Det är varken första eller sista gången en treplusfilm blir Oscarsnominerad. Men visst är det något speciellt med Triangle of sadness succé – för det är en bedrift bara att bli nominerad i de tyngsta kategorierna: bästa originalmanus, bästa regi och bästa film. Frågan är vilket slags bedrift.

Från ett svenskt perspektiv har inget liknande hänt sedan Ingmar Bergmans Fanny och Alexander och Jan Troells Utvandrarna. Film är inte fotboll, att “heja på Sverige” i konstnärliga sammanhang har något debilt över sig, men man behöver inte vara en frenetisk flaggviftare för att konstatera att det är sensationellt. På den globala filmmarknaden, där nationella varumärken absolut är en grej, är priserna hårdvaluta.

Sedan kan man förstås använda nomineringen som ett bevis för filmens konventionella likeability, ja, eftersom Oscarsjuryn är trist och konservativ. Den gamla bildstormaren Ruben Östlund har blivit salongsfähig, förlorat sin edge, osv. Samtidigt har det ju funnits tendenser till vidgade vyer på senare år – se bara på framgångarna för Parasit på galan. Och Triangle of sadness handlar precis som Bong Joon-hos film om herrskap och tjänstefolk.

Måste man vara för eller emot Ruben Östlund? Hans segervrål har möjligen en tendens att överrösta hans filmkonst. Å andra sidan är skrikigheten halva poängen – han gör filmer som vill få publiken att reagera. Att han på Göteborgs filmfestival dessutom ska dirigera biopubliken under en Triangle of sadness-visning blir onekligen tautologiskt.

Det kan bli förutsägbart att bara vara konträr, men det är ett friskhetstecken om det finns olika vinklar på en upphöjd filmskapare. För den som inte bara vill bländas av guldglansen finns det gott om läsvärd filmkritik om Triangle of sadness, bortom prisjournalistiken. Missa inte Joni Hyvönens recension i FLM exempelvis.

Frågan är vilken slutsats vi ska dra av Ruben Östlunds superstatus, förutom att han har kämpat hårt och länge för att nå dit. Att han ska frälsa den svenska film är mycket begärt, även om både Karoline Eriksson i SvD och Helena Lindblad i DN diskuterade honom i termer av profet efter Guldbaggegalan.

Oavsett vad man tycker om Triangle of sadness (rolig!) tänker jag att vi inte får missa framgångssagans filmpolitiska sensmoral.

För minns ni hur det lät på sina håll när Ruben Östlund långfilmsdebuterade med den lysande Gitarrmongot 2004? Den blev åtminstone inte Guldbaggenominerad. Kanske lika bra det. För den okonventionella filmkonsten, som vill och göra något annat, existerar på andra villkor. Det viktigaste är att den existerar, och att det finns möjligheter att söka stöd för den.

Kanske leder det hela vägen till Hollywoods mest uppklädda tillställningar. Oscarsgalan är knappast den definitiva värdemätaren för filmkonsten – det tycker inte ens Ruben Östlund. Han är dock – precis som Tarik Saleh –  en tacksam påminnelse om att uppmuntra filmskapare med konstnärliga ambitioner och visioner som sträcker sig bortom nationsgränserna och mallarna för dagen. Glöm inte det.