Snarare än att hedra osagefolkets traumatiska berättelse, ger regissören en air av att vara vit frälsare med Spielberg-komplex. Men sådant brukar ge Oscarsjuryn ståpäls, skriver Oscar Westerholm som har sett Martin Scorseses nya film Killers of the flower moon.
Martin Scorseses Killers of the flower moon, som bygger på en facklitterär bok med samma namn av journalisten David Grann, har sedan årets Cannespremiär i maj blivit upphajpad som ett slags motgift till vår tids content-kontaminering. Den åttio år gamle regilegendarens film är, åtminstone enligt ett helt batteri med filmlobbyister och kritiker, ett kolossalt episkt amerikanskt västerndrama avsett för en riktigt stor kuk, oj, hoppsan, duk.
Ernest Burkhart (Leonardo DiCaprio) flyttar till Oklahoma efter att ha tjänstgjort i första världskriget. Året är 1918. Här lever hans farbror, William ”King” Hale (Robert De Niro), en högt skattad men djupt rasistisk boskapsuppfödare.
”Gillar du kvinnor?” är bland det första Hale frågar Ernest. Egendomligt burdust, kan tyckas. Men Hale har en plan.
”Det är min största svaghet här i livet.” Ernest visar upp ett flin med två ojämna bruna tandrader.
Området är beläget bland de vidsträckta grässtäpperna i nordöstra Oklahoma och tillhör ursprungsbefolkningen osagerna som fördrevs hit från sina hem i Kansas under 1870-talet. Ett stenigt och oländigt reservat utan något påtagligt värde, avsett att hålla befolkningen under fattigdomsgränsen. Men så spricker marken upp – och oljan flödar.
För att de stora bolagen ska ha möjlighet att utvinna det till synes outsinliga svarta guldet behöver de betala royalties till osagerna, som inom kort är världens rikaste folk per capita. Smolk i ögat på rashygienikern Hale, som är bundis med lokala ledare inom Ku Klux Klan.
Ernest jobbar som chaufför och inleder – enligt Hales instruktioner – ett förhållande med en av sina främsta kunder, den förmögna osagekvinnan Mollie (Lily Gladstone). Ett omaka par: Ernest är en svagbegåvad alkoholmissbrukare som tillbringar sina lediga kvällar med att spela bort sina knapra tillgångar på den lokala syltan. Mollie är å sin sida en intelligent och eftertänksam diabetiker som är i behov av en lugn och stabil tillvaro.
Åren går. Ernest och Mollies förhållande är kärleksfullt, men det finns en misstro: ”Varför är du egentligen här?” undrar Mollie. Ernest, urbota korkad som han är, har inte något bra svar att ge. Mollie kan dock inte låta bli att älska honom. Han är stilig som en ”prärievarg”, säger hon till sina vänner. Men hon misstänker likväl att Hale kontrollerar Ernest som en marionett. ”Prärievargen vill ha pengar”, säger hon. Ernest kan inte låta bli att flina åt Mollies skarpsynthet.
Kärlekshistorien blir i Scorseses egendomligt långrandiga framställning – filmen är tre timmar och tjugosex minuter – navet för en blodig konspiration med siktet inställt på ursprungsamerikanernas rikedomar. Skrupelfria vita män gifter sig med osagekvinnor, mördar dem och ärver deras landägor. Verklighetens brottsfall ledde till ett sextiotal bekräftade mord och blev den nybildade federala brottsutredarmyndigheten BOI:s, senare FBI, första stora fall.
Paramount drog sig ur Killers of the flower moon efter att Scorsese bestämde sig för att börja om från början flera år in i arbetet. Apple TV+ köpte in sig, med avtal om att filmen skulle få en begränsad biodistribution innan streamingpremiären. En liknande deal har slutits med Ridley Scott inför det historiska eposet Napoleon.
Scorsese må hata streamingbolagens hötorgsproduktioner med svavelosande intensitet. Killers of the flower moon är likväl tv – med en neurotisk vanföreställning om att vara film. Jag börjar tvivla på regissörens omtalade stordukslugn. Har han förstått att han har gjort en tv-serie hopbuntad till en långsittare? Det var många medelålders män, den folkgrupp med flest lättretade urinblåsor i förhållande till population, som sprang ut på toaletten under visningen.
Killers of the flower moon är, i likhet med många samtida tv-serier, visuellt tjusig. Rodrigo Prietos åkningar över slätterna är lamslående. Den nyligen avlidne Robbie Robertsons enformiga gitarriff och trötta bluestolvor på munspel för tankarna till polisserier med Tom Selleck.
Den utmärkta förlagan handlar i lika hög grad om FBI-agenten Tom White (Jesse Plemons) som om Ernest och Mollie. Scorsese har istället valt att zooma in på det motsägelsefulla kärleksparet. Filmens avslutande andra del, när Hales brottskonspiration blottläggs, känns därför genomhetsad och slarvig eftersom utredningen på sin höjd antyds.
DiCaprio spelar över som lodisgangster och överskuggas av Gladstones vackert nedtonade insats som den förälskade Mollie. De Niro utmanar Ebba Busch om att vara världsledande i falska leenden.
Filmen avslutas med att Scorsese bryter den fjärde väggen och kliver fram i strålkastarljuset på en teaterscen. Med darrig stämma läser han en sammanfattning av Mollies liv från ett pappersark. Åskådaren får syn på sig själv och berättaren. Men greppet ekar tomt. Regissören gör en för stor grej av att överraska sin publik som gubben i lådan: ”Titta, där är Scorsese själv!” Syftet förvrängs. En gest av falsk vördnad som, snarare än att hedra osagefolkets traumatiska berättelse, ger regissören en air av vit frälsare med Spielberg-komplex.
Sådant brukar i och för sig ge Oscarsjuryn ståpäls.
