Det är med stor kärlek till skräckgenren som sydkoreanska författarinnan Kim Jin-young debuterar som regissör med filmen The other child, som deltar i tävlingen för bästa debutfilm här på festivalen PÖFF/Black Nights Film Festival i Tallinn. Filmen ingår i subgenren med asiatiska bleka spökbarn, och handlar om en katolsk präst med fru som adopterar ett barn med svårigheter i något slags försök att ersätta en drunknad son, men också på något plan sona dennes död. Den nya pojken, Isaac, är på väg att bli blind men kan, passande nog, se döda människor. Hans ankomst till familjen utlöser ett inferno där samtliga i familjen med undantag för parets två yngsta barn visar sig i något avseende bära på hemligheter och i viss mån ondska. Men alla, även det döda barnet, har det också i något eller flera avseenden svårt – inget är svart och vitt i den här historien, utom möjligen de trosföreställningar som förs vidare i familjen.

Trots att den är actionfylld och innehåller exorcism och möjligheten av besatthet av demoner är filmen ganska sparsam med våld. Fotot är vackert, miljön gotisk. Dimma över sjö, vatten, pianoklink, sömntabletter och söta och onda, rädda, ledsna och döda barn är skräckklichéer som förmedlas med skicklig hand. Den kyrkliga och kristna miljön som förstärker det spöklika kan verka exotisk, satt som den är i en asiatisk miljö, men kristendom är i Sydkorea den dominerande tron. Familjen verkar till att börja med modern i sin tro men visar sig genomsyrad av primitiva föreställningar om ondska. Den verkar till att börja med också harmonisk bortsett från sorgen efter den döde sonen, men är i själva verket starkt konfliktfylld. I frågestunden efter premiären får regissören frågan om hon avser bedriva religionskritik med filmen, men Kim Jin-young svarar att det bara är dogmatisk tro hon är kritisk mot.

Filmen innehåller starka skådespelarinsatser, inte minst från barnens sida. Tyvärr och konstigt nog är de inte namngivna i festivalmaterial eller på IMDB. Park Hyo-joo som spelar modern i familjen förtjänar också särskilt nämnas. Hon och den skuld hon bär är själva centrum av det drama som utvecklar sig kring gåtan med den lille pojkens död. Även fotot av Jang Kyung-san ska rosas, det har precis rätt spöklikt skimmer. Filmen är som en riktig gottpåse för alla oss som älskar skräckgenren och kanske skulle en kunna beteckna den som ”asian gothic”, om det vore en subgenre. Jag blir dock kanske inte så rädd utan sitter mest i biostolen och myser. Ingredienserna må vara bekanta men Jin-young blandar och ger skickligt och energiskt, och ingenting med dramat, utom Isaacs syner, är egentligen förutsägbart. Det skulle förvåna mig mycket om denna debutfilm skulle få någon större europeisk distribution, men jag skulle gärna se den på någon VOD-kanal eller streamingsajt ute på nätet.