En poliskommissarie (Hae il Park) blir förälskad i – eller ja, besatt av – en ung kinesisk kvinna (Tang Wei). Men det finns ett rätt stort krux: Hon är om inte huvudmisstänkt så i varje fall djupt insyltad i en politiskt känslig mordutredning som han basar över.

Den sydkoreanske regissören Park Chan-wook (The handmaiden, 2016) låter sin inre Alfred Hitchcock löpa amok i den skruvade romantiska thrillern Decision to leave. Egentligen inte något nytt; Chan-wook har haft den brittiske spänningsmästarens illvillige ande svävandes över så gott som allt han har tagit sig för sedan Hämnarens resa (2002). Decision to leave kan ses som en självmedveten, stundtals nästan parodiskt stilsäker kommentar på Hitchcocks förmodligen bästa film: Studie i brott (1958).

Mitt i allt finns ett mordmysterium. Ett förhållandevis klassiskt who-dunnit. En kinesisk bergsklättrare har fallit till sin död under högst irreguljära omständigheter. Chan-wook har, enligt egen utsago, låtit sig inspireras av Martin Beck-romanerna av det svenska författarparet Maj Sjöwall och Per Wahlöö. Vi får till och med se deckarna om den av magkatarr ständigt plågade svenske poliskommissarien ligga prydligtstaplade på ett skrivbord i huvudpersonens omsorgsfullt ombonade hem. Men böckerna ser olästa ut; pocketvolymernas ryggar är obrutna och omslagen är blanka och rena. En yta, en fasad? Polerad och tillrättalagd? Scenerna där polisutredaren Jang Hae-jun nystar i det uppenbart mystiska dödsfallet målas upp som minutiösa dissektioner av tidens och rummets anatomiska sammansättning; vindlande datorgrafik, omöjliga åkningar och kameravinklar, fogassömlöst ihop med Kim Ji-yongs storvulet barocka filmfoto.

Visuella upplevelser som borde narkotikaklassas. Filmen är med andra ord långt ifrån den jämngrått moddigadiskbänksrealism som det svenska deckarparet gjorde till en stapelvara inom polisthrillergenren.

Decision to leave utvecklas till en labyrintisk psykologisk thriller med mörka, erotiska stråk i sin basklang. Inte någon realism, snarare en sömngångaraktig erotisk fantasi som dröms av en på snudd på sinnessjuk hjärna. Det inledande mordfallet visar sig givetvis bara vara en skenmanöver från filmskaparens sida. Vi glömmer det snabbt. Det var bara en startpunkt. Eller som Hitchcocks skulle ha sagt: en MacGuffin (ett föremål eller en händelse vars enda egentligen funktion äratt få fart i intrigen och karaktärerna).

Hae-jun försöker mejsla ut motivbilden kring mordet. Men hans försök att ringa in händelsen i endimensionella, lättbegripliga kategorier blir bara mer och mer korrumperade. I vilken riktning försöker han styra utredningen? Och varför? Han berättar berättelser, om mordet och sig själv, lägger ut texten om den kvinna – filmens femme fatale – som utredningen gång på gång leder honom till och som han blir hopplöst förälskad i. Fiktioner som på olika sätt tillåter honom att bryta mot moraliska och etiska principer. Vi, liksom Hae-jun, faller snart hjälplöst ner i ett bottenlöst kaninhål med bilder och motbilder, teorier och antiteorier, precis som James Stewart i Studie i brott. Hae-jun vill inte se svaret som är framför hans ögon: vem den egentliga mördaren är. Han luraroch förleder sig själv som (anti-)hjälten i Billy Wilders fatalistiska film noir Kvinna utan samvete (1944). Han är en rättskaffens polis som läser Beck – men är egentligen ensömnlös kåtbock som vill ligga med ett nyckelvittne. Chan-wooks filmiska skalpell skär Hae-juns självbedrägeri i tunna små skivor. Det är barockt, skruvat, snuskigt och outgrundligt vackert.