Tarik Salehs nya film Boy from heaven utspelar sig på det anrika Al-Azhar-universitetet. Adam får ett stipendium och tar sig hela vägen från landsbygden till Kairo för att fördjupa sig i islamiska studier. I stället hamnar han i klorna på säkerhetstjänsten (Fares Fares i ännu ett egyptiskt polisporträtt) och blir en bricka i spelet mellan universitetets imamer och landets politiska toppskikt. I svensk filmhistoria, trots att filmen utspelar sig i Egypten, sticker den ut som en flerbottnad skildring av islam.
Vad inspirerade dig till att göra den här filmen? Din förra film, The Nile Hilton incident, fick inte visas i Egypten och jag antar att Boy from heaven inte kommer göra det heller. Hur är det att göra en film om ett land där filmen inte får visas?
– Ända sedan min förra film har min inställning till skrivandet varit att jag inte skriver med tanke på en film. Jag tänker alltid först att jag skriver en roman. Jag har stora problem med film. Jag tycker att film har svårigheter med allt från sanningen till konflikten mellan konst och kommers. Det blir så tydligt för mig att kommersen har vunnit den kampen. Det finns knappt några viktiga filmare som inte tar hänsyn till underhållningsvärdet. Och det behöver inte vara så dåligt, men litteraturen är mer fri. Du behöver inte ta hänsyn till någon för att skriva en bok, du behöver inte förhandla med någon. Det är mycket mer tjafs med att göra film, som sedan recenseras på ett brutalt sätt med getingar och siffror och skit. Så både med The Nile Hilton incident och Boy from heaven har jag blivit övertalad att göra film i stället för bok.
Vem har övertalat dig?
– Min producent Kristina Åberg.
Vilka var hennes argument?
– ”Vi måste bara göra det här”, sa hon. Men jag visste vad jag gav mig in på, så från början bestämde jag mig för att om det ska vara värt det så ska jag göra det helt utan kompromiss. Alltså, det är min vision som gäller. Filmen ska bli exakt som jag har tänkt mig. Och The Nile Hilton incident blev exakt den filmen som jag hade tänkt mig, förutom två scener som inte blev av. Så när jag skrev Boy from heaven började det som en lek, som en roman. Det är fortfarande så att romanen skulle ha varit väldigt bra. Jag brukar inte låta folk läsa mina manus förrän de i princip är färdiga. Förutom tre personer som jag jobbar nära med. Den ena av dem är Magdi Abdel Hadi, egyptisk journalist bosatt i London.
Vilken typ av läsning handlar det om?
– Han läser och kollar om det skulle ske på det viset i Egypten, eftersom han är journalist och bevakar Egypten. En sorts trovärdighetsläsning. Jag brukar åka till London och tillbringa några dygn med honom. Sedan hjälper han med översättningen för det är inte bara en språklig översättning, utan en kulturell sådan också.
Vilket språk skriver du på?
– Jag skriver på svenska. Sedan översätts det till engelska eftersom det är stora internationella samproduktioner. Sedan översätts det ju slutligen till arabiska. Men jag älskar att skriva på svenska, all lust försvinner om jag skriver på engelska. Min arabiska är väldigt dålig men jag kan ändå föreställa mig det arabiska på svenska. Det svenska språket är ändå väldigt religiöst: satan, helvete, herregud, kors i taket.
Var det samma argument som övertalade dig att göra film av Boy from heaven?
– Min franska producent Alexander, som var distributör förra gången, sa till mig att det vore för sorgligt om jag bara blev ännu en Hollywoodregissör. Och det funkade på mig. Tidigt bestämde vi oss att vi skulle bygga upp Al Azhar i Marocko. Sedan kom covid och Marocko stängde ner. Men Turkiet körde en darwinistisk stil så vi spelade in där i stället.
Vilka andra är det som får läsa manuset i tidig skede?
– Det är min dramaturg Jimmy Karlsson. Han är den som påpekar hur nära genren jag ligger. Och sedan är det min produktionsdesigner Roger Rosenberg. Jag börjar jobba med honom långt innan jag har en fotograf. Då gör han en bok, och vi bryter ner varje scen visuellt. Då blir det väldigt konkret för mig. Då blir det tydligt vad som kommer behövas för att göra filmen i slutändan. Samtidigt börjar förhandlingarna mellan författaren och regissören.
Hur utspelar sig den förhandlingen?
– Regissören ställer större och större ultimatum på författaren. Författaren försvarar sitt manus och frågar sig varför han måste kompromissa. Regissören måste då bekräfta författaren. ”Jojo, ditt manus är bra, men för att bli till film måste den konkretiseras ännu mer.” Hur nära verkligheten ska den ligga? Vilka konstnärliga friheter kan jag ta mig? Hur blir ord till bild? Till slut vinner ju regissören och författaren tar ett kliv tillbaka. Författaren känner: ”Jag hade en skitbra bok, men nu kommer ingen vilja läsa den.”
Du pratar om filmens krock mellan konst och industri, och din förhandling mellan författare och regissörsjag, men hur ser förhandlingen ut med dina kollegor? Jag tänkte på att det var så många länder och samproducenter involverade när jag såg eftertexterna. Vad är din kompass när du ska förhandla om din konstnärliga vision?
– Det finns ingen kompromiss, det är inte värt det. Jag bestämmer allt. Det finns bara en vision. När jag jobbar i USA så är det deras film. Då får jag i stället extremt bra betalt, men det är hjärtskärande ändå. Om jag gör en amerikansk film så är liknelsen så här: Jag har två döttrar och igår gick jag till en lekpark med en av tjejerna och hennes kompis. Hennes kompis hängde i knävecken och jag blev så orolig. Jag gör ingen skillnad på min dotter och hennes kompis när jag tar dem till lekparken. Jag gör allt för att skydda båda två. Jag är föräldern på plats. Den inställningen har jag när jag gör amerikansk film, att jag gör allt för att skydda ”barnet”. Men så en dag dyker föräldrarna, det vill säga filmstudion, upp och säger: ”Tack för att du har tagit hand om vårt barn, nu ska vi testa att ge det kokain.” Och jag känner bara: ”Men snälla rara, gör inte så.” Och de svarar: ”Jo, du har bara varit barnvakt”, och så finns det inga sociala myndigheter som kan hjälpa en. Det är hemskt, men du avtalar bort din director’s cut. I Sverige har ju många – kanske alla – regissörer final cut. Sedan har jag fantastiska medarbetare, jag vore dum om jag inte lyssnade på dem, men den hårdaste förhandlingen har jag ändå med mig själv.
Mitt syfte är inte att göra en informationsfilm om islam, även om jag fick förslag på hur man skulle kunna göra det bekvämare för folk i väst.
Vad var svårast med att göra Boy from heaven?
– I Boy from heaven är den stora diskussionen om gud finns eller inte. Den diskussionen har varit svår. Jag skulle ha kunnat göra filmen lite mer västvänlig, så att alla känner sig bekväma när de lämnar salongen. Jo, men där borta är det fruktansvärt, ungefär. Jag hade kunnat göra Argo eller Inte utan min dotter, visa att vi ändå är bäst här i väst. Men jag påstår inte att vi är det, för det är inte så, och jag kan inte ljuga om det. Islam är samtidens stora antagonist i väst, för att ”dom” tror på något annat än ”oss”, och som är mycket, mycket värre. Men vad filmen visar är att de flesta i väst vet alldeles för lite om islam. Muslimer vet skillnaden mellan en lutheran och en katolik och vad bibeln säger. Men i väst vet folk inte ens vad Al-Azhar är. Mitt syfte är inte att göra en informationsfilm om islam, även om jag fick förslag på hur man skulle kunna göra det bekvämare för folk i väst. Innan filmen hade kommit med i huvudtävlingen så brukade jag tänka att jag kanske borde lyssnat på förslagen för att komma till Cannes. Alla har ett behov av att vara populär, men det var ändå aldrig ett riktigt alternativ för mig.
Jag tänker att det var en fantastisk kvalitet i filmen. Att man slängs in i den här kontexten utan pedagogiska pekpinnar som förklarar var vi befinner oss. Det var så uppfriskande att se en film som inte utgår ifrån att behaga en västerländsk blick.
– Det är något av det mest lustfyllda i processen för mig, när jag får syn på mitt eget dömande av karaktärerna i filmen. I Boy from heaven tog jag till exempel bort alla ateister. Hans kompis som lyssnar på hårdrock var i tidigare versioner av manuset en ateist, men jag ville inte att åskådarna skulle gömma sig bakom honom när de tittade. Jag ville stänga den nödutgången.
Scenerna mellan studenten Adam och säkerhetspolisen Ibrahim är som ett kammarspel. De sitter för det mesta i fiket och förhandlar och utpressar varandra. Varför valde du att gestalta deras relation på det sättet?
– Jag och Roger pratade mycket om det i början. Jag tänkte att filmen handlar om auktoritet och utbildning, men vad är priset för att få en utbildning? Allt den här pojken Adam vill är att plugga. Men vem blir hans verkliga lärare? Ibrahim, en cynisk jävel som lär honom saker han aldrig velat lära sig. Det finns något djupt tragiskt i det. Adam är förstås djupt troende och en av de viktigaste grejerna som muslim är att inte ifrågasätta ditt öde. Om du klagar på ditt öde så ifrågasätter du Guds vilja. Adam försöker hela tiden förstå varför Gud vill att han ska göra det här. Ibrahim påminner om att han är ensam i sin navigering, och han får ingen kompass. Till slut lär sig Adam att överleva och han inser att han måste åka hem till sin pappa. Men priset är ju extremt högt. Nyckelscenen för mig är när Ibrahim säger ”Gud har valt dig” och Adam säger ”Nej, det är du som har valt mig”. Adam inser att sanning är ett starkt vapen när alla andra ljuger. Rent filmiskt var det skitspännande att filma något så tråkigt, som är motsatsen till Game of thrones, inga eldsprutande drakar eller sånt.
När jag såg filmen såg jag två historier. Dels den yttre handlingen med korruption och maktspel mellan underrättelsetjänsten och universitetet. Dels den inre berättelsen i Adams religiösa sökande. Han möter människor som ställer honom inför olika teologiska vägval. Hårdrockskompisen, muslimska brödraskapet-gänget, den luttrade men inte helt samvetslösa snuten Ibrahim och den blinda shejken. Alla har olika förhållningssätt till religion. Vilken är din personliga relation till islam?
– Det är en komplicerad relation. Jag har massa frågetecken och oklarheter. Jag känner en enorm ilska mot hur islam utövas. Om talibaner skjuter flickor som går i skolan, det finns ju en skräck inför en massa galna utövare. Det finns så mycket skit, precis som i kyrkan också. Om man inte tycker att det är nice, vad ska vi göra då?
Samtidigt försvinner inte människans existentiella behov bara för att vi överger religionen och påstår att gud är död. Filmen handlar mycket om Adams inre jihad och hur svårt det är att navigera som en liten människa i komplexa strukturer.
– Ja, filmen är djupt personlig. Den är delvis gjord för att jag behövde försonas med en del av mig. Det finns dårar som claimar islam och dårar som hatar islam. Jag har min familj som är djupt troende och jag har mig själv som befinner mig någonstans mitt emellan. Det finns inga enkla svar på att vara människa. Jag har lärt mig mer om islam genom att göra filmen. Islam handlar om att göra. Det handlar inte om att få en uppenbarelse. Det är en praktik, både med bönen och med fastan, hur du lever helt enkelt. Det som slog mig när jag hörde böneutropet var mina förfäders relation till religionen. De gick upp och bad och underkastade sig gud. Vad har jag ersatt den här praktiken med? Nu bor jag i Sverige och konsumerar och håller på.
Det islam erbjuder är Allahu akbar, Gud är större. Den meningen rymmer en enorm möjlighet. Alltså, tänk dig att Putin eller någon annan diktator, skulle erkänna att Gud är större än honom. Det kan finnas en befrielse i det, att det finns någonting som är större än oss människor. Vad exakt det handlar om har jag tänkt mycket på under inspelningen. Jag hade en imam som jag bollade mycket med. Han tog eld som exempel. Eld är varken godhet eller ondska. Eld är ett element. Eld kan bränna ner ett hus eller värma ett hus. Det är reglerna som omgärdar elden, hur människa ska förhålla sig till elden, som är religionen. Jag menar att det finns en arrogans hos människan. Vi tror att vi vet vad som är bäst, men vi vet aldrig hur saker och ting kommer att bli. Den största frågan som islam brottas med, enligt mig, är idén om att vårt öde finns inskrivet i oss. Om Gud redan har bestämt allt så blir ansvarsfrågan problematisk. Det finns olika skolor som behandlar frågan på olika sätt, och jag är inte tillräckligt påläst för att säga något om det, men däremot är jag ödmjuk inför komplexiteten i frågan.
Får jag ställa en fråga till dig?
Javisst.
– Var det svårt att komma in i filmen med tanke på att det bara fanns tre kvinnliga karaktärer i filmen?
Nej, det var ju påtagligt att filmen utspelar sig i en patriarkal miljö men jag såg det inte som ett problem. Det jag uppskattade var skildringen av Adams svårighet att orientera sig andligt i en institutionell och politisk kontext. Det finns ett sökande i hans resa som jag kunde relatera till, trots att jag inte är en snubbe i Egypten som går på ett gammalt muslimskt universitet.
– Men när vi har kommit till mitten av filmen, så öppnas plötsligt en dörr och där står en kvinna. Sedan går de in i lägenheten och där står en annan kvinna. Och deras närvaro kan stjälpa hela den här institutionen, precis som med Svenska Akademien. När de väl är närvarande sätter kvinnorna en stark prägel på historien.
Men du räknar inte med att Boy from heaven kommer att visas i Egypten?
– Nej, aldrig, inte någonstans i Mellanöstern. Men jag älskar Egypten fortfarande, med all dess komplexitet, korruption och skit.
Boy from heaven har biopremiär 18 november.
