Kvällen den 6 januari 2021 satt jag och spelade tv-spelet Tom Clancy’s The division 2, som av en händelse utvecklades ett stenkast från där jag nu bor i Malmö. Handlingen utspelar sig i ett postapokalyptiskt Washington DC som har fått sin sociala och politiska infrastruktur omkullkastad av en global pandemi. Nu, flera år senare, bedriver återstoden av den gamla militären en alltmer hopplös kamp mot mer eller mindre stolliga miliser för att återuppbygga det demokratiska samhället.
Jag spelade online med en kompis. Den kvällen skulle vi inta Kapitolium. När jag fick en stund över öppnade jag mobilen och scrollade igenom nyhetsflödet.
Bilderna kom från USA:s parlament. Tusentals demonstranter samlades i en ostyrig svärm på gräsmattan nedanför byggnadens långa trappor och vida balustrader. Videoklippen var filmade med allt från högupplösta nyhetskameror till mobilkameror med trasig kameraoptik men hade nästan alltid en brötig ljudnivå som hotade att spränga telefonens högtalare. Tv-spelet som höll på att dundra i bakgrunden hade på något sätt smugit sig in i verkligheten. Det dröjde inte länge innan demonstranter hade lyckats ta sig förbi kravallstaketen som omgärdade Kapitolium, och strax därefter hade otillbörliga klivit in i senatens plenisal. ”Upprorsmakarna” (”insurgents” på engelska låter kraftfullare) höll på att besudla ”helig mark”, fastslog skärrade nyhetsankare.
Det är med denna typ av bilder – skakiga iphone-klipp av hur ett politiskt system kollapsar – som den brittiske regissören Alex Garland (Men, 2022) inleder sin dystopiska krigsfilm Civil war, som handlar om hur ett inbördeskrig bryter ut i USA. Garland korsklipper mellan de råa bilderna, som föreställer upplopp och skottlossningar, och en stilla inblick i maktens lokus. Presidenten (Nick Offerman) står för sig själv och övar på ett segertal som han strax ska sända ut till sina supportrar. Stjärnbanerets suddiga konturer går att ana i bakgrunden. Hans hållning är något kutig, hans tal släpigt på gränsen till sävligt, underläppen lätt framskjuten. Budskapet: ”Vi står inför en seger som tidigare aldrig har skådats i mänsklighetens historia.” Låter retoriken bekant?
Landet faller sönder. Kalifornien och Texas, två delstater som vanligen brukar befinna sig på motsatta sidor om det politiska spektrumet, bryter sig loss och bildar militärpakten The western forces, ett slags modern upplaga av Konfederationen. Deras mål är att störta den enligt dem illegitima makthavaren. Presidentens politiska tillhörighet? Det är inget som Garland går in på, ett kommersiellt snilledrag eftersom filmen då kan tilltala Los Angeles-liberaler såväl som Waco-evangelister. Lee (Kirsten Dunst) är en prisad krigsfotograf. Hon och journalisten och adrenalinpundaren Joel (Wagner Moura) har beslutat sig för att ta sig hela den riskabla vägen från New York till Washington. Tanken är att fotografera – eller som det engelska ordet för plåta lyder ”shoot” – presidenten.
Ett modernt inbördeskrig i USA är inte längre något som bara vit makt-stollar som William Luther Pierce, nynazisten som skrev romanen Turners dagböcker, dillar om. Paul Schrader kallade filmen för en ”skräckfilm” på Facebook. Realistiska krigsbilder av det här slaget var något som brukade komma in till USA utifrån, enligt den åldrande regissören och manusförfattaren. Han verkade kanske inte förvånad, men skärrad och förvirrad. Jag tror de står annorlunda till hos oss européer. När jag läser Martin Gelins bok Den vita stormen, som handlar om amerikansk högerextremism och rasism i modern tid, får jag känslan av att det bara är amerikanerna själva som skulle bli förvånade om ett nytt inbördeskrig skulle bryta ut i landet. Jag har med andra ord svårt att föreställa mig att en amerikansk regissör skulle kunna göra Civil war. En amerikansk produkt är det, absolut. Den producerades trots allt av boutique-bolaget A24, som representerar höjden av amerikansk underhållning med en kultiverad touch. Premiärhelgens biljettintäkter, som förmodligen stimulerades av det stundande presidentvalet, uppgick nästan till trettio miljoner dollar. Den har så att säga gått hem hos publiken. Men blicken är trots det den utomståendes, någon som rapporterar utan patriotisk affekt. Garland är som fotografen Lee; kamerasökaren och yrkesrollen funkar som en skyddsbarriär. Dramaturgin förlitar sig på att publiken identifierar sig med gröngölingen Jessie (Cailee Spaeny), en tjugoåring vars ryggmärgsreflex är att hjälpa till snarare än att knäppa en bild. Hon bryts ned; varje stopp på deras bilfärd kommer med en lärdom. Musikläggningen, som blandar Sturgill Simpson och Suicide med krigsbrott, skapar vidare dissonans i hjärnan.
Men på samma gång osar de realistiska krigsbilderna, som bitvis är genuint obehagliga, av popkulturellt jippo; mannen som satt bredvid mig på Filmstadens förhandsvisning hade tagit med sig sin son, antagligen inte äldre än nio år. Biografpersonalen lottade ut enorma säckar med popcorn. En av påsarna skickades runt i publiken. När den kom till mig tackade jag artigt nej. Jag fick en liknande känsla när en snubbe satt bredvid mig på en visning av The zone of interest och knaprade dillchips medan brännugnarna spottade ut sig en svart seg rök på himlen över Auschwitz.
Vita huset är resans slutdestination, mörkrets hjärta där monstret ruvar. Filmen slutar – SPOILER – med att presidenten arkebuseras framför Jessie. Men innan skottet brinner av vill journalisterna ha ett pratminus. ”Snälla, döda mig inte!” kvider ledaren, skoningslöst mänsklig nu när Vita husets skyddsbarriärer slutligen har fallit. Pang, ingen pardon. Jessie ”skjuter” en bild av den döda ledaren, ett foto som för tankarna till när amerikanska soldater paraderade Usama bin Ladins sargade lik framför världens konfunderade blickar. Garland låter emellertid presidenten förbli ett oskrivet blad ända till slutet. Publiken får själva fylla i. Vilken commander in chief skulle DU helst sätta en kula i? Allt – krigets motiv såväl som dess stridande parter – är öppet för tolkning. Inte konstigt att filmen gått hem hos både åsnor och elefanter.
Civil war
Regi: Alex Garland
Längd: 1 h 49 min
Biopremiär: 19 april
