknaden av traditionell handling lämnar plats åt iakttagelser: över stämningslägen, humörsvängningar och nyanserna i samvaron vid havet. Där dynamiken mellan rollfigurerna ständigt skiftar; från upptåg, fniss och uppsluppna skrik, till trötthet och irritation.

När Rozier, född 1926, avled i juni i år var han den sista kvarvarande filmskaparen från den franska nya vågens begynnelse. Kortfilmsdebuten Rentrée des classes gjorde han redan 1956 och den första långfilmen Adieu Philippine prydde omslaget till Cahiers du cinéma, där den också röstades fram som en av 1963 års främsta filmer. Roziers produktion blev visserligen aldrig särskilt stor – fem långfilmer jämte ett antal kortare verk och dokumentärer. Men på senare tid har hans lekfulla och intuitiva filmografi rönt en ny våg av uppskattning från kritiker och cinefiler.

De flesta av regissörens filmer kretsar kring resan som ett slags undantagstillstånd, där storstadsmänniskan söker respit från sin inrutade tillvaro. I Adieu Philippine bär det av mot Korsika, Maine Océan utspelar sig på ön Yeu, och The castaways of Turtle Island handlar om en karibisk äventyrsresa. Sommaren och semestern kommer med ett löfte om frihet, vars väg mot fullbordan dock sällan blir riktigt som Roziers drömmare har föreställt sig. Liksom skådespeleriet präglas estetiken av en följsam spontanitet; Du côté d’Orouët är inspelad på 16 mm med en handkamera som kränger mer än lovligt under filmens seglatser och galoppturer. Bilderna är enkla men förmedlar en slags intuitiv känsla för färger, miljöer, väderlek och, inte minst, ansiktets skiftande minspel. Det blir synligt – uppsluppna, tankfulla, bedrövade.

Här finns dessutom en tålmodighet i att låta de långa scenerna gradvis avtäcka nya nyanser och undertoner i relationen mellan rollfigurerna. Efter några dagars samvaro avbryts den kvinnliga trions isolering av att Joëlles påflugna chef från kontoret i Paris oväntat dyker upp. Gilberts på samma gång enerverande och charmigt bortkomna uppenbarelse införlivas dock snart i gruppens universum, och blir ett välkommet föremål för gyckel och pikar. Sedermera figurerar även Patrick i bilden, en lokal seglare som blir ett flyktigt kärleksintresse för fler än en av tjejerna.

En stor del av Du côté d’Orouët utspelar sig i en slags yster uppsluppenhet, men fram emot tredje akten börjar en känsla av melankoli smyga sig in i den alltmer trötta semesterstämningen. Höstliga vindar blåser in över kusten, våffelcaféet stänger för säsongen, och umgänget börjar tära på vännerna. En definitiv vändpunkt uppstår i samband med en middag, då Gilbert ska tillaga en ambitiös måltid av dagens fiskefångst. Vad som börjar i komik – där kockens yviga gester och tilltagna vin- drickande har drag av dråplig slapstick – landar snart i en dyster atmosfär runt bordet. Kareen är borta på dejt med Patrick, Joëlle beter sig stingsligt och svartsjukt, och Caroline somnar ointresserat ifrån maten. Gilberts ansträngningar att lätta upp stämningen faller platta till marken och efter att ha blivit utskälld för det stökiga köket får han ett sammanbrott och lämnar. I en närmast omärklig förändring har den lustiga clownen blivit en sårad och kärlekskrank människa. ”Du säger att han är en tråkmåns, men vår semester hade varit urtrist utan honom”, erkänner Caroline till Joëlle när de låser huset och beger sig till tågstationen för resan hem till Paris. I nyanser och skiftningar som dessa syns Roziers storhet som iakttagare av den mänskliga samvaron.

Väl i Paris väntar elva månader på ett grått kontor, innan semesterns korta parentes återigen ska kompensera för det resterande årets ackumulerade tristess. I slutscenen sitter Joëlle på ett café och tjuvlyssnar roat men fundersamt till Gilbert, som nu fattat tycke för en annan av kontorets sekreterare. Efter ett tag driver blicken iväg och blir tankfull. Liksom så många av Roziers rollfigurer tycks hon i sinnet redan vara långt borta – påväg mot resan, äventyret; planlöshetens absoluta frihet.


Texten publicerades ursprungligen i FLM Nr. 64, Höst 2023.