Joanna Hoggs filmskapande genomgick en formlig metamorfos i och med diptyken The Souvenir (2019/21). I denna autofiktiva filmduo återvände regissören sin turbulenta tid som filmstudent, och tog även chansen att trycka på resetknappen för sin praktik. Hennes filmografi bestod dittills av distanserade gruppdynamiska betraktelser, till uttrycken antifilmiska. Unrelated (2007) är exempelvis inspelad på det oinsmickrande, nu obsoleta, HDV-formatet, och dess blaskiga bilder tycks lämnats oredigerade av coloristen. Backar vi tillbaka till Hoggs examensfilm på film film- och teveskolan NFTS (Caprice, 1986), var estetiken i stället närmast fetischerande cinematiskt. Den lekfulla parodin på modeindustrin refererar till Powell/Pressburger såväl som till Jean Cocteau med färgsprakande ömsom monokroma scenbyggen.

Filmskoletiden var, att döma av Souvenir-filmerna, dock psykiskt utmattande, och sett till det kronologiska tjugoårsglappet mellan Caprice och spelfilmsdebuten Unrelated behövdes tid att återuppbygga det konstnärliga självförtroendet. Hoggs filmer blev därmed rigida snarare än lekfulla. Att i filmform rekonstruera skoltiden tycks varit ett sätt att återerövra den filmiska paletten. Souvenir har ett helt annat ”bildspråk” och ”berättande”, filmerna begagnar fiktionens uttryck snarare än observationens. Hogg övergick även till 16mm, skoltidens filmformat. I diptykens andra del tog hon det slutliga steget mot en omstart, genom att låta en lustfylld omtolkning av just Caprice vara en film i filmen. Hon återomfamnade därmed de kulörta lampfiltren och sammetsbeklädda ateljébyggena – någonstans här når vi utgångsläget för The eternal daughter.

Kameravinklarna är skeva, grönsticket ihållande, ljudläggningen hotfull. Förebilderna tycks vara både brittiska tv-spökfilmer från åttiotalet och Pang i bygget.

På dimhöljda engelska skogsvägar färdas Julie Harte, Hoggs alter ego från Souvenir, i en taxi tillsammans med sin mor. Uppskattningsvis tre decennier har förlupit sedan examen, där vi sist mötte henne. Hon är på väg mot ett avlägset kråkslottshotell, med uppsåtet är att skriva ett filmmanusutkast baserat på moderns minnen.

Universumet som mor och dotter Julie och Rosalind befinner sig i denna gång är betydligt mer impressionistiskt än tidigare. Kameravinklarna är skeva, grönsticket ihållande, ljudläggningen hotfull. Förebilderna tycks vara både brittiska tv-spökfilmer från åttiotalet och Pang i bygget. Denna gång spelar Tilda Swinton inte bara modern utan även dottern, med återhållsam teatralitet.

Fastän tonträffen är tillskruvad är återhållsamhet den egenskap som kanske främst kännetecknar The eternal daughter. Swintons dubbleringstrick används aldrig till någonting uppseendeväckande – Edward G. Robinsons möte med sig själv i The whole town is talking från 1935 är betydligt mer tekniskt spektakulärt. Jag räknar till totalt två tillfällen då modern och dottern delar samma bildrum, oftare klipps det mellan deras avskilda kameravinklar. I och med enkelheten bibehåller publiken själva filmkonstruktionen i åtanke, vilket är välgörande för en film om just filmskapande.

Spökfilmens förväntningar lämnas oinfriade, vilket lär göra vissa besvikna. Hogg använder snarare genremotivet till att blottlägga distansen mellan sin/Julies filmidé och dess genomförande. Detta avstånd är ett av konstens dilemman: medan konturerna skisseras fram hinner objekten omforma sig. Modersgestaltens fluktuerande ålder föreslår att det vi ser är ett eko snarare än en direktåtergivelse.

Hogg gestaltar i The eternal daughter det fåfänga i våra ständiga försök att ackumulera det sköna eller plågsamma i konst och berättelser. Hon lyckas genom att misslyckas, att nöja sig med en tillsynes ofullständig film. Tematiskt återvänder Hogg slutligen till ett spår från debutfilmen Unrelated, nämligen barnlösheten, som medvetet val, men samtidigt en sorg. Motivet tillsluter mor-dotterrelationen hermetiskt. Det blir svårt att avgöra vem som är vem, eller om det ens spelar någon roll. Samtidigt förordar ju barnlösheten att det är filmen/verket som är Hoggs/Julies avkomma, den eviga dottern.