Giovanni Bucchieris tidslabyrintiska kärlekshistoria tar med publiken in i manin och mörkret – ändå blir Jo Widerberg upplivad av en spelfilm som vågar använda nya metoder.

Unge Giovanni dansar på scenen. Klassisk balett till pampig musik. Han är stark och vacker, iklädd en guldglittrande kavaj som gör att han ser ut som en matador, eller en prins. Men bilden är en projektion, en gammal DV-inspelning som lyser på ett slarvigt upphängt lakan i ett mörkt kök. Ett kök som med sin excentriska röra skriker: här bor en psykiskt sjuk person. Framför projektionen dansar den nu medelålders Giovanni, i kalsonger och en likadan guldskimrande kavaj. Håret är långt, men kalt mitt på huvudet. Han dansar med sitt yngre jag, beundrar det, och närmar sig duken som om han ville gå in i bilden. Rörelserna finns kvar i kroppen, även om den inte längre klarar alla piruetter. 

Klipp till kallt dagsljus; dagens Giovanni står på en balkong och röker, bevakad av en sköterska. Han är bipolär, och hans tillvaro består mest av att hasa planlöst runt på Stockholms gator, dövad av medicinerna han sväljer. Tidens gång markeras av regelbundna besök hos psykiatern. Tills han av en slump erbjuds en spelning av en bekant. Han gör musik, slutar ta sina piller, och så börjar spiralen ner i det som kallats ”den gränslösa sjukdomen”.

Den riktige Giovanni Bucchieri, regissören, har byggt sin långfilm 100 årstider av lika delar dokumentärt material från det förflutna, och fiktiva scener från ett nu. I båda tidslinjerna delar han duken med Louise Peterhoff, som också hon spelar sig själv. De träffades som tonåringar på balettskolan, blev varandras första stora kärlek, och Giovanni filmade allt med sin DV-kamera. Materialet är såklart en gulgruva, som Bucchieri tillsammans med klipparen Robert Krantz tagit väl vara på. Urvalet är mer symboliskt än privat, det vill säga att det håller sig till att teckna sinnebilden av ung kärlek. Giovanni och Louise tycks ständigt springa runt på en äng eller slänga sig i vattnet tillsammans. Deras ansikten är mjuka, vackra, öppna och sårbara. Fulla av energi.

Nutidens fiktiva Giovanni och Louise lever helt separata och nästan motsatta liv. Ensamheten har de dock gemensamt. Medan Giovanni förlorat sig i det bipolära kaoset och fastnat i det förflutna, så har Louise begravt sig i disciplinerad ordning. Hon är framgångsrik som regissör och sätter upp Romeo och Julia på Dramaten. Men hon har skurit av kontakten med sitt känsloliv. När tonårsdottern får en kille blir hon illa berörd, och hennes ensemble klagar på att uppsättningen är så kall och hård, trots att den handlar om kärlek. Hennes berättelse är den som känns mest övertydlig och dramaturgiskt konstruerad.

Trots att 100 årstider på vissa håll beskrivs som en dokumentär, säger Bucchieri själv i en intervju med Variety att han inte ens skulle kalla filmen för hybrid. I hans ögon är den fiktion. Jag ser filmen som ett exempel på hur man kan använda dokumentärt material för att skapa fiktion. En svensk spelfilm gjord med en alternativ metod, det livar upp.

Bucchieri började filma när han var ung, för att han ville skildra den bipolära erfarenheten. Jag tror dock inte att ordet ”bipolär” nämns en enda gång i filmen, och vad sjukdomen gjort med Giovannis liv sägs aldrig rakt ut. Det visas genom kontrasten mellan det förflutna och nuet, och verkar vara underförstått. Men filmen väcker många frågor som man aldrig får svar på. Var det sjukdomen som gjorde att relationen med Louise tog slut? Vad hände mellan bilderna av den unge dansaren och den han är idag? Hur var fallet? Någonting gör att jag saknar ett mer direkt språk i filmen, som att jag vill att den ska komma till saken någon gång istället för att bara ägna sig åt känslotillstånden, som är nästan samma filmen igenom.

Men det här är inte en film som förklarar. Istället tar den med oss in i Giovannis värld, in i manin och i mörkret, i fantasierna där han och Louise möts i full 1700-talskostym i en slottsträdgård och pratar franska med varandra. Filmens kanske vackraste scen är den när unge Giovanni ger Louise en cykel, och hon blir överlycklig. Deras barnsliga glädje är smittsam. Och det är här filmen är som bäst, som kärlekshistoria.

 

100 årstider har svensk biopremiär 1 december.