I Blood, sweat & chrome har journalisten och författaren Kyle Buchanan styckat upp bakomberättelsen till Mad Max: Fury road i små, korta monologstycken. Det gör att boken – som består av intervjuer med allt från filmens stjärnor (Charlize Theron, Tom Hardy) till scripta och klippare – nästan liknar en pjäs i flera akter som skildrar olika delar av den ökänt besvärliga produktionen. Den skulle rentav lämpa sig utmärkt som radioteater, eftersom den ibland är upplagd som ett replikskifte.

Det saknas knappast heller dramatik. Vägen till galapremiären i Los Angeles och – någon vecka senare, fast utanför tävling – i Cannes 2015 tar flera decennier och är full av hinder. Och historien om Fury road är lika underhållande som den är belysande.

Buchanan bjussar på en buffé av branschskvaller och filmnördskuriosa. Kamerautrustning – bland annat klumpiga egenbyggda 3D-kameror – blir överhettade i den starka ökensolen. Filmens regissör George Miller, som gjorde sig en karriär på samtliga föregående Mad Max-filmer, vill inte använda ett traditionellt manus; skådespelarna tvingas improvisera stora delar av filmens sparsmakade dialog utifrån Millers knapphändiga regianvisningar, som främst fokuserar på kameravinklar och hur kropparna ska röra sig i bild. Miller använde dock ett omfattande storyboard som han, parallellt med regiuppdrag som Babe – en gris kommer till stan (1998) och Happy feet (2006), skapade tillsammans med serietecknarna Brendan McCarthy och Mark Sexton under flera år. Börskrascher – inte minst den ekonomiska krisen 2008 – och ”the war on terror” hindrar filmen från att få ihop sin budget eller, för den delen, att ideologiskt platsa på biorepertoaren. Att finna skådespelaren som ska ersätta Mel Gibson i rollen som Max visar sig dessutom vara betydligt svårare än vad man från början befarat. Det tar flera år innan Tom Hardy, som nyligen gjort sig ett namn med insatsen i Bronson (2008), dyker upp på radarn.

Med all önskvärd tydlighet bevisar boken hur känslig, för att inte säga fullkomligt omöjlig, en filmproduktion av den här omfattningen är.

Det finns ett avsnitt som sticker ut lite, och som har blivit omskrivet efter att boken skickades ut till amerikansk press. Hardy vägrar dyka upp i tid till morgoninspelningar. Theron, som vinnlägger sig om fullkomlig professionalism, är den brittiske stjärnans diametrala motsats: vid flera tillfällen tvingas hon, tillsammans med resten av det dyra teamet, vänta i timmar innan Hardy släntrar in på inspelningsplatsen. Det hela mynnar ut i en rätt otrevlig historia som tar sin början med att Theron, som är trött på sin manliga motspelares egoistiska nycker, skäller ut Hardy. Hon har offrat mycket för att komma ut hit, till öknen i Namibia, för att filma det som utan några tvivel är det jobbigaste hon någonsin gjort, konstnärligt såväl som fysiskt. Hardy reagerar dåligt: han börjar uppträda hotfullt, kliver väldigt nära Theron på ett sätt som får henne att känna sig utsatt. Efter det bad hon Miller att skaffa fram personal som kunde skydda henne från Hardy. Men det hela verkar ha slutat bra. Stjärnorna öser beröm över varandras insatser i de efterföljande intervjuerna. Men troligen befinner de sig på långt avstånd från varandra då.

Att göra film, inte minst i hundramiljonersklassen, är föga förvånande tufft. Egon kolliderar. Pengagiriga producenter – ofta utan ett uns av konstnärligt intresse av filmmediet – vill bli övertygade om att den produkt som de har beställt kommer att generera intäkter. Buchanan lyckas verkligen bjuda in oss utomstående till en storvulen filmproduktion. Det är väldigt givande, även om just Fury road känns som en rätt unik film bland allt som löpandebandproduceras årligen i drömfabriken.

Blood, sweat & chrome är en underhållande läsning. Till och med budgetmöten framstår som rafflande. Men ibland kan intervjuerna bli väl fokuserade vid att ösa beröm åt alla håll och kanter. Jag slutade räkna antalet gånger någon kallade George Miller ett ”vansinnigt geni” vid ungefär gång tjugo. Theron är, får vi också lära oss, en ”gudinna”. Och så vidare. Denna orgie i beröm får en annars koncenterad läsning att stundom slå över i pr-intervjuer.

Och, ja, Furiosa – Millers efterlängtade prequel till Fury road – sägs ju ha premiär 2024. Men om Blood, sweat & chrome är en ovanligt lång och begåvad pressrelease inför Millers nästa dragplåster så, ja, då är det i varje fall en av de bästa i sitt slag.