Nyheten att Noah Baumbach skulle ta sig an Don DeLillos genombrottsroman Vitt brus kom som något av en överraskning. Inte minst efter en lång rad till synes introspektiva filmer skrivna för egen hand eller tillsammans med partnern Greta Gerwig, oftast centrerade kring mer eller mindre neurotiska New York-bor. Nog för att han tidigare gett sig i kast med Roald Dahl tillsammans med polaren Wes Anderson i Fantastic Mr. Fox, men i egen regi har det aldrig blivit någon renodlad adaption. Men så nu plötsligt, DeLillo.
Tidigare har flera av DeLillos verk bedömts som ofilmbara, och intresset från Hollywood tycks ha varit svalt. Under en karriär som sträcker sig över fem årtionden har det bara blivit tre tidigare filmatiseringar: David Cronenbergs tradigt ordagranna Cosmopolis, Benoît Jacquots inte lika kända À jamais och Jean-Gabriel Périots kortfilm Looking at the dead. Ingen av dem amerikansk. Det går att förstå Hollywoods tidigare tveksamhet. Både strukturen och omfånget i flera av DeLillos böcker innebär en utmaning för manusförfattare och filmare. Kanske kan även författarens återkommande konsumtionskritik ha påverkat producenter.
Den är förstås starkt närvarande också i Vitt brus, vars diskursiva väv tacklar personkulter, klimathot, konspirationsteorier, massmedia, flockbeteenden, religion, farmakologiska charlataner, döden, osv. Det borde borga för en lika rörig som pratig filmupplevelse. Men Baumbach visar sig snabbt vara precis rätt person att skriva alla tvivlare på näsan. Emellanåt skär också frågeställningar rakt in i vår tid trots att romanen är skriven 1985, och filmen liksom den utspelar sig då.
Tonen sätts med samma omedelbarhet som allt börjar: “Ok, rulla filmen” hör vi Don Cheadles entusiastiske akademiker Murray förkunna innan han påbörjar en föreläsning om hur bilkrascher på film är ett trösterikt amerikansk konstuttryck. Vi befinner oss på ett fiktivt universitet någonstans i den amerikanska mellanvästern. Här undervisar även J.A.K. Gladney (Adam Driver). Jack, som han kallas privat, har grundat universitetets Hitlerinstitution. Han bor i den lilla universitetsstaden tillsammans med sin fru Babette (Greta Gerwig) och deras barn. Både gemensamma och från tidigare äktenskap.
Familjens tillvaro är lika bohemiskt kaotisk som lyckligt monoton. Babette hoppas att det ska vara för evigt. Eller åtminstone att hon får dö innan Jack, och inte bli lämnad kvar ensam. Här, i filmens första del, planteras karaktärernas rädslor och laster med lättsam ton. Runt köksbordet flyger påståenden och frågor, iakttagelser och anklagelser. Vad är det för piller Babette smusslar med undrar äldsta dottern Denise (Raffey Cassidy). Snart så även Jack. Även om han också är upptagen med sin akademiska karriär. Själv smyger han med det faktum att han, landets främsta auktoritet på Hitler, inte pratar tyska. Men i övrigt råder ingen brist på självförtroende. I en obetalbar scen riffar Jack och Murray mot varandra i en improviserad simultanföreläsning om Hitler och Elvis som påminner mer om dubiöst väckelsemöte än någon trovärdig akademisk situation.
I rollen som Jack är Driver pösigt rundmagad och uttryckslös – även om engelskans i mitt tycke svåröversatta ”deadpan” ger en bättre bild av den behandling DeLillos snillrika text får inte bara av Driver, utan av hela ensemblen i Baumbachs regi.
Trots ibland tvära kast fungerar det överraskande väl, även när filmen i sin avslutande akt gör ytterligare en gir till sjaviga motellrum med en fadd air av neo-noir.
I filmens andra akt prövas Babettes önskan om att allt ska förbli som det är när en rattfull lastbilschaffis kolliderar med ett godståg bärandes giftig last. En något överdriven krasch innehållande en ändlöst ringlande hög av lastvagnar – men självklart konstfärdig! – orsakar ett tornande toxiskt orosmoln över det lilla samhället som snart måste evakueras. Om detta nu inte är trösterikt för publiken tycks i alla fall karaktärerna finna något att luta sig emot i masshysterin som utbryter. Särskilt Jacks äldsta son Henrich (Sam Nivola) blommar ut som självutnämnd expert på det giftiga molnet, inte helt olikt gängse bergsäkra twitterexperter under pandemin.
Att Baumbach är hemmastadd i filmens intellektuella miljö, eller att han har full kontroll på dialogen, är kanske det som förvånar minst i Vitt brus. Hur han tar sig an andra aktens intensifierade och än mer ombytliga inställning till genre imponerar desto mer. Första aktens komedi, med en lika satirisk som allegorisk udd, och existentiella lightskräck får nu sällskap av äventyrlig katastroffilm med en ibland rörande Spielbergsk touch. Huller om buller packas familjen in i bilen och ger sig ut på en färd som kulminerar i en vattenburen felsväng. Baumbach hanterar stickspåren med lätt hand, med en filmskaparglädje (och filmkunnighet) långt utanför hans komfortzon. Trots ibland tvära kast fungerar det överraskande väl, även när filmen i sin avslutande akt gör ytterligare en gir till sjaviga motellrum med en fadd air av neo-noir.
När ett återförenat LCD Soundsystem till slut ljuder över en dansant eftertextsekvens från ett snabbköp råder längre inga som helst tvivel. Det är som ett färgsprakande och oemotståndligt, om än något självförhärligande, variant på Jean-Pierre Gorins och Jean-Luc Godards eleganta segment från en Carrefourbutik i Allt går bra. Även om scenen inte är central för Vitt brus är dess upplyftande energi signifikativ även för resten av filmen. Kan DeLillos världar filmas så bekymmersfritt är det bara att se fram emot att Vitt brus-producenten Uri Singer redan köpt rättigheterna till ytterligare några böcker. Däribland debuten Americana och tegelstenen Underworld. Man kan verkligen fråga sig hur det kommer att gå, och det är inte osannolikt att framtida projekt ytterligare understryker Baumbachs bedrift.
Läs också: Skicklig balansakt mellan smärta och humor i Marriage story
