Det är inte konstigt att Tár har väckt ont blod. Det konstiga är att det börjat koka så sent i processen. Efter närmast unisont hyllande recensioner och utnämningar till kandidat för än det ena än det andra priset.

Vi ser henne först genom en mobilkamera: hon ligger sovande med ögonbindel över ett flygplansbord. Meddelanden kommer upp på skärmen, om henne, om hennes sovvanor, en dömande röst, en annan mer tveksam. ”Menar du alltså att hon har ett samvete?” undrar den ena. ”Kanske”, svarar den andra. Lydia Tár, mästardirigenten, mästerligt gestaltad av Cate Blanchett, ifrågasätts alltså från första början. Efter den inledande bilden löper eftertexterna på bildskärmen. Ja – filmen löper på sätt och vis baklänges, och visar ett fall ned från parnassen i stället för en uppstigning. När vi först träffar henne befinner hon sig på toppen, bosatt i europeiska kulturkitteln Berlin med fru och barn i en gigantisk galleriliknande våning.

Lydia Tár, är inte det ett perfekt artificiellt namn på en förmedlare och vidareutvecklare av en ack så europeisk konstform som luktar av gamla pengar? Jo, och så är det heller inte Lydias ursprungliga namn. Identiteten hon bär är lika noggrant utformad som den kostym hon beställer i filmens början, och den ska få henne att så omärkligt som möjligt passa in i en lång rad av manliga respektingivande maestros. Samtidigt är hon en (post)modern kvinnlig intellektuell och akademiker, med studier av peruansk folkmusik bakom sig och ett särskilt engagemang för kvinnliga kompositörer och dirigenter vilket ger henne postkolonial och feministisk kredd.

Båda dessa identiteter kan på något plan ses som masker. Under dem, och det som är kittet som håller ihop hela konstruktionen, finns musiken. Och hur banalt det än må låta är passionen till musiken något regissör och skådespelerska superbt gestaltar och för vidare till publiken – i alla fall en publikmedlem som jag, som inte har kännedom om konsten att dirigera och är särskild lättsuggererad till både Mahlers femte symfoni och Elgars cellokonsert i e-moll, som är de huvudsakliga verk som framförs i filmen. Jag har alltså inte förmåga att avgöra hur väl Blanchett lärt sig dirigera under arbetet med filmen, men hey, it looks good, och framför allt väldigt passionerat. På sätt och vis blir musikens centrala plats och svindeln den framkallar ett möjligt argument för uppfattningen att filmen är ett anti-cancelkulturdrama, som åtminstone en känd kritiker (Richard Brody) hävdat. För den står ju där som ett hållbart motstycke, ett stadigt monument mot de ostadiga mänskliga moraliskt ohållbara handlingar dess uttolkare sysslar med utanför podiet. Ska vi då verkligen kasta ut fenomenala förmedlare av musik på grund av deras mänskliga svagheter?   

Man kan se Tár som en ganska enkel historia om hur en upphöjd kompositör missbrukar människor omkring sig och därför kastas ner från tronen i en metoo-skandal. Men då blir både filmens längd, 2 timmar och 38 minuter, något överdriven och de konkreta detaljerna om vad som utspelas mellan Lydia Tár och en av hennes förra skyddslingar, den centrala men frånvarande Krista Taylor, alltför knapphändiga. Jag ser den tvärtom som tämligen komplex. Nästan varje scen är som en nyckelscen, varje förlopp tycks bära på en motsägelsefullhet. Inte allt är lätt att tyda, händer allting ens på riktigt? Vi måste arbeta som publik, vara observanta, gärna även hänga med i de bildade referenserna, till Alma och Gustav Mahler eller Vita Sackville-West. Gör man inte det bör man googla dem efteråt. Filmen kan trots sin längd ses flera gånger, och diskuteras länge och väl över några flaskor vin.

Samtidigt som Lydia Tár engagerar sig i yngre kvinnliga dirigenters karriär säger hon sig själv inte ha känt sig förfördelad som kvinna på minsta sätt, och i ett privat samtal säger hon att hon känner sig begränsad i att bara fokusera på unga kvinnliga dirigenter att hjälpa. Hon vet inte om att åttonde mars är internationella kvinnodagen och i väl karikatyrartat möte med en cancelkulturinriktiktad student som avfärdar Bach som en ointressant gammal snubbe från ett misogynt förflutet går hon till storms mot att hålla den egna identiteten över musiken. Det är en väldigt elegant scen där Lydia briljerar, om än lite för bra, och fäller vad som kan komma att bli en fiktiv karaktärs mest bevingade ord: ”The narcissism of small differences leads to the most boring conformity”. Om man ser den här filmen och inte vet något om hur den klassiska musikens värld ser ut i realiteten kan man få för sig att det numer råder nära jämlikhet och bara vimlar av kvinnliga dirigenter. Nå, en del av publiken tror nog inte riktigt på henne när hon säger sig inte ha upplevt sexism, och ser snarare själv hur hon själv fogar in sig i patriarkala strukturer, till synes enkelt och elegant, som demonstrerat med hjälp av hennes nyskräddade snygga gråa kostym.

En annan del av publiken skulle kunna reagera helt annorlunda på denna androgyna gestalt. Någonting av nittiotalets sexuellt aggressiva kvinnliga förövare (tänk Demi Moore i Skamgrepp) parat med rädslan för den osäkra könsidentiteten á la Buffalo Bill i När lammen tystnar med en tillsats av den för dagens högerkant skräckinjagande föreställningen om en ”genusideologi” som vänder ut och in på all trygghet kan också ses i gestalten Lydia Tár. Hon är lesbisk, lever med en kvinna och har ett adopterat barn, dessutom är hon så manligt kodad att man knappt kan tala om någon kodning att avtäcka. Särskilt när hon häxlikt söker upp sitt barns mobbare och med sin brutna tyska presenterar sig som ”der Vater von Petra” som kommer och tar flickan om hon besvärar dottern igen – ”Ich kriege dich” väser hon, ansiktet en vit mask. Ett ögonblick tänker jag: där är hon ju, den hotfulla kvinnan, det monstruösa, som vi kanske saknat att gemensamt få hata i efterdyningarna av metoo. Här kan man både ha kakan och äta den – äntligen peka finger mot kvinnan som förövare efter alla män som fått schavottera, men samtidigt under ett lager av (föregiven?) medvetenhet om maktstrukturer och sexuellt utnyttjande.

Som kvinna njuter jag enormt av att se Blanchett briljera och spela ut hela registret som maestro, med all den auktoritet som ligger i dirigentskapet. Samtidigt viskar filmen redan från början: Hon ska tas ner. Och vi ser ju. Vi ser den hunsade assistenten Franceska vars egen talang kvävs av att passa upp Lydia; vi må inte veta exakt vad som hänt mellan Krista och Lydia men vi vet att Lydia aktivt förhindrat Krista att kunna göra karriär. När Krista tar livet av sig reagerar Lydia kyligt. ”Hon var inte en av oss.” Utan tvivel är hon en marionettspelare som höjer och sänker kollegor och musiker efter behag, och utnyttjar omgivningen hänsynslöst (hon till och med stjäl av sin frus hjärtmedicin). Men tvingar filmen oss inte också att ifrågasätta den dömande blick vi tvingats in i sedan första bilden? Vad gäller hennes sömn så ser vi ju: hon ligger ständigt vaken, uppenbart riden av demoner. Hon störs av spökaktiga ljud, kameran visar henne som från synvinkeln hos någon som smyger på henne. När Lydias barn Petra blir skrämd mitt i natten tittar hon rakt på oss i publiken som att det är vi som är monstren.

Men Lydias gemytliga sammankomster med Andris, hennes tidigare läromästare och föregångare på posten, där de skojfriskt talar om hur Schopenhauer en gång kastade en kvinna ned för en trappa (”men påverkar det mannens verk”?) är inte precis av sådan art att man delar deras priviligierade axelryckning åt vilka offer en upphöjd person kan lämna efter sig. Man måste vara tondöv om man som Brody tror att filmen står på Andris sida när han indignerat börjar tala om anklagelserna mot Furtwängler, ledaren för Berlins symfoniorkester under nazismen (särskilt inte som Furtwängler framgångsrikt försvarade sig mot att han skulle ha varit nazist i avnazifieringsprocessen).

Jag står inte reservationslöst bakom den här filmen, och jag tycker inte det är märkligt att Marin Alsop och kanske andra kvinnliga dirigenter och musiker reagerar mot den. Den väljer att skildra en starkt patriarkalt dominerad bransch genom en maktfullkomlig kvinnlig förövare. Men filmen är också ett tämligen starkt konststycke. Jag hoppas att publiken inte uteblir utan går på bio (detta är en film där det inte är en klyscha att säga att den ska ses på stor duk) och tar sig an Tár med både sinne och intellekt.