SVT-aktuella dokumentären Mitt liv som Marilyn manifesterar vår samtids rädsla för svaghet, menar Charlotte Wiberg som följer upp fjolårets kritik av Blonde.
Dokumentärserien Mitt liv som Marilyn, som ligger utlagd på SVT Play, har syftet att ändra på bilden av Marilyn Monroe. Den bygger på en bok av litteraturprofessorn Sarah Churchwell, The Many Lives of Marilyn Monroe (2004). Churchwell och ett antal andra kvinnor uppträder som talking heads i filmen och hamrar tillsammans in budskapet att Marilyn inte var en tragisk person. Att Marilyn inte var ett offer. Att Marilyn var en mäktig karriärskvinna. Och till slut, som om de många föregående självmordsförsök som dokumentären inte nämner och därför får att verka som om de aldrig hade ägt rum, framstår hennes död som att den bara var ett misstag. Det är som att fläckarna av svaghet, av olycka, av tragedi måste tvättas bort för att Marilyn ska passa in i dagens empowermentfeminism.
En liten passus i filmen angående Norma Jeans namnbyte inför en eventuell Holloywoodkarriär är talande. Talangscouten på 20th Century Fox föreslår namnet Marilyn. Därpå frågar den nya Marilyn om hon kan använda sin mormors efternamn, Monroe. Det fick hon. Och vips blir detta i dokumentären ett bevis på i hur hög grad hon skapade sig själv och hade kontroll över sin karriär. Händelsen hade precis lika gärna kunnat illustrera motsatsen – hon gavs ett nytt förnamn och fick be om lov för att använda sin mormors efternamn.
Man måste vara rättvis. Dokumentärserien lyfter fram mindre kända saker som Marilyn gjorde och kamper hon faktiskt vann mot en industri som behövde men hårt exploaterade henne och inte precis tillämpade en likalönsprincip för filmstjärnorna.
Men kan man gå därifrån till att säga att hon, som dokumentären hävdar, kunde ”kontrollera sin karriär”? Vem kan göra det? Ett litet antal bedragare som i själva verket tar sig fram på andras ryggar kanske. Ingen som är beroende av andra människors pengar i alla fall – vilket inkluderar nästan alla. Dokumentären är ideologiskt styrd men möjligen omedveten om det. Den bygger på en total acceptans av den materiella världens maktordningar men till förmån för perception – upplevelsen av att ha makt. Det uppstår en positiv syn på kvinnor som framstår som mäktiga nog att styra sina egna liv i den meritokratiska tävling eller rättare sagt serie tävlingar som livet i ett kapitalistiskt och individualistiskt samhälle består av. Marilyn Monroe framstår i serien överlägsen i alla. Redan hennes kropp är ett överlägset ting som utstrålar kvinnlig kraft och en sexualitet som hon naturligtvis hade full kontroll över. En superkvinna.
”Att bli Marilyn var inte en tragedi. Det var en triumf”, sägs det i serien. Det var det naturligtvis – hon var fosterbarnet med svåra upplevelser bakom sig som upptäcktes av kameran och sedan jobbade hårt för att komma dit hon kom. Visst var det en triumf. Men jag kan verkligen inte hålla med om att Mitt liv som Marilyn, som Catia Hultquist skriver i DN, visar ”bilden av en hel och flerdimensionell människa – subjektet bakom hela världens sexobjekt.” För det som framträder är i grunden ett endimensionellt porträtt av motsatsen till vad som hånfullt kallas ett ”stackars offer”. Marilyn Monroe framstår som Margot Robbie i rollen som generiska Barbie i en variant av filmen där Barbie aldrig börjar tänka på döden.
När dokumentären blir tvungen att ta upp det faktum att Marilyn Monroe en gång lät skriva in sig på en psykiatrisk klinik heter det att ”Hennes beslut att söka hjälp tyder på en enorm inre styrka.” Därtill sägs hon ha kunnat manipulera sig ut ur vad som i praktiken blev tvångsvård genom att hota att skada sig på samma sätt som i en filmroll hon haft – något som framstår som tämligen osannolikt (en patient som hotar skada sig utsätts som regel för mer, inte mindre, tvång). De mer och mer absurt insmickrande rösterna berättar om hur det egentligen var Marilyns geni snarare än fotografernas kunnande som skapade alla fantastiska foton på henne, hon styrde helt och hållet fotosessionerna. Det var egentligen hon som låg bakom Arthur Millers vägran att namnge kollegor under McCarthy-förhören. Marilyn lärde Billy Wilder ett och annat om komedi. Och de mer och mer hänförda kommentarerna om hennes fysiska gestalt får mig till slut att känna att Marilyn Monroe här har blivit föremål för en kultliknande dyrkan och helt lämnat köttvärldens verklighet. Angående att Marilyn Monroe oftast skulle framstå som dum eller barnslig i sina roller sägs ”Hon är inte bara med på skämtet utan styr det. Det gör bara ett geni.” Så varför bad hon då journalister att inte framställa henne som ett skämt, undrar jag? Det är bra och välbehövligt att Monroe framställs som en person med agens. Men tala om att skapa en endimensionell bild, som dessutom är så påpyntad att den är helt orealistisk.
De flesta kvinnor har någon form av relation till Marilyn Monroe, som ofta har framställts som själva inkarnationen av kvinnlighet. Att den relationen kan vara känslig blev tydligt i samband med den rasande reaktionen på förra årets vackra film Blonde, regisserad av Andrew Dominik. Blonde är en fiktionsfilm. Men den kom att uppfattas som en skymf mot den verkliga Marilyn Monroe. I samband med filmens premiär intervjuades regissören av Christina Newland i Sight and Sound, som även medverkar i dokumentären. I intervjun frågar Newland uttryckligen ut Dominik om filmen bidrar med någonting för att motverka idén att Monroe skulle ha varit galen eller svår. Mottagandets alla invektiv mot bilden av den ”galna” kvinnan, i kombination med dokumentären som intygar att om man behöver lägga in sig på psyket så tyder det på en ”enorm inre styrka”, verkar för mig som en urspårad försvarsmekanism. I grunden förstärks bara ytterligare tabut mot svaghet och den negativa laddningen i begrepp som sårbarhet och offerskap.
Det är sorgligt att jämföra Marilyn: Norma Jean, den Marilynbiografi som är skriven av framträdande andravågsfeministen Gloria Steinem, med Mitt liv som Marilyn. Steinem uppehåller sig vid Marilyns barndom och uppväxt, och skildrar en känslig individ. I dokumentären förekommer knappt hennes uppväxt, modern och de olika fosterhemmen saknar helt betydelse. Steinem lyfter fram Marilyn som tänkande individ, hennes politiska ställningstaganden och hennes stora begåvning som skådespelerska (som aldrig fullt ut kom att komma till uttryck), men även som en person med stor skörhet och ständiga känslor av underlägsenhet – men naturligtvis inte därmed någon som är dum och inkompetent. För kvinnorna i Mitt liv som Marilyn verkar skörhet vara just det: dumhet och inkompetens. Stryk bort det. Man kan förvisso anklaga Steinem för att å sin sida inte riktigt se vad Marilyn faktiskt lyckades åstadkomma som yrkesperson inom den extremt misogyna filmindustrin. Men man behöver inte vara ett geni för att se att vad som behövs är en bild av människan Marilyn som tar upp och erkänner alla dessa sidor. I grunden handlar det om människosyn.
”Marilyns död fick oss att se på hela hennes liv som en tragedi. Stjärnans sista år ses som vägen mot slutet. Det stämde inte alls”, hävdas i dokumentären. Rykten gick om att Kennedy övergivit deras romans och att hon var hjärtekrossad, en sån tjej som bara ringer och ringer och är störig, och det till landets president till och med. Så får det inte vara. Inte satt hon hemma och grät. Den tjejen var hon inte. De pinsamma tjejerna är vi inte. Den abjekta baksidan av den accepterade reaktionen som är ”äsch, jag bryr mig inte”. Det som intresserar mig är inte vilket som är sant, i den mån det är vetbart, utan att det är så tydligt vad Supermarilyn inte får vara. Vad vi inte får vara. Pinsamt att tappa greppet ju. Pinsamt att bli så förtvivlad.
Återstår att göra någon slags konstnärlig uppskattning av Mitt liv som Marilyn. Den är en enformig parad av välklädda och opersonliga talking heads som varieras med förutsägbara bilder ur arkiv och filmer. Landet är nu lagt så att den ständigt kommer mätas mot Dominiks film Blonde. Då hoppas jag att de flesta inser att den ena filmen är ett konstnärligt verk, och den andra ett stycke propaganda för en själlös empowermentfeminism. Ingen av dem ger en komplett bild av människan Norma Jean/Marilyn Monroe.
