I januari 2020 rapporterade lokala medier om hätska stämningar i den ungerskdominerade byn Ditró i Rumänien. Efter att en brödfabrik anställt två arbetare från Sri Lanka gick byborna ihop för att demonstrera mot migration och mana till bojkott, uppbackade av byns präst. Händelsen fick medial spridning och kom att betraktas som symptomatisk för samtida europeisk främlingsfientlighet, men även som kuriös i det att byborna själva tillhör en ungersk minoritet, som av den rumänska majoritetsbefolkningen tenderar att betraktas som främlingar.
Cristian Mungius senaste film R.M.N. – Kall vinter överför händelserna till fiktiva Recia, eller Récfalva. Att byn har flera namn är symptomatiskt för regionen, men även för vad Mungiu vill utforska: främlingsfientlighetens komplexa villkor i en mångspråkig region där etniska konfliktlinjer redan jäser under ytan.
R.M.N. – Kall vinter är ett verk som troligtvis blir bättre ju fler av de talade språken åskådaren själv förstår.
Att manuset inkluderar den täta väv av språk som format Transsylvanien (ungerska, rumänska, och tyska, numera även engelska och franska), gör att filmen effektivt förmedlar dynamiken mellan civil symbios och etniska spänningar. Men här lär dessvärre många av filmens subtila poänger gå förlorade i översättningen. R.M.N. – Kall vinter är ett verk som troligtvis blir bättre ju fler av de talade språken åskådaren själv förstår.
Mungiu tillhör den rumänska nya vågens förgrundsgestalter och har länge intresserat sig för att skärskåda det rumänska samhället via medicinska metaforer. I Guldpalmenvinnaren 4 månader, 3 veckor och 2 dagar (2007) var det via en illegal abort han kunde skrapa på den sena Ceaușescu-erans yta och blottlägga dess sjuka vävnader. R.M.N. – Kall vinter ska i stället förstås som en genomlysning av det samtida kollektiva transsylvaniska psyket. R.M.N. är en rumänsk förkortning för kärnmagnetisk resonansspektroskopi, som bland annat används för att röntga hjärnor, och som även kommer att utgöra ett återkommande motiv i själva filmen.
Pandemin väntar runt kröken när Matthias återvänder till Recia/Récfalva efter slakthusarbetet i Tyskland, men någon form av virus svävar redan i luften. Sonen Rudi har blivit stum efter en skrämmande syn; pappa Otto har ådragit sig en oförklarlig neurologisk åkomma. Frun Ana vill inte längre veta av Matthias, och älskarinnan Csilla är velig trots att hon skilt sig. Matthias många små privata kriser ska snart knådas in i den konfliktfyllda deg som står och jäser på den fabrik där Csilla har hunnit bli chef, och där man just har anställt två lankesiska bagare…
Det som börjar som den sedvanliga skildringen av en likriktad rasistmobb övergår i något långt mer komplext.
Så knyter R.M.N. – Kall vinter ihop en intrikat rad av små fiktioner till en vattentät tablå över det mänskliga debaclet i verklighetens Ditló. Den analytiska ambitionen som röntgenmetaforen vittnar om – viljan att genomlysa händelsens villkor på djupet – bjuder Mungiu att fortsätta arbeta utifrån den konstnärliga princip som han anlade redan i Prövningen (2016): att inte klippa inom ramen för en scen, utan att låta den löpa linan ut. Så byggs en hisnande närvarokänsla upp som kulminerar i filmens dramaturgiska klimax: den sjutton minuter långa tagning som skildrar det hetsiga mötet där byborna pressar borgmästaren till att förvisa ”främlingarna”.
Mungiu har kallat scenen för sin karriärs svåraste, och det är lätt att förstå varför. Det som börjar som den sedvanliga skildringen av en likriktad rasistmobb övergår i något långt mer komplext. Lager för lager blottläggs den transsylvaniska byns alla bortträngda konfliktlinjer – mellan ungrare och rumäner, fabriksägare och arbetare, mellan öst- och västeuropeiska ideal villkorade av asymmetriska ekonomiska förhållanden. Och hela tiden antiziganismen som brummande bordun – detta ur-hat genom vilket byborna synar alla nya ”främlingar”.
Mungiu har liknat arbetet med just denna scen som dirigentens. Det tog tjugotre tagningar innan de sjutton minuterna satt som de skulle. Resultatet blir ett slags samtidssymfoni vars densitet och precision utgör den dramaturgiska höjdpunkten i ett rakt igenom virtuost filmkonstverk.
