Solnedgångarna är vackra över Tahiti. De Roller (Benoît Magimel), en silvertungad korrupt fransk statstjänsteman, tar ibland paus från sitt hektiska schema för att beundra naturens gåtfulla skönhet. Det brandgula firmamentet, den prunkande klorofyllmättade grönskan, det turkosa havet som våg efter våg, den ena större än den andra, sväller in över den vidsträckta kustremsan. De Rollers arbete går ut på att säkerställa ordningen; att den sällsamma stillahavs-ön kommer att, trots inre slitningar och regionala politiska pådrivningar, fortsätta vara ett franskt territorium.
Albert Serras långsamma, närmast sömngångaraktiga politiska drama Pacifiction är på sätt och vis lika listig och undvikande till sättet som De Roller. Vi ser hela tiden det yttre skeendet, men implikationerna förblir till största del undanskymda. Tempot påminner om en glaciärförskjutning. En militär operation verkar pågå i det fördolda på ön. Oroliga invånare kommer till De Roller med högst irreguljära iakttagelser; periskop som kikat upp från vattnet nära stranden, oförklarliga ljusfenomen, båtlaster med prostituerade kvinnor som forslats ut på havet. Överhuvudet för en lokal medborgarrättsorganisation sprider rykten om icke-sanktionerade kärnvapentester, vilket skulle kunna förklara varför himlen skiftar i så många olika vackra nyanser i rött. De Roller tar emot i sitt privata lyxresidens medan han på egen hand festar loss på en tjusig måltid utvunnen ur den lokala floran och faunan. Han viftar med sina privilegier framför näsan på sina mindre bemedlade gäster, men lyckas trots det ändå vinna sympatier. Hur? Språk och social habitus är makt; han vet precis vad han ska säga och hur han ska uppträda. Men vilka är hans motiv? Hans mål? I brist på bättre förklaringar: makt, makt och ännu mera makt.
Pacifiction har kallats en politisk thriller. Det är egentligen inte fel. Musiken, synthackord i det lägre registret och ettriga pukor, får en onekligen att hålla utkik efter skumraskaffärer bakom vartenda hörn. Serra fyller sin film med korrupta statstjänstemän, maktfullkomliga militärer, gangsterpolitiker – the usual suspects i en politisk thriller. Det verkliga inflytandet utövas på båtar vid mörka regniga hamninlopp tidigt på morgonen. I det fördolda, med ansiktena anonymiserade av nattens djupa mörker. Bilderna – som är signerade Serras återkommande fotograf Artur Tort – är plåtade i ett slags mjukt disigt ljus, som försänker den exotiska miljön i en egenartad atmosfär. Pacifiction för i sin blandning av politiskt maktdrama och paranoiaputtrande mardrömsvandring tankarna till Richard Kellys labyrintiska konspirationsepos Southland tales.
Det är först i slutet, när vi har följt De Rollers lismande och stundtals frapperande manipulativa rundvandring genom det tahitiska samhällets olika sociala stratifieringar, som det går upp för åskådaren hur liten del av berättelsen som egentligen har legat i tydlig dager. ”Politik är som en nattklubb”, säger De Roller i ett ögonblick. ”Man tror att man har kontroll, men är egentligen helt hjälplös. Till och med jag saknar makt.” En skarpsynt insikt om sakernas tillstånd, eller bara ett manipulativt sätt att försöka dölja sitt eget inflytande? Pacifiction är en film som man vill se om flera gånger för att gräva djupare i dess mysterier. En självlysande film, som uran.
