Charlotte Wiberg har sett Amelia’s children och insett att hon hellre väljer ett grönt monster framför en normopatisk flickvän.

Black Nights Film Festival i Tallinn brukar varje år visa en liten grupp ”midnattsfilmer” utanför tävlan. En av årets är portugisiska Amelia’s children av Gabriel Abrantes (Diamantino), som nu tar första steget in i välbekant skräckfilmsland. Den är en härligt gräll historia med en riktig häxa, en bruja, i centrum. Amelia är en monstruös kvinna, hennes utseende kan beskrivas som en katastrof av ohämmad och urspårad skönhetskirurgi, med läppar som inte bara är ankläppar utan utgör ungefär halva ansiktet. Det är väldigt oklart vad Amelias ålder är. Idén verkar vara att hon är hundratals år gammal, men när vi först ser henne är hon mycket ung och vacker medan hon i filmens nutid, kanske trettiofem år senare, ter sig uråldrig. En del av hennes allmänna jävlighet är att hon på något sätt håller sig ung genom att para sig med sina barn. Den son hon fått behålla sedan en av två tvillingpojkar kidnappats verkar av en luddig konversation att döma vara infertil, och kanske förklarar det hennes drastiska åldrande.

Det dyker alltså upp en nygammal son vid namn Edward, en tvillingbror till den som redan bor hos Amelia. Pojken som kidnappades som baby men nu vuxit upp till man, är tillsammans med sin flickvän filmens två protagonister. Flickvännen ger Edward en släktsökarapp i födelsedagspresent och han upptäcker att han har både bror och mor. Snart reser paret från USA till Portugal på jakt efter det ståtliga och avlägset belägna hus de har fått se på bild. Det är svårt att hitta och helt stilenligt vägrar fientliga lokalbor visa dem vägen. Brodern visar sig vara en udda figur, en slags lustiga huset-version av Edward (båda roller spelas av Carloto Cotta), han ter sig som en operasjungande parodi på idén om varmblodiga sydlänningar. Mamman är ofta sängliggande. När Edward väl får träffa henne blir han först lite skrämd av hennes utseende, men han vävs snabbt in i en intim gemenskap med både mamma och tvilling. Flickvännen Rylye blir dock mer och mer alienerad av deras konstighet. Hon är snart det enda stycket normalitet som går runt i huset eller med betryggande sundhet joggar runt i skogen som omgärdar det.

Utsikten till ett mer än fett arv hjälper till att få Edward att stå emot Rylyes böner om att de ska lämna stället. Droppen faller dock när hon ser Amelias uråldriga krumma kropp röra sig i något som ska likna dans, med de både överlyckliga sönerna dansande runt omkring henne.

Häxan Amelia är förstås som många andra häxbilder länkad till kvinnohat. Att framställa henne så att hon ser överopererad ut är förstås ett genidrag, hon är en av dessa narcissistiska opererade gamla kärringar, bara ännu mer grotesk. Största skräckeffekten kommer – eller är tänkt att komma – då Amelia använt sig av sin förmåga att skifta gestalt och i form av flickvännen Rylye förför Edward. Den riktiga Rylye, som ser den sanna Amelia, tvingas bli vittne till hur den grönaktiga, knotiga gamla katastrofen till ond hagga sitter och vaggar på hennes pojkvän. 

Men om man som jag litegrann njuter av det campiga i filmen blir effekten inte vad jag antar är den avsedda. Jag identifierar mig inte med den tråkiga normopatiska flickvännen, och även om jag heller inte fullt identifierar mig med ett grönt monster som begår ett sexuellt övergrepp så klappar mitt hjärta mer för den väldigt udda familjen och i solidaritet med alla rynkiga haggor därute, än för en trist dussinfigur till lämplig flickvän. Ibland kan skräckfilm också innebära en flykt från normaliteten och ett steg in i något annat än den trista fasaduppehållande och förbudsfyllda vardagen. Ibland kan det vara skönt att låta sitt inre monster få lufta sig lite.