Filmer som handlar om det förflutna ska i bästa fall kunna få publiken att åka tillbaka, blicka inåt och retrospektivt förstå hur och var i livet man befann sig när den skildrade händelsen ägde rum. Samtidigt ska man med större förståelse för sitt dåtida jag också, rent fenomenologiskt, kunna granska var man befinner sig idag.

Just sådan film presenterades för filmfestivalens publik, och gav oss en möjlighet att för en stund fundera vad som hade hänt under de senaste två decennierna, i staden som agerar huvudplats, men också med oss själva. På Hvitfeldtska bodde vi heter Nils Petter Löfstedts nya film och den handlar om de 459 personerna som blev omringade och instängda på Hvitfeldtska gymnasium i början på händelsen som något mytiskt fick namnet Göteborgskravallerna.

Filmen tar avstamp i fotografier som Löfstedt tog i samband med dessa dagar. En viss tid har passerat och han tar kontakt med personerna som förekommer på fotografier för att höra om deras minnen, tankar, för att se på vilka olika eller likadana sätt de rekonstruerar de händelserna. Regissören vill samtidigt undersöka hur polisaktionen och efterspelet efter kravaller hade påverkat människorna.

Vi lär känna ett tiotal personer, de flesta unga aktivister 2001, men även en och annan uppburen forskare som naivt trodde på statens, stadens och polisens goda vilja.

Filmen är varm och erbjuder fördjupade och inkännande porträtt av aktivisterna. Den inleds med en lättsam och komisk ton men blir alltmer allvarlig ju längre den fortskrider. Vi lär känna ett tiotal personer, de flesta unga aktivister 2001, men även en och annan uppburen forskare som naivt trodde på statens, stadens och polisens goda vilja. Deras minnesskärvor utgör berättelser som används för att pussla fram både lättsamma och blytunga episoder och scener som från olika håll landar i samma slutsats: poliser hade använt övervåld och hade inte behövt göra det.

Intervjuer bildsätts först med Löfstedts egna fotografier som sammanblandas med nutida klipp men mitt i filmen får regissören tag på inte tidigare visat material från flera olika håll. Här får berättelsens tunga och allvarsamma innehåll ett visuellt ackompanjemang som klart och tydligt visar polisens aktiviteter, övervåld och bristande omdöme. Landet lagom förvandlas i dessa sekvenser till något annat.

På Hvitfeldtska bodde vi är inte första filmen Löfstedt gör om protesterna. Hans kortfilm Paragraf 23 (med stöd av polislagen), tog också avstamp i fotografierna. Paragraf 23 beskrivs för övrigt på sidan Filmtipset som: ”Stillbildskortfilm om demonstrationerna i Göteborg 2001, då tusentals vänsteraktivister, maskerade på diverse vis, slog sönder staden, plundrade butiker, misshandlade poliser och deras hästar.”

Den här synen på vad aktivisterna ville uppnå och hur de betedde sig har i mångt och mycket dominerat bilden och förståelsen av kravallerna. Filmiska undantag som Stefan Jarls och Lukas Moodyssons Terrorister – en film om de dömda och Göran du Rées undersökande Skotten på Vasaplatsen har försökt problematisera den rådande synen och kunnat visa på både det orättfärdiga i rättsstatens handlande och i det påverkningsarbete som polisen ägnade sig i försök att rättfärdiga sitt handlande under dessa dagar.

Det här är ett humanistiskt verk som värnar om dem som framträder, inte minst om dem som betalat orimligt högt pris för sitt demokratiska engagemang.

Skotten på Vasaplatsen handlar om de tre ödesdigra minuterna då polisen öppnade eld mot EU-demonstranter och svårt skadade en demonstrant. Många kameror dokumenterade händelsen, men den rörliga bilden missbrukades och förvanskades av polis och åklagare i de rättsliga efterspelen.

Förutom dessa filmer har det saknats verk som ifrågasatt polisens och rättsstatens handlande i Göteborg 2001. Och även om den här filmen kanske inte kommer förändra den mediala bilden, ger den upprättelse till dem som deltog i demonstrationer och som bodde på skolan. Och vilken upprättelse dessutom! Glöm någon ”å ena sidan, å andra sidan”-sorts dokumentär. Det här är ett humanistiskt verk som värnar om dem som framträder, inte minst om dem som betalat orimligt högt pris för sitt demokratiska engagemang. Samtidigt pekar filmen på att händelsen inte avskräckte de unga aktivisterna, utan snarare förstärkte deras övertygelse om att kämpa för en mer rättvis värld. Kanske lite mer cyniska, men fortfarande idealister.