Att vara vid filmen. Smaka på den boktiteln: den är bara sååå 1900-tal.
Säger bara ordet ”vid” och det tryggt platsanknutna. Dels i förfilmisk mening och produktionsperspektiv: en konkret plats att spela in på – vilket som bekant inte alltid är fallet numera. Dels i postfilmisk mening och åskådarperspektiv: ett filmiskt rum fångat på en remsa som i sin tur spelas upp för en publik på plats i en biograf. Kort sagt, titeln är underbart otidsenlig: film befinner sig ju alltmer sällan i ett ”var”, utan snarare i ett ”närsomhelst”.
Men om Att vara vid filmen är en otidsenlig titel så är den det på ett slående ändamålsenligt sätt. För denna bok handlar just om ett förflutet som till stora delar är borta. Till och med författaren själv, Allan Ekelund, är borta, faktiskt sedan 2009. Men vid fyllda 87, några år före sin död, började denne, en av de mest inflytelserika doldisarna i svensk film, skriva dagboksanteckningar över sitt yrkesliv, som nu hans dotter och son Lotta och Christer redigerat och ger ut i bokform.
Som tur är. För låt det säga omedelbart: Allan Ekelunds minnesbok är rena njutningen. Detta redan layout-mässigt och ett rikt illustrationsmaterial som skvallrar om gediget researcharbete i arkiven. Förlaget Atrium och förläggaren, tillika film- och teatervetaren, Christo Burman ska ha en stor eloge.
Vad har då Ekelund att förtälja? För det första att han gick den långa vägen. Han föddes 1918 och därefter är det som om hans liv och karriär följer en optimal utveckling i linje med filmmediets audiovisuella utveckling från stumfilm in mot 1940, 50, 60-talen, som blev hans mest aktiva period. I och för sig började han som mycket ung som skådespelare vid teatern, men redan 1941 hamnade han på Svensk Filmindustri, där han först blev regiassistent och scriptboy, för att bara några år senare finna sig vara både produktionsledare och produktionschef. Sedan förblev Ekelund under större delen av sitt yrkesliv ”vid” SF.
Detta är en arbetsplatsskildring som rör sig från golvet till fina ledningsgruppen – en studiohistoria ur ett inifrån-perspektiv.
De passiva verben är medvetet valda här – för detta tycks ha varit en man som hade lyckan att just ”hamna” helt rätt, där det ena uppdraget följde på det andra, till synes helt friktionsfritt.
Och som sagt: det är rena njutningen att exempelvis följa med på Ekelunds generöst detaljrika rundvandringar i Filmstaden, med exakta beskrivningar av alla rum: stora studion, skådespelarloger, sminkloger, perukmakeri, kostymateljé, snickar- och målarverkstad och till och med en egen smedja – för att nu inte nämna ljud- och musikavdelningarna, framkallningslaboratoriet och klipprummen. Detta är en arbetsplatsskildring som rör sig från golvet till fina ledningsgruppen – en studiohistoria ur ett inifrån-perspektiv.
Ekelund beskriver också sitt arbete med ett antal filmklassiker. Ta Hets i regi av Alf Sjöberg med manus av Ingmar Bergman (faktum är att Ekelund skulle komma att arbeta med inte mindre än 18 av hans filmer). ”Ett av skälen att starta den inspelningen vara att sysselsätta ateljéerna”, konstaterar han krasst. Och så var det: man hade ju ett stort antal fast anställda, ”som kostade pengar oavsett om man spelade in film eller inte”. Och eftersom Hets betraktades som experimentfilm och inte ”någon given publiksuccé” fick Ekelund uppdraget göra en kalkyl, och kom fram till att det inte skulle kosta så mycket mer att satsa på den – och hålla hjulen rullande – än att låta folk gå sysslolösa.
Men i slutet av 1940-talet hann Ekelund också med några år (1947-1950) på det mycket mindre bolaget Terrafilm, vilket gav honom värdefulla perspektiv. För här kände han sig som del av ett kreativt kollektiv, i motsats till jätten SF som styrdes hierarkiskt. Just därför hamnar Ekelunds bok paradoxalt nog helt rätt (om än ofrivilligt) i den nutida filmvetenskapliga forskningsfronten, mer specifikt så kallade ”production studies”, enkelt uttryckt allt sådant som sker och skett ”bakom kameran” eller ”bakom kulisserna”.
Sådana produktionsstudier har sedan ett par decennier blivit ett alltmer koherent forskningsfält som även kommit att omfatta nationsspecifika produktionskulturer. Att studera film som produktionskultur kan alltså handla om allt från studiohistorier och arbetsorganisation till karriärer, rutiner, kontrakt, samarbeten och konflikter. Och med det följer även kunskap om ett bredare spektrum av hur nationella produktionssystem fungerar.
Rent praktiskt handlar sådan forskning ofta om att samla in empiriska data om den levda verkligheten hos personer som är eller har varit involverade i film, och även sådant som visar sig i exempelvis handelsberättelser, intervjuer, biografier och minnesanteckningar – alltså just den sortens material som Ekelunds bok erbjuder.
Poängen med sådana studier är förstås att de fungerar som ett korrektiv till den seglivade idén att en nations filmhistoria är regissörernas historia – vilket, ironiskt nog, är det dominerande perspektivet i Ekelunds bok. Hans historieskrivning ställer sig nämligen med hundraprocentig lojalitet på regissörernas sida (Bergman, Hasse Ekman, bröderna Molander, you name them). Till Ekelunds favorituttryck hör inte minst ”den store regissören”, och här finns för övrigt ett rikligt namndroppande (David O. Selznick, Bertolt Brecht). Men helt utan skryt: det var ju dessa individer han jobbade med.
Inte desto mindre och just därför är det extra trovärdigt när Ekelund gång på gång visar vilken betydelse som en fotograf, en scenograf, en klippare och inte minst en välvillig och professionell producent betyder för att en film över huvud taget ska bli gjord, och i bästa fall bli bra. Just en sådan producent tycks han själv ha varit. Han var någon som inte bara arbetade med tunga Bergman-produktioner utan också såg möjligheter i flykten, allt från att fixa lyxkryssning i samarbete med ett rederi (Kyssen på kryssen med Anna-Lisa Ericson), eller som när massturismen började, fixa bussresa med namngivet bolag (Sjunde himlen med Sickan Carlsson). Det handlade som sagt om att hålla maskinen igång.
Men med tiden och i ett alltmer ändrat medielandskap blev hans roll svårare. Under 1960-talet kom ju en ny generation som hellre filmade ute på gatorna än i filmateljéer. SF fick börja hyra ut sina lokaler, och påbörja samarbete med det nya mediet teve: Pippi Långstrump, Saltkråkan, Kullamannen med flera. ”Jag var helt klar över att jag nu höll på att rationalisera bort mitt eget jobb”, som Ekelund uttrycker det.
Oavsett framstår han som en sällsynt trägen och lycklig arbetare I örtagården, dessutom osedvanligt sympatisk. Ibland kanske lite för sympatisk: här finns en del kritik och även självkritik men man anar också bitterheter som slätas över med diplomati.
Men som sagt, detta är en minnesbok där tiden i individen och individen i tiden (för att låna ett uttryck av historikern Henrik Berggren) speglar varandra på ett sällsynt lyckat sätt.
