Det är ljusa sommarkvällar i Umeå, syréndoften hänger tung över villakvarter och hyreshus, och Västerbottens största centralort liknar mest en spökstad. Där någonstans, i tristessen på en övergiven skolgård, bland betongen i ett parkeringsgarage, längs ringvägen runt ett själlöst, nybyggt småhusområde, existerar Viktor Johanssons filmografi. Oavsett om de befinner sig i Uppsala, Robertsfors eller Umeå, är det ur sysslolösheten och stillaståendet som hans rollfigurers kreativitet vaknar till liv. Och någon börjar rappa, en annan spelar aggressiv tvärflöjt, en tredje förvandlas till dinosaurie.

Johanssons förra film Inuti diamanten hade ett tydligt epicentrum i Robertsfors nedlagda diamantfabrik, dit filmens figurer av olika anledningar sökte sig. I Windows (en titel som refererar till såväl fönster som operativsystemet) är kopplingen mellan de kringflackande karaktärerna mer diffus, även om psykiatriska diagnoser och psykisk hälsa så småningom utkristalliserar sig som ett viktigt tema. Några har autism, ett par har varit intagna på behandlingshem, ytterligare en läser till psykolog. Viktigare än detta är kanske att de alla tycks positionera sig som outsiders, på olika sätt rebeller gentemot den folktomma sommarstadens alla soffbundna tv-tittare. De bildar en grupp vars uppror består i alltifrån att dricka yoghurt på öppen gata och direkt ur förpackningen, till att samlas till en gemensam demonstration mot, tja, exakt vad är kanske inte så viktigt.

Windows (Viktor Johansson, 2022)
Windows (Viktor Johansson, 2022)

Liksom i regissörens tidigare filmer utforskar de medverkande här jagets gränser – är de privatpersoner i en dokumentär, eller skådespelare som gestaltar en roll? Att leka med den dokumentära formen är en väl etablerad metod i dagens filmlandskap, och här finns chansen att i kollektiv anda utforska, experimentera, och improvisera fram sin en slags filmisk parallellvärld. Vad i porträtten som är privatperson och vad som är en fiktiv gestaltning kan vi som publik inte veta, och det är heller inte särskilt relevant. Någonstans där i det diffusa, trevande, sökande och kollektiva fyller Windows en viktig funktion, som motpol till den strömlinjeformade tydlighet, betoning av berättelse och konflikt, som präglar så mycket av svensk film idag. Även bilderna delar något av samma sökande karaktär, även om jag gärna hade sluppit den artificiella känsla i kamerarörelserna som sannolikt orsakats av pålagd bildstabilisering under redigeringen.

Vid ett par tillfällen görs referenser till The Truman Show, och kanske utgör slutets simtur mot Vasafärjan en parallell till Jim Carreys desperata flykt över havet. Som tänkt realityshow är Windows annars synnerligen odramatisk, mer än något annat bestående av livets mellanrum och andningspauser. Men så är det också i sådana stilla stunder man, likt Samuel i filmen, kan upptäcka att avloppsbrunnen porlar lika vackert som en skogsbäck.

Windows har premiär på Draken film 9 december.

Läs också: Inuti diamanten hittar liv i industriruinerna