”Vad är det värsta som kan hända?” Lägg benen på ryggen så fort frågan luftas, framför allt om du befinner dig i början av en skräckfilm. Det är nämligen en axiomatisk sanning att det sannolikt vedervärdiga svaret kommer att brisera som Tjechovs skarpladdade muskedunder i den tredje akten.
Den danska thrillerrysaren Speak no evil handlar om en dansk barnfamilj som är på semester i Toscana. Sol, bad, vin och pasta på ett idylliskt pensionat bland olivlundarna. Äktenskapet går lite på sparlåga. Hustrun är sugen på att ta del av lokala tilldragelser. Maken vill helst ligga vid poolkanten med en drink och utsiktslöst traggla de inledande sidorna i André Agassis deppiga självbiografi. De träffar ett bekymmerslöst holländskt par som bjuder in dem till deras lite avsides belägna hem i den nederländska spenaten. Lite konstigt är det ju med en dylik inbjudan från några man inte känner, men vad är det värsta som kan hända?
Det visar sig, såklart, ha varit en usel idé att tacka ja. När danskarna anländer till skogsstugan blir det snabbt uppenbart att holländarna inte har alla hästar i stallet. Deras beteende är gränslöst och oberäkneligt. De ljuger om sina yrken, är otroligt elaka mot sin psykiskt sköra son och uppvisar ett egendomligt sexualiserande beteende gentemot besökarnas dotter.
”Säg bara nej.” Det tänker jag säkert sjuttio gånger under speltiden. ”Varför åker ni inte bara hem?” Men Christian Tafdrups tredje långfilm – den första med genreförtecken – gör outhärdligt effektiv cringe-skräck av samhällets hårdinpräntade sociala koder. Det är, när allt kommer omkring, otroligt svårt för många att bara säga ”nej, jag vill inte”. Att vara till lags, inte göra någon upprörd, ter sig ibland som en starkare drivkraft än att måna om sin familjs trygghet. Och hur ofta agerar inte folk i skräckfilm helt på tvären med vad som är sunt och riktigt? Man envisas att gå ner i beckmörka källare, helst på egen hand, i ett hus där en galen mördare härjar. ”Jag är strax tillbaka.” Famous last words.
Ruben Östlund, Michael Haneke och Ulrich Seidl har utforskat toxisk social dynamik på ett liknande sätt, fast utanför – med undantag för Hanekes Funny games (1997, 2007) – skräckens ramverk. Tafdrups film förhåller sig effektivt till genrens ibland rigorösa konventioner. Den påminner om skruvat nytänkande samtida skräck som Fresh eller Barbarian (båda 2022); filmer som är nästan akademiskt medvetna om genrens konventioner, men som ändå – trots det ibland lite väl cerebrala anslaget – lyckas få huden att knottra sig. Speak no evil vet vad den gör – och av allt att döma vet den att vi vet att den vet. Den leker med våra förväntningar som en katt sprätter runt med sitt byte innan huggtänderna borrar ner sig i luftstrupen.
Musik är förhållandevis sällsynt, men när den väl förekommer är det en mörkt mullrande ljudmatta – ett åskoväder som långsamt närmar sig från fjärran. Foto och klippning prioriterar det lättbegripliga och rena framför det experimentella och flippade. Långa, stillastående tagningar på ansikten och kroppshållningar. Inte några fancy kameraflygningar eller omöjliga datorgenererade åkningar genom hård materia. Rakt, avskalat berättande. Det fungerar utmärkt. Tafdrups rakbladsvassa personregi balanserar ett mörkt humoristiskt socialt missförhållandedrama med krypande oförutsägbar skräck. Man bara sitter och väntar på att det värsta som kan hända ska hända.