fbpx

Kim Ekberg och Sawandi Groskind: Folk har äntligen börjat tröttna på att göra tråkig film.

XXL (2024)
XXL (2024)

FLM:s kritiker Kim Ekberg mejlade redaktionen i september och sa att han kunde lämna en recension efter sin hemkomst från en inspelningsresa i Finland. Föga hade vi kunnat ana att det mindre än ett halvår senare skulle bli en fullsatt världspremiär när Ekbergs och Sawandi Groskinds hybrid-road movie XXL visas på Göteborgs filmfestival. 

 

Hur lång tid har det tagit att göra filmen? Skulle ni kalla det en utdragen process eller en kort, ett maskhål i tiden eller en livslång prövning av kreativ kamp?

Processen blev tyvärr väldigt lång. Tanken var att göra världens snabbaste billigaste film typ, men den blev varken eller. Vi hade bägge färska trauman från att vara fastspända i åratal i finansiella utvecklingskaruseller. Det började kännas lögnaktigt att kalla sig filmare när man i realiteten bara filmar under någon månad per decennium. Men även om vi med XXL aldrig satt och väntade på pengar, var det annat som hindrade oss. Första bromsklossen var att få till datum då alla kunde. Detta är en nackdel med att ha två huvudroller, då blir det dubbelt så svårt att komma till skott. När vi väl filmat klart så drog redigeringsarbetet ut på tiden. Första grovklippningarna var så fruktansvärt dåliga. Det behövdes ett långt sommarlov för att repa sig efter den initiala chocken. Men erfarenheterna av att pussla ihop detta Frankensteins monster är användbara till nästa film, nu vet vi vad som är viktigt och oviktigt att filma. Fötter och händer är viktiga, lampor och tekoppar också, konstruerade händelseförlopp är meningslösa, de klipps ändå bara bort. Detta talar för att gå ut och filma i stället för att sitta och traggla med manus. Hellre två dåliga filmer och sen en tredje som blir bra, än att bara ha den där enda bra. Med tiden brukar det ju dessutom visa sig att det var det dåliga som var bra på riktigt.

Kim Ekberg och Sawandi Groskind
Kim Ekberg och Sawandi Groskind

Varifrån kom idén till XXL?

Sawandi hyrde en stuga i Grisslehamn, en skrivarlya från stugknuten.com. Det fanns passande nog en hel vägg av böcker, det var väl tänkt att vara inredning, mest kioskdeckare men en och annan klassiker. Vi fastnade för Don Quijote och idén om en ikonoklastisk nytolkning av Cervantes pikaresk. En modern människa som reser runt och slåss mot imaginära monster som egentligen är väderkvarnar, det är ju vad vi flera hundra år senare fortfarande håller på med hela dagarna. Quijote blev till karaktären Magdalena, och så behövde hon ju sin Sancho Panza, en jordnära och folklig sidekick, och detta blev Enzo. 

Kim är bosatt i Bredäng och har tidigare gjort Vinden blåser vart den vill och kortfilmen 2gether som vann Dragon Award vid Göteborgs filmfestival 2022. Sawandi är bosatt i Helsingfors och har bl. a. gjort hybridkortfilmen Where to land som belönades med första pris på Tammerfors filmfestival 2021. Hur möttes ni och hur kommer det sig att ni ville göra en film ihop?

Det var Sawandi som tog kontakt via mejl. Han hade sett kortfilmen Den dansande kroppen (Kim Ekberg, Gustav Ågerstrand) på Giff 2014 och såg Bressons ande i filmen. Genom åren har vi utväxlat länkar, manusutkast och allmänna funderingar kring avantgardefilmens möjligheter i våra respektive hemländer. 2020 började vi tillsammans skriva på Sawandis Skarpnabba, en mastodontfilm baserad på hans morfars självbiografi. Vi hade dittills aldrig träffats, och nu var det pandemi så kommunikationen fick även i fortsättningen ske genom brev, google docs och sprakiga jitsi-samtal. När smittan lugnat ner sig bokade Sawandi den där stugan i Grisslehamn. Vi bastade, promenerade, tänkte högt, tänkte lågt, lagade mat – det var trevligt! Efter det var vi kompisar. Vi skulle egentligen skriva på Skarpnabba, men det blev XXL i stället. Hela manuset skrevs på två dagar. Vi tänkte: en snabb film medan vi väntar.              

Fikarast under inspelningen av XXL. Foto: Mikael Cedlind.
Fikarast under inspelningen av XXL. Foto: Mikael Cedlind.

Någon idé eller tanke ni varit oense om under projektets gång…?

Vi var oense om nästan allt. Men vi har ett rätt sunt förhållande till varandra och idéprocessen. En lunga som andas in, och en som andas ut. Vi ber om ursäkt till alla människor som under filmens tillblivelse fallit offer för vårt vankelmod.

Ni har beskrivit att utgångspunkten för XXL var att göra en ”snabb och direkt produktion, hellre en mysig film full av skavanker än en överarbetad och själadöd produkt. Teknisk perfektion kan den artificiella intelligensen ta hand om i fortsättningen, vi är människor som vill göra en mänsklig film.” Vilka är människorna som vi får möta i filmen?

Vi har befolkat filmen med mycket folk vi känner sen gammalt, det är nog så vi jobbar. Kims mormor Marianne Carlsson är exempelvis med i alla hans filmer, Sawandis mamma Vivan ställer också alltid upp. Astrid och Georgios är riktiga skådisar, de kände vi inte innan, Lisa Forslund castade dem. Vi har sedan arbetat med något vi kallar “linjeproducenter”, dokumentärfilmare som gör allt åt oss, tillexempel hittar våra inspelningsplatser och skådespelare. Saarlotta Virri och Tuisku Lehto gjorde ett hästjobb i Helsingfors, Maria Lundström fixade allt under Norrköpingsinspelningen. Och då menar vi syrsor, mössor, glutenfritt, martiniglas med oliv och tandpetare, bilmekaniker, allt. Det här är människor som känner stan inifrån, har jobbat på alla jobb och har alla telefonnummer. Utan dem hade det inte blivit någon film – vi själva vågar knappt ringa varandra. Eftersom dessa är dokumentärfilmsregissörer fick vi automatiskt folk och platser från verkligheten. Stod det “lampaffär” i manuset så ringde de bara till en riktig lampaffär och frågade om vi får filma där, och om deras anställda och kunder kan vara med i filmen. Det finns bara en scen i filmen med scenografi, resten är på riktigt.

Behind the scenes under inspelningen av XXL
Behind the scenes under inspelningen av XXL.

I en artikel i FLM från 2022 beskriver Kim det svenska filmlandskapet med orden: ”Det finns ett glapp mellan den internationella konstfilmen och vår svenska mellanmjölksvariant. Hos oss existerar ingen gråzon mellan renodlad experimentfilm och konventionell arthouse.” XXL är en finsk-svensk samproduktion. Är det lika svårt att hitta den där gråzonen i Finland eller ser filmklimaten annorlunda ut?

Vi har fått mer pengar från Sverige än från Finland. Men det ska tilläggas att detta är en hyfsat konventionell och pitchvänlig plot, konsulenter har ofta syskon precis som alla andra. Ett stort problem är att finska filmstiftelsen aldrig lyckas tillsätta en vd som verkligen förhåller sig till film som en konstform. De ser det som sin viktigaste uppgift att inte tappa tittarsiffror, för då kommer kulturministeriet skära i budgeten. Därav satsar man på ”säkra kort” vilket gör att man hamnar i den situation man är i nu: Det produceras i stort sett endast tråkiga filmer med samma trötta nyllen, och den patriotiska finska publiken ser det som en skyldighet snarare än en fröjd att gå på bio och se finsk film. Men i Finland finns det åtminstone någon form av acceptans gentemot experimentfilm och experimentell dokumentärfilm, mycket tack vare Mika Taanila och hans bolag Testifilmi. Sedan kommer ju pengarna snarare från konst- än filmhållet. Det känns dock som att något är på väg att hända även i Sverige, att folk äntligen har börjat tröttna på att göra tråkig film. Vi är så glada över att ha hamnat hos bolaget MDEMC, med producenten Elisabeth Marjanović Cronvall. Här finns en respekt för film som konstform, vilken är mycket sällsynt. När vi har blivit lata och velat kasta in handduken har Elisabeth ettrigt stått upp för filmen, för verket. På MDEMC finns även idéer om distribution- att detta är en fettpropp i filmmaskineriet. I svensk (och finsk) film finns mycket onödig byråkrati och mellanhänder som ska in och peta, vilket resulterar i andefattigt innehåll.

Behind the scenes under inspelningen av XXL
DOP Annika Miettinen och ljudtekniker Saarlotta Virri och under inspelningen av XXL.

Som jag förstår det har ljudbilden en stor roll i filmen. Vilken musik och vilka atmosfärer kan vi förvänta oss att få ta del av?

Ljudläggaren Thomas Jansson har fått slita hårt för att få till den ljudbild vi eftersträvat, med extrema mängder foley och dessutom särpräglade idéer om hur ett fotsteg eller en telefonsignal låter. Det är en torr ljudvärld med mycket ASMR, dynamisk och avsedd för biograf eller möjligtvis hörlurar. Ibland är det väldigt tyst, andra gånger får man hålla för öronen! Dessutom har Michael Cedlind och filmskribenten Johannes Hagman gjort världens finaste soundtrack, runt en timma musik som vi har mixat både högt och lågt, bak- och framlänges. Nya kassettbolaget Post Post Recordings släpper originalmusiken på kassettband plus internets musiktjänster. 

XXL är den enda filmen som visas på 35 mm under GIFF. Vem ser ni mest fram emot att visa filmen för nu när den är färdig?

Ja, vi får se hur det blir med den saken. Vi har skickat Andy Allen till labbet i Bukarest, han är redo att ta filmen när den spottas ut ur maskinen, och åka till Bio Capitol med den under sin poncho. Men Cinelab har tydligen slut på print-stock och inväntar en lastbil från Kodak. Ödet ligger alltså (som alltid) i filmgudarnas händer: Blir det DCP på premiären så finns det en poäng med detta. Kanske behöver vi lära oss att ett antiklimax också är ett klimax? Eller att vi måste börja agera mer lokalt, sluta flyga saker och människor härs- och tvärs. Vi hoppas kunna få till en liten turné med filmen sen, Östersjön runt, med tåg alltså. Vi har fått en lista av Filminstitutet över biografer som fortfarande har kvar dubbla 35-projektorer, och tänkte ta kontakt med dessa. 

 

XXL är producerad av Elisabeth Marjanović Cronvall på MDEMC Produktion och visas 27, 28, 31 januari och 3 februari under GIFF.

 

XXL (DOP: Annika Miettinen, 2024)
XXL (DOP: Annika Miettinen, 2024)

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.