Den skotska filmaren, musikern och konstnären Luke Fowler har gjort ett flertal uppfinningsrika och flerskiktade porträtt med fokus på konstnärer som gjort distinkta avtryck i deras respektive kulturella fält. Senast var det i Patrick (2020), om den amerikanske discoproducenten Patrick Cowley. Han har även porträtterat den brittiska kompositören, aktivisten och Scratch-orkestergrundaren Cornelius Cardew, liksom målaren Paul Cézanne och dennes miljöer i och runt Aix-en-Provence.

Vad som kännetecknat flera av dessa har varit ett egensinnigt och rörligt användande av arkivmaterial, eget filmat material, och ett betonat fokus på arbete med ljud, de filmade landskapens ljudliga och akustiska återgivning. Det har säkerligen något att göra med Fowlers bakgrund som musiker, där han jobbat med fältinspelningar, ljudinstallationer, elektroakustisk musik, och sedermera lyft in och fördjupat relationen och särdelningen mellan ljud och bild i sina filmer. Just porträttfilmen har för mig blivit något av en förbannelse, öppen för alla tänkbara fallgropar, men Fowler har förblivit en av genrens intressantare namn, alltid med förmågan att hitta fruktbara ingångar, få oss att se något nytt, oväntat i mötet med det porträtterade ämnet.

Hans senaste film Being in a place – A portrait of Margaret Tait, kan sägas följa upp från Patrick, och visas i Forum-sektionen under årets Berlinfestival. Filmaren Margaret Tait (1918-1999) arbetade först som läkare men flyttade 1950 till Rom för att utbilda sig vid Centro Sperimentale di Cinematografia. Åter i Skottland började hon filma på allvar, gjorde ett flertal experimentella kortfilmer, drev produktionsbolaget Ancona Films och en filmfestival i Edinburgh, och blev en viktig figur bland poeter och konstnärer, flera som hon senare porträtterar, som i Hugh MacDiarmid: A portrait (1964). Hon publicerade även ett flertal diktsamlingar.

Tait hade en särskilt stark relation till Orkneyöarna, en ögrupp med runt 200 öar norr om det skotska fastlandet. Detta karga och vindpinade landskap hade en särskild dragningskraft, och en av hennes mest kända filmer, A portrait of Ga, (1955), ett vackert porträtt med hennes mor, spelades in här. Fowlers film utgår från ett projekt som Tait föreslog till Channel 4 som hette Heartlandscape, ett projekt som aldrig förverkligades och som skulle vara just ett porträtt av denna region.

Själva topografin och meteorologiska skiftningar levandegörs i mångt och mycket på ljudsidan av Being in a place.

I Being in a place ser vi material från detta ofullbordade projekt, projektbeskrivningar, brev, korrespondenser, andra dokument avfilmas. Vi ser material filmat av Tait. Fowler återbesöker vad vi kan förmoda var tilltänkta inspelningsplatser, röstinspelningar av Tait används, vänner som kände eller var bekanta med Tait intervjuas, vilket sammantaget leder till en rik väv av berättande och överlappningar av röster, perspektiv och deras förskjutningar. Viktigt att lyfta här att Fowler filmar med en 16mm-kamera, oftast handhållen, ljud och bild tas upp separat, och det är här, i arbetet med de elektroniska musikerna Lee Patterson och Lionel Marchetti, som filmen stora behållning ligger. Det är genom ett ofta högst sofistikerad och subtil sammanställning av fältinspelningar, nedtonade elektroniska klanger, mikrofonbrus, röster, varvad med bilder på öppna, karga landskap och människorna i dem som filmen hittar sin kraft. Själva topografin och meteorologiska skiftningar levandegörs i mångt och mycket på ljudsidan av Being in a place. Filmen har en träffande för att inte säga kongenial titel, och känslan av att vara situerad i detta landskap, dessa miljöer blir påtaglig.

Fowler har också utvecklat ett specifikt förhållningssätt till hur han använder sig av arkivmaterial, något jag uppfattar som en konsekvens av hur han använder sig av kameran: den handhållna, gestiska rörelsen, och ofta genom korta bildglimtar och dynamisk klippning; ibland känns det konstruktivt desorienterande, men bilderna uppvisar ofta en högst taktil känsla. Det vi ser i bild i form av fragmenterade upptagningar av texter, vykort, fotografier och andra objekt tycks för Fowler ha fungerat som ett poetisk råmaterial i sig.

Det är denna poetisk sensibilitet som Fowler delar med Tait. Och i separationen mellan elementen och i deras nya sammanfogningar har Fowler lyckats förmedla en bild av Tait som inbjuder till att söka vidare i hennes framstående och fascinerande konstnärskap.