Regissören Christopher Roth verkar ha ett särskilt intresse för tyskspråkiga småführergestalter, alltså diktatoriska herrar som inte spelar i samma liga som Adolf. 2002 gjorde han filmen Baader om Andreas Baader, führer för terrororganisationen Rote-Armee-Fraktion. Med Servus papa, see you in hell presenterar han en berättelse om slutet för den så kallade AAO-sekten, ”Aktionsanalytisk organisation”, som under diktatorisk ledning av aktionskonstnären Otto Mühl ostört levde ute på den österrikiske landsbygden i ett par decennier fram till 1990. Manus har Roth skrivit tillsammans med skådespelerskan Jeanne Tremsal, som faktiskt har erfarenhet av att som barn ha levt i denna sekt. Därmed inte sagt att filmen, där unga Jeanne har en ganska central roll i sektens död, ger en ”sann” bild av historien. Jeannes roll spelas av Jana McKinnon medan Jeanne själv spelar sin egen mamma. Otto Mühl gestaltas övertygande av Clemens Schick. Återkommande visas passande bilder av en tupp i samband med bilder av Mühl i traditionell filmmetaforskapande anda.

Som så ofta i sekter har den manliga ledaren det sexuella monopolet i gruppen. Han kunde välja och vraka mellan alla kvinnor och alla kvinnor ville vad det verkar ligga med honom. Bokstavligen står det i filmen kvinnor och trängs i dörröppningen på kvällen, alla ropande att Otto ska välja just henne. Otto låter Jeanne välja åt honom denna kväll – hon väljer, som en kärlekshandling, sin mamma (alltså spelad av verklighetens Jeanne). Mamman lever inte på heltid med sin dotter. Här förkastades konventionella föräldramönster – men Otto blev, som ses av titeln, en ambivalent fadersgestalt för alla. Det speciella med denna sekt är att den i tidens anda förkastade kärnfamiljsidealet så till den grad att parförhållanden, det vill säga romantisk kärlek mellan två personer, var förbjudna. Här ligger också dess stora akilleshäl. Men det hade varit för enkelt om filmen gjorts som enbart en berättelse om förbjuden och motarbetad kärlek, en passionshistoria som också i sammanhanget kan vara revolutionär, frigörande rebellisk. Nej, filmen väljer inte riktigt den vägen, men Jeannes ingående flirt med Jean blir ändå av avgörande betydelse för den slutliga revolten mot Otto. Revolten inleds också av Jeanne – rollfiguren är, säger Tremsal i en intervju, modigare än vad hon själv i verkligheten var.

I ett annat sammanhang har Jeanne Tremsal sagt att hon blev traumatiserad av sektens form av gruppterapi, där man kunde tvingas att förnedra sig själv inför gruppen. Det är ingenting som framgår av filmen, där rollfiguren Jeanne är en frimodig gestalt som tycker om alla och blir omtyckt av alla. Gruppmöten visas där den för tillfället gällande hierarkiska ordningen i kollektivet slogs fast (överst var förstås alltid Otto) och där det gärna musiceras och görs olika former av konstnärliga framträdanden (rollen som den gitarrspelande Roland görs för övrigt av Dirk von Lowtzow, sångaren i det tyska kultpopbandet Tocotronic). Personer som förbrutit sig mot reglerna kan kallas fram och dömas att lämna gruppen – detta händer Jean, föremålet för Jeannes förälskelse. Otto vaktar avundsjukt på Jeannes oskuld och vill vara den som först har sex med henne. Han utsätter henne för ett våldtäktsförsök, men gärningen förhindras av en annan kvinna, som ser vad Otto gör. Jeanne är i trettonårsåldern. Otto Mühl dömdes år 1991 till sju år i fängelse för sedlighets- och narkotikabrott.

Det är som om filmen koncentrerar sig på gruppens sexuella liv och presenterar det utifrån den moraliska horisont som gäller i dag, där det är självklart att en trettonårig flicka inte vill ha sex med en slemmig sektledare, samtidigt som det provocerar oss lite lagom, genom att visa hur ogenerat Jeanne i övrigt förhåller sig till sex, något som för henne är mindre spännande än tuggummin och MTV. Livet i sekten framstår inte som över sig dramatiskt. Roth är uppenbarligen en älskare av elegant popmusik, och vi får exempelvis en sekvens där Jean och Jeanne rider runt på den lummiga halvön där de befinner sig till tonerna av chic fransk pop. Det filmas mycket i filmen, och vi får ibland se scener som om de vore amatörfilmade, med färger som smälter ihop, musikvideovänligt. För mig är det som att det saknas något. Någon slags tyngd i dramat.

Kräver jag att filmen ska vara mer dramatisk än vad den är enbart för att det är vad jag förväntar mig av en berättelse om en sekt? Delvis är det säkert så, men det är också så att jag förväntar mig och önskar någon form av djup i de flesta filmer jag ser. Det dras en intressant parallell mellan den stigande otåligheten med Otto och östblockets sammanbrott, som vi ser scener av via tv-nyheterna. Men parallellen fördjupas aldrig. Vi förstår repressionen i sekten intellektuellt, men den känns aldrig inpå bara huden. Kanske borde Jeanne ha skrivit ett modigare manus med en mindre modig Jeanne i huvudrollen.