Olga Ruin och Rebecca González León listar sina bästa och sämsta intryck från 2024 års filmfestival i den tjeckiska staden Karlovy Vary. Några filmer upplevdes bara av den ena, andra av båda. En kombination av delade meningar och motstridiga åsikter.
1. Platsen
Rebecca: Banger
Inklämd bland höga trädbevuxna berg är staden så vacker att det blir gulligt. Stundtals känns det som om jag promenerar runt bland kulisserna i ett kommande Wes Anderson-projekt medan den omkringliggande naturen bjuder på Lynch-stämning. Sällan har jag skådat film i sådana förgyllda miljöer som här, där de grandiosa byggnaderna Pupp hotell, Husovka och Karlovy Vary Municipal Theatre får agera biosalonger. Min favorit förblev dock den anspråkslösa biografen med endast en salong – Čas Cinema. Rummet är mindre, publiken är närmare. Jag fann det lättare att insupa filmen när den inte konkurrerar med kanske Europas vackraste arkitektur. Mitt i allt detta ligger dessutom Hotel Thermal, ett brutalistiskt betongpalats från 70-talet som ger mig gåshud. Inte bara är Thermal festivalens hjärta i form av biografer, presscenter, biljettdisk och så vidare. Där finns ett filmkafé och en utomhusbar med billiga drinkar och inget förbud mot rökning. Som gjort för oväntade samtal med andra filmentusiaster helt enkelt.
Olga: Banger
Den lilla tjeckiska staden Karlovy Vary nära tyska gränsen, även känd som Karlsbad, är en gammal kurort med krokanliknande 1800-talshus som idag erbjuder lyxig shopping för ryska turister. Och en av världens äldsta filmfestivaler som fick ett internationellt uppsving när landsmannen Miloš Forman efter murens fall började göra reklam för den genom att bjuda in alla sina amerikanska Hollywoodvänner. Bergens Båstad vars gamla stadskärna en gång om året lockar aperolpimplande Pragbor och internationella filmkändisar för att fira filmkonsten.
2. All we imagine as light av Payal Kapadia. Indien, 2024 Sektion: Horizons
Rebecca: Banger
Född med en bristande uppfattning om tid och rum hade jag missförstått kösystemet för oss som inte hade biljetter. Personen innan mig var den sista att bli insläppt men en ängel från ovan – en volontär – bestämde sig för att släppa in mig och några till. Trots att jag tillbringade hela visningen på ett hårt golv lämnade ingen bild eller dialog mig oberörd i denna finstämda film från Kapadia. Kanske festivalens vackraste ljudbild med en blandning av svällande vågor, syrsor och elektronisk musik.
Olga: Allt vi kunde hoppas på, en banger!
Efter att ha golvats av hybriddokumentären A night of knowing nothing på CPH:DOX 2021 och tagit hem filmen till Sverige genom filmvisningsprogrammet DIA har nyfikenheten på Kapadias första långa spelfilm varit stark! Att hon vann jurypriset i Cannes gav Duplantiskänsla på höjden av förväntningar. Resultatet? De överträffades. Samma tematik som i A night of, med en kärlekshistoria mellan en hinduisk kvinna och muslimsk man, men här sammanvävt med två andra kvinnors liv. Aldrig har jag sett Mumbai skildrat på detta vis, som Blade runner betraktat genom en blågrön glaskula. Roliga skämt om hinduisk tinderdejting, putslustig musik som möter melankolin i en kromad riskokare skickad från en frånvarande äkta man i Tyskland och en vacker magisk slutscen om erkännande och försoning.
3. Second Chance av Sibhadra Mahajan. Indien, 2024. Sektion: Proxima Competition
Olga: Besvikelse
Det kanske inte är en våg men visst sprider det sig en spännande krusning av unga indiska kvinnliga regissörer över festivalhavet just nu. Fyra filmer visades i Karlovy. Som med alla sådana rörelser är det ofta en som skiner starkare bland andra och Second chance av Subhadra Mahajan var knappast pärlan. Ett debutdrama som tyvärr led av debutantfilmernas överanvända attribut: svartvitt foto, påtagligt långsamt berättande och ett gulligt möte mellan ung vuxen och barn. Med begränsad tid ångrade jag att jag inte valt Girls will be girls av Shuchi Talati eller Santosh av Sandhya Suri. Men det är festivalernas predikament, man måste våga chansa.
4. Who do I belong to av Meryam Joobeur. Tunisien, Frankrike, m. fl. 2024. Sektion: Horizons
Olga: Banger
Innan visningen uppmanade regissören Meryam Joobeur publiken att släppa på logiken och bara överlämna sig till bilderna och ljuden. En bra kommentar eftersom ett drama om två söner som lämnar sin familj för att gå med i IS väcker förväntningar på att man ska få förstå det obegripliga i radikalism, religion och våldsam sekterism. Men det här är inte filmen om den som åkte utan om den som kom tillbaka. Några av årets vackraste bilder av den nordtunisiska byn där Salha Nasraoui flyttar berg med blicken i rollen som mamma Aïcha som måste konfrontera den mörka skugga som följer med den hemvändande sonen.
5. Personalen
Rebecca: Banger
Vad finns det att säga? En solklar banger. Trevligare personal och volontärer får man leta efter!
Olga: Banger
På frågan om hur jag kunde få en biljett till veckans mest utsålda film Kneecap svarade den unge mannen i biljettbåset att jag hade tre alternativ. “1. You can ask for last minute tickets at the box office one hour before the film. 2. You stand in queue outside of the cinema and hope not everyone turns up. 3. You just pray.” Av hans vänliga men lätt urskuldande leende förstod jag att det sista alternativet nog var min bästa chans.
6. Viet and Nam av Minh Quý Truong. Vietnam, 2024. Sektion: Horizons
Rebecca: Banger
Kondenserad slow cinema i perfektion. Den bästa filmen jag såg under hela Karlovy Vary. Filmen rör sig mellan Vietnams dåtid och nutid, under och över jord, lika vackert och tätt sammanvävt som de två älskarnas famnar vars kärleksberättelse vi följer. Poetisk rättvisa dränkt i gulgröna toner.
Olga: Besvikelse
Veckans bottennapp var att jag missade att se den.
7. Cabo Negro av Abdellah Taïa. Frankrike, Marocko 2024. Sektion: Horizons
Rebecca: Besvikelse
Jag älskar Abdellah Taïas böcker. Jag älskar hans varma personlighet och jag vill verkligen älska Cabo Negro men karaktärerna är platta och stelbenta. Trots att regissören vill situera sina queera protagonister i en marockansk vardag är det sällan så människor beter sig i verkligheten. Filmen blir istället en studie i symbollära, där vartenda ord eller objekt representerar något annat. Även om bilderna stundtals är otroligt vackra blir det något tröttsamt till sist.
Olga: Besvikelse
Filmskapare som gör film om människor som har långtråkigt borde inte få hållas. Det enda som lyfte denna segdragna och uttryckslösa historia var när jag googlade ”Cabo Negro review” för att läsa vad andra tyckt men istället landade på Tripadvisor, där brittiska turister recenserat den exklusiva semesterorten där filmen utspelar sig.
8. Tjeckisk mat
Rebecca: Besvikelse
Jag har utvecklat någon slags intolerans mot gluten och fick därför avstå livets goda i form av panerad ost, tjeckisk öl och varma marängvåfflor – alltså det som majoriteten av besökarna släpar runt på förutom biobiljetter och festivalpass.
Olga: Besvikelse
Efter en sent avslutad filmvisning jagade vi runt i jakt på mat och insåg då alla restaurangkök stängt att det finns vissa fördelar med den svenska alkohollagstiftningens påtvingade påbud att barer måste servera mat. En torr pommestallrik är ändå bättre än inget alls. Den som försökte fråga på en tjeckisk bar efter jordnötter eller chips möttes av ett strängt: “The kitchen is closed.” Och så kallar de oss Europas byråkrater.
9. Kortfilmsprogram Imagina
Olga: Blandad kompott
Den tyske filmskaparen Jan Soldat har hittat sin nisch i att klippa ihop filmsekvenser som tematiserar döden. Förra året visades hans montage av alla de scener där Cristopher Lee dött på film (väldigt många) och i år återvände han med Beautiful dead woman. Ett montage med alla inzoomningar på vackra kvinnolik i den tyska krimserien A case for two (1981 – 2013). Förväntningarna? På topp, äntligen någon som gör upp med thrillergenrens strypta kvinnofetischering. Resultatet: rent obehag, världen är en sjuk, sjuk plats. Ta bort mig. Den andra kortfilmen Bliss point av Gerard Ortín Castellví, i vilken man får se en vegobiff framodlas i ett plastigt och 3D-scannande laboratorium, borde aldrig ha sett dagens ljus om vi någonsin ska avstyra vår köttöverkonsumerande värld. Belgiska Nicolas Pirets skissanimation Silent panorama, ritad som en enda tagning på ett ark papper, vägde däremot upp, det finns skönhet kvar i världen.
Rebecca: Besvikelse
Fem filmer vars relation till varandra flyger mig över huvudet. Trots att de är kortfilmer blir jag rastlös. Jan Soldats kollage av döda kvinnor provocerar mig till den grad att jag tappar humorn i det bisarra faktumet hur ofta kvinnor hittas döda i den serie som Soldat tar sitt material från. De andra minns jag knappt. Något någonting om AI-styrd teknik. Något något annat om industrialiserad mat. Var det kanske även en räv med? Vi lämnar det där.
10. Publiken
Olga: Banger
Fullsatt på alla visningar står man i kö med tjeckiska kids och tyska turister. Engagerade frågor under QA som är längre än vanligt på grund av simultanöversättningarna mellan olika språk. Kanske var den bästa publikupplevelsen den fullsatta skaran unga journalister som samlades för sista pressvisningen av Kneecap kl. 11 en lördagsförmiddag och fnissade så stolarna skakade.
Rebecca: Banger
Oavsett tid på dygnet eller karaktär på väderlek var salongerna fullsatta. Ovanligt generösa med applåder och skratt kan jag inget annat än säga hatten av för festivalens publik. Det var en fröjd att dela salong med er alla.
11. Kneecap av Rich Peppiat. Irland, 2024. Sektion: Horizons
Rebecca: En solklar banger
Hiphop på iriska, behöver jag säga mer? En utsökt blandning av trams och blodigt allvar. En guldklimp man faktiskt hittar i slutet av regnbågen. Den här filmen fick mig och alla andra på pressvisningen att skratta rätt ut. De två rapparna gör bokstavligt och bildligt talat sina livs roller. Trots att de spelar sig själva är det befriande att betrakta den självdistans de gör det med. Jag lämnade salongen med ett leende på läpparna och ett akut begär att veta allt om Irland. Kneecaps musik gått varm i mina hörlurar sen dess. Missa för guds skull inte hitlåten H.O.O.D.
Olga: Belfast är och förblir en banger
Det började som en besvikelse när jag insåg att jag skulle behöva dela bil från flygplatsen upp till Karlovy Vary med en grinig regissör som bestämt behöll solglasögonen på bakom de tonade rutorna. Men vem är inte lite trött när man befinner sig på festivalturné för att marknadsföra sin film 24/7? Regissören visade sig vara Rich Peppiatt och utan mötet med honom hade jag helt missat Kneecap, om hiphopgruppen från Belfast som rappar på iriska och som spelar sig själva i en galen dramakomedi med Michael Fassbender i rollen som misslyckad IRA-farsa. Kombinationen av överkonsumtion av centralstimulerande substanser, track suits och upprepningen av uttrycket “low life scum” gör att man lätt vill utnämna detta till en irländsk Trainspotting för vår tid. Bara att Nordirland aldrig har varit så snyggt som England eller så råcoolt som Skottland. Humorn är ännu mer uppgiven och ännu mer befriande, man påminns om att serien Derry girls blev en succé av en anledning. ”What do you call a former IRA-member who’s become a yoga teacher? Bobby Sandals.”
12. Class relations av Jean-Marie Straub och Danièle Huillet. Tyskland, Frankrike, 1984. Visades som del av klassikervisning i det tematiska Kafkaprogrammet
Olga: Besvikelse
Kl 10.00 en fredagsmorgon klev en spinkig, kostymklädd man i grått stripigt hår upp på scenen och spände ögonen i den lilla publiken som samlats i salongen för att se Jean-Marie Straubs och Danièle Huillets filmatisering av Kafkas roman Amerika. Med brinnande ögon och monoton röst sa han: ”This is nothing less than a master piece.” Det kändes som den antikapitalistiska kulturmotsvarigheten till när Obama ropade ”Are you fired up?” på ett kampanjmöte 2008. Och i likhet med alla demokratiska presidenthopp levde filmen inte helt upp till förväntningarna. Det faktum att man behöver ange handlingen i titeln bevisar tesen att man inte ska filmatisera Kafka.
Rebecca: Besvikelse
The struggle was real! Vid flera tillfällen bestämde jag mig för att lämna biosalongen men blev av någon oförklarlig anledning kvar. Kanske var det min inre tonårings kärlek till Kafka som förhäxade mig till icke-handling. En evighet senare var jag äntligen fri. Det slog mig dock att filmens huvudkaraktär påminner om Gösta i Modyssons serie med samma namn. Båda agerar i total godhet, trots detta hamnar de konstant i skiten. Vad tar jag med mig? Tja, moralen är död. Det finns inget objektivt rätt och fel så länge kapitalismens klassrelationer består, om man ska tro Huillet och Straub.
13. Trailers
Olga: En banger som blinkar med ena ögat
Varje år tar KVIFF fram en festivaltrailer som skämtar med tidigare års mottagare av The Presidents Award. Johnny Depp, Andy Garcia, Harvey Keitel med flera (flest män) spelar i korta, självironiska sketcher som alla spinner på att ingen egentligen bryr sig om sin pokal. Ett härligt litet bevis på den avslappnade stämningen hos en festival som mellan Cannes och Venedig har noll att försvara och bara allt att vinna på att bjuda in med glimten i ögat.
Rebecca: Banger
Ett riktigt boss-move att få en rad tidigare vinnare av the presidents award så som Casey Affleck och Benicio del Toro att spela in sketcher där de dissar priset med råge. Både skådespel och manus är 10 av 10 och publiken skrattade högt varje gång. Bästa pris för att befästa Karolvy Vary som den coolaste filmfestivalen går till PR-teamet som kläckte den idén en gång i tiden.
14. Rude to love av Yukihiro Morigaki. Japan, 2024. Sektion: Crystal Globe Competition
Olga: Besvikelse
Flamman gjorde nyligen ett temanummer om peak woke-året 2014. Efter Sebastians Lindvall skarpsynta artikel om filmformatens krympflationer kommer kanske FLM behöva göra ett temanummer om 2020 när filmformatet 4:3 peakade trendmässigt så regissörer äntligen slutar använda det – trots att de inte vet vad de håller på med framing wise. Efter trettio minuter har de pretentiösa scenerna som alla är gjorde i en svepande hand-hå-å-ll-en skakig kamerarörelse upprepat samma sekvenser där uttråkad hemmafru negligeras av sin man och svärmor flera gånger om. Jag gick minut 34.
Rebecca: En något motvillig banger
Jag ska erkänna att stundtals är filmen långtråkig. Scener som skildrar hur ouppskattad och uttråkad den kvinnliga protagonisten är upprepas kanske lite väl många gånger. Men jag förlåter allt när hon till slut tappar det. Låt mig säga så här: otrohet, ett missfall och en motorsåg är tre centrala aspekter av filmen.
15. Pierce av Nelicia Low. Taiwan 2024. Sektion: Crystal Globe Competition
Olga: En garde, en blandad banger!
Alla har sina nyckelord som gör att lite oavsett hur trailern ser ut så kommer man gå och se filmen. Mina sådana, insåg jag efter att ha bokat biljett till detta drama, är ordet bröder och skuld. Är det en Bröderna Lejonhjärta-fetisch? Ett Kain och Abel-komplex? En inte helt solklar film men som likväl stannade kvar långt efteråt. Den äldre Zihan har suttit inne för mord och den yngre Zijie måste bestämma sig för om han vågar lita på broderns bedyrande om sin oskuld eller inte. Allt utspelas mot fonden av deras gemensamma sport fäktning och ett annalkande mästerskap. Årets finaste syskonscen är när Zihan tar ut Zijie på bar och bekräftar honom i hans begynnande queerhet genom att uppmuntra flörten med kompisen på fäktningsklubben. De intensiva tävlingsscenernas korta skärpedjup ger en ny gestaltning till sporten. Min inre nioåring, som övade fäktning i en träningslokal i Ropsten, ryste vid påminnelsen om de svettiga metallmaskernas begränsade synfält. Dessvärre kantrar handlingens tematik över i patologisk psykos men grundproblematiken som skildrar ovillkorlig kärlek mellan syskon drabbar likväl. Bra i allt sitt obehag och en välförtjänt vinnare av regipriset.
16. Pepe av Nelson Carlos De Los Santos Arias. Dominikanska republiken, 2024. Sektion: Horizons
Olga: Bottenlös besvikelse
Även utan podden Film Comments hyllande ord under Berlinale hade förväntningarna varit höga. En essäistisk hybriddokumentär om en av Pablo Escobars flodhästar som talar till publiken från andra sidan dödsriket, vad kan gå fel? Men två timmar senare vill jag ha tillbaka mitt liv som kidnappats av det mest segdragna, fladdriga filmresonemanget i mannaminne. När regissören Nelson Carlos De Los Santos Arias efteråt klev upp på scenen och skrattade självgott åt tolkens omöjliga uppgift att simultanöversätta hans utdragna haranger insåg jag att lika mycket som ett QA kan höja en film så kan det också ge helhetsintrycket dess sista dödsstöt.
17 A. Elskling av Lilja Ingolfsdottir. Norge, 2024. Sektion: Crystal Globe Competition.
Olga: Besvikelse
Norskt medelåldersdrama om kärlek och skilsmässa vars beskrivning inte lockade mig att se den. Sedan vann filmen Juryns pris och huvudrollsinnehavaren Helga Guren vann pris för bästa skådespelerska. Besviken över att ha nobbat filmen och behöva vänta på svensk premiär för att förstå vad jag gick miste om.
17 B. A sudden glimpse to deeper things av Mark Cousins. England, 2024. Sektion: Crystal Globe Competition.
Rebecca: Besvikelse
Mark Cousins senaste film om konstnären Wilhelmina Barns-Graham är säkert bra men den kan man se en annan gång, tänkte jag. Sedan vann den festivalens Grand Prix. Ooops.
18. Karlovy Varys slutfest
Olga: Varning för urholkning av BNP
“Det speciella med Karlovy Vary är att celebriteter, fotfolk och festivalbesökare alla möts på samma fester och samma platser”, upplyste det tjeckiska kulturministeriets kommunikatör oss om under en sen kväll. Tyvärr missade vi Clive Owen på slutfesten men tre fjuniga killar i kostym, varav en av dem visade sig vara festivalchefens Karel Ochs son, berättade uppsluppet att de sprungit in i honom på the men’s room. Avtal och offentlig upphandling har aldrig styrt hur festivaler blir till men utifrån mängden gratis alkohol och mat som flödade under festen och som avslutade denna dignande vecka av sponsrade spritdrycker och specialframtagna biljettbokningsappar kan man undra vem som går vinnande från tillställningen. Vem vet, Vodafone och mineralvattensmärket Mattoni kanske bara verkligen älskar film.
Rebecca: Banger
Firmafester är oftast som firmafester är, alltså sällan särskilt spännande men den här slutfesten levererade. Om jag ska beskriva mat- och dessertbuffén med två ord säger jag: Marie Antoinette. Shout out till det kubanska salsabandet som fick kvällens gäster att svänga sina lurviga medan x antal glas vin fick filmkritiker från Norge, Australien, Sverige och Island att diskutera friskt. Golare har inga polare så jag förbehåller mig rätten att inte skvallra om vilken tid på dygnet redaktionen kom hem till hotellet.
19. Banzo av Margarida Cardoso. Portugal, 2024. Sektion: Crystal Globe Competition
Rebecca: Banger
Jag tycker sällan att filmer som skildrar mänsklig ondska i form av slaveri lyckas berätta mycket mer än att människor antingen är onda eller goda men Banzo skildrar elegant strukturellt våld och dess konsekvenser. Rättvisan är blind, literally, då agenten vars arbete är att säkerställa att slavarna på kakaoplantagen frivilligt skrivit under sina arbetskontrakt, drabbas av en ögonsjukdom. Stundtals oroar jag mig för att protagonisten i form av den vita läkaren som försöker förstå varför slavarna drabbas av banzo – ett tillstånd av nostalgi och apati – ska bli en white saviour. Men regissören lyckas med balansakten. Här skildras ett system där inte ens den mest goda kan undgå att bli en av ondskans lakejer.
Olga: Banger
Det tar mig en halvtimme innan jag inser att filmen inte utspelar sig under slavtiden utan 1907. Egentligen är alla signaler där: elektriska lampor, höga sekelskiftesmidjor på kvinnornas kjolar och relativt utvecklad stillbildsfotografisk teknik som den moçambikiske Alphonse använder sig av när han porträtterar de vita portugiserna och deras slavar – förlåt, anställda. En fascinerande film om den nostalgiska sjuka som drabbar de bortförda människorna på ön utanför Västafrikas kust där passiviteten och vägran att äta, att göra sig själva obrukbara under de vita portugiserna händer, är det enda motstånd som återstår när plantageägarna pekar på frivilliga kontrakt signerade med fingeravtryck. Så mycket mer intressant än alla slavfilmer där makt skildras genom piskrapp, är denna berättelse om byråkrati och förtryck grundat på falska premisser och rättigheter.
20. Intervjuerna
Olga: Banger
Tyvärr hade den enda svenska regissören som medverkade under festivalen, Victoria Verseau som var där med dagboksdokumentären Trans Memoria, redan hunnit åka innan vår ankomst så det blev inget möte för denna gång. Något som däremot blev av var intervjun med den barska producenten Christine Vachon (Carol, Past lives). Rak på det sätt som bara amerikaner kan vara så levererade hon one liners på löpande band och gav en del kängor till Europeisk arthouse. “I don’t buy it when people say, ‘I made this film for myself.’ Then it’s nothing but a celluloid trophy.”
Rebecca: Banger
Jag tar mig friheten att även lägga till möten med människor. Förutom att intervjua den ljuvliga Abdellah Taïa, så diskuterade jag queerhet med en tjeckisk journalist, hörde rövarhistorier från när den portugisiska regissören Margarida Cardoso bodde i Stockholm och fick även tillfälle att tacka en rad producenter och regissörer vars filmer drabbat mig.
Den 58:e upplagan av Karlovy Vary Filmfestival pågick 28 juni – 6 juli 2024.
