fbpx

Fassbinderporträttet Peter von Kant skapar en längtan efter originalet

Peter von Kant (Francois Ozon, 2022)
Peter von Kant (Francois Ozon, 2022)

För ett par år sedan kom Oskar Roehlers film Enfant terrible, en film om västtyske regissören Rainer Werner Fassbinder, hans yrkes- och privatliv. Den visade hur han rasade mot, utnyttjade och plågade sin omgivning, ungefär på samma förtryckarmaner som alla som känner till Fassbinders filmer vet att han gestaltade i sina filmer. Filmen i sig var gestaltad som en pastisch på Fassbinders egna filmer. Nu dyker han upp på duken igen – denna gång som Peter von Kant, alltså en manlig version av huvudfiguren i Fassbinders egen pjäs och film Petra von Kants bittra tårar.

Jag vill minnas det som att Fassbinder vid något tillfälle sade ”Ich bin Petra von Kant”, precis som Flaubert menade att han var sin romanantihjältinna Emma Bovary. Det kan vara inbillning från min sida, men det är inte osannolikt att han yttrat sig så. När Francois Ozon, som en gång filmatiserade Fassbinders pjäs Vattendroppar på brännande stenar, tar sig an figuren gör han om henne till man och låter denne vara filmregissör i stället för, som Petra, modeskapare. Peter von Kant blir förälskad i en ung man som heter Ben Salem i efternamn, precis som Fassbinders älskare El Hedi ben Salem, och han lyssnar till och med på musik från en Fassbinderfilm (”Each man kills the thing he loves”, som Jeanne Moreau sjunger i Matrosen och stjärnan). Likt Fassbinder är Peter von Kant (Denis Ménochet) en knubbig gestalt som ständigt sniffar kokain och gärna bär solglasögon. Ja, filmen avslutas till och med en bild av Fassbinder, tillsammans med Hanna Schygulla. Hon, som i Fassbinders egen filmatisering spelar Petras begärda objekt Karin Thimm, har i Ozons film rollen av Peters mor. Väninnan Sidonie spelas dock av en annan ikon från tiden för Fassbinders glansdagar: Isabelle Adjani, som ser ut att vid något tillfälle ha doppats i formalin. Hon är nog så livslik men ändå inte riktigt lik en vanlig människa. Om det inte är balsamering eller förvånansvärt skickliga operationer som ligger bakom måste Adjani nästan vara en vampyr.

Ozon följer inte pjäsen/filmen helt slaviskt, men nästan. Att könen är utbytta, att det nu handlar om två bisexuella män i stället för två bisexuella kvinnor, spelar ingen roll utom att det möjligen understryker just detta: könen kan bytas ut här. Men det är också en av de faktorer som gör att jag inte ser någon poäng med denna filmatisering. Det Ozon gör är ju att förminska pjäsen till att handla om Fassbinder som person. Vad som gjorde att Fassbinders bitande filmer och pjäser till övervägande del fungerade var ju att de skildrade ett vardagsförtryck mellan människor, något som vi kan känna igen utanför textens respektive filmdukens värld. Ja, vi vet att Fassbinder själv var någon som i hög grad förtryckte sin omgivning. Sidonie får säga detta i Ozons film: ”I dina filmer låtsas du stå på de svagas sida, men i verkligheten tar du parti för de starka. Du är en stor regissör, men som människa är du skit!” Här är han dock inte bara någon som förtrycker utan någon som också blir utnyttjad av personer i sin omgivning. Men hur intressant är det att älta Fassbinders personlighet? Det är som att det finns en slags fetischering av denne förvisso färgstarke tysk som dog ung. Jag ser personligen inte någon poäng i att svepas med av den.

Jag antar att Fassbinder spelat stor roll för Ozon. I hans ojämna produktion går det att se spår av det, inte bara i det tidiga valet att spela in en av Fassbinders pjäser utan i tendensen till camp, en slags gräll estetik som ibland återkommer i Ozons filmer, som i genombrottsverken Sitcom och 8 kvinnor. Här återkommer ett slags medvetet artificiell stil, mot slutet av filmen då snö singlar förbi fönstren till Peters lägenhet i Köln mot en blå belysning som för tankarna till Douglas Sirks melodramer, vilka ju var en stor inspirationskälla till Fassbinder. När Ozon återskapar Karins kråmande dans till den dramatiska 60-talshiten ”In my room” av The Walker Brothers med Karim i centrum ger det honom säkert en slags personlig tillfredsställelse. Men för mig som åskådare leder det bara till att jag saknar originalet; Schygullas lite klumpiga rörelser utspökad i en helt absurd guldglänsande modedress.

Fassbinders liksom Bergmans verk tillhör idag den aktuella klassikerkatalog många regissörer både inom teatern och filmen vill ta sig an. Men de ställer stora krav på sina uttolkare. Filmarven finns ju tillgängliga och tenderar att överglänsa adaptioner och uppsättningar. Det enda undantaget till regeln jag har sett är Hagai Levis HBO-serie Scenes from a marriage. Den lyckades återskapa intensiteten i Bergmans verk men också tillföra någonting i förflyttningen av tid och plats. Peter von Kant grottar i stället ner sig i Fassbinders värld genom att låta filmen utspela sig i sjuttiotalets Köln och i hög grad reflektera originalets miljö på ett rent ytligt plan. Jag kan bara rekommendera att man i stället för att titta på Ozons film går tillbaka till det mycket njutbara originalet.

av Charlotte Wiberg

Medarbetare i FLM. Filmvetare och kulturskribent.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.