Varför är Blonde en så hatad film? Där jag såg ett överväldigande filmkonstnärligt porträtt av någon som lider, ser många andra närmast ett hatporträtt, alternativt ”offerpornografi”. En film som exploaterar Marilyn Monroe/Norma Jean Baker*, solkar ner bilden av henne. I en intervju i Sight & Sound ritas linjerna upp för en föregivet feministisk syn på Monroe i kontrast med regissörens, vad det verkar, rätt likgtiltiga hållning till den historiska personen. Intervjuaren Christina Newland berättar att hon medverkar i en ny tv-dokumentär om MM som vill ”reklaima” ikonen för feminismen, Reframed: Marilyn Monroe. Hon tittar gärna på Monroes gamla filmer, hon frågar om frånvaron av kvinnor i Blonde, om relationen mellan offerskap och empowerment, om de kulturella återverkningarna av att utelämna Monroes eget produktionsbolag från filmen, liksom hennes engagemang mot McCarthyismen och för medborgarrättsrörelsen. Men det finns också en mästrande ton i intervjun. ”Vad tycker du att filmen förmedlar om kvinnligt offerskap som vi inte redan vet?” undrar Newland. Som om detta måste vara ett krav. Så ställer hon också en fråga vars premisser jag verkligen undrar över:
”Do you think the film does much to unpack or reverse the idea of Monroe being crazy or difficult?”
För mig tangerar den här frågan en av de smärtpunkter som filmen trycker på. Men vad som ser ut som en omtanke om Marilyn Monroe, en vilja att skydda henne mot nedvärderande föreställningar, är samtidigt en oerhört nedvärderande utsaga – om människor som är galna och besvärliga. Ja, tänk om Marilyn verkligen var galen? Tänk om hon var besvärlig? Vad är hon då värd? Det är väl omvittnat att hon hade problem under sina senare filminspelningar, satt kvar i sin omklädningsvagn i timmar eller helt enkelt inte dök upp. Hon har också under senare år betraktats som någon med vad som i dag kallas emotionellt instabilt personlighetssyndrom. Hon begick självmord efter att ha gjort flera försök.
Regissören säger sig relatera till hennes självdestruktivitet – för mig är det också uppenbart att filmen står på samma sida som den känsliga, lidande och självdestruktiva Norma Jeane. Ändå väcker denna bild av henne förakt. Hon framstår bara som ett ”känslostyrt psyko”, skriver Helena Lindblad i DN (28/9). Filmens Marilyn/Norma Jeane är svag, svag, svag, mässar Caroline Ringskog Ferrada-Noli i En varg söker sin podd. Den här typen av kritik trycker på mina smärtpunkter. Medan Lindblad menar att filmen är ”iskall” ter sig för mig just den typ av kritik hon levererar kall, empatistörd. ”Crazy”, ”galen”, är ju i sammanhanget bara ett pejorativt uttryck för att ha psykiska problem. Så utsätts hon också för trauman. Men detta vänds på ett egendomligt sätt emot rollfiguren.
Trots att filmen bygger på en roman och på så sätt är en bild av en bild av Marilyn/Norma Jean, inte en sanning om den historiska personen och inte heller avsedd att vara en sådan, handlar diskussionen om Blonde och sättet filmen mottas på mycket om hur just den historiska personen uppfattas. Och för de som är fans av Marilyn Monroe och njuter av hennes filmer, som Ringskog Ferrada-Noli, blir filmen en slags smärtsam vanvördighet. En av mina vänner som är ett MM-fan klarade inte av att se hela filmen, tyckte den var hänsynslös och mådde dåligt av den. Det handlar också om hur en betraktar MM:s filmer. För mig personligen är flera av dem smärtsamma i sin egen rätt – medan intervjuaren i Sight & Sound understryker hur hon och hennes vänner gärna ser Herrar föredrar blondiner tycker jag bara den är sexistisk smörja. Och även om I hetaste laget, som Ringskog Ferrada-Noli svärmar för, är en bättre film har jag svårt att se någon humor i hur Marilyn Monroes rollfigur ständigt påpekar att hon är ”korkad”, eller att hon kläs så att hon ser så naken ut som möjligt. Som Mariah Larsson påpekar i Sydsvenskan fungerar filmen egentligen bara om den betraktas som fiktion. Men i realiteten har vi nog alla svårt att helt hålla isär fiktionen från den historiska personen, även regissören själv.
Monroe startade förvisso ett eget produktionsbolag, såsom påpekas från flera håll nu, men lyckades hon vända bilden av henne själv, som hon ju själv stördes av, till något bättre? För Michael Tapper i Sydsvenskan är det Playboyfilosofi som gäller även då Monroes eget produktionsbolag pröjsat. Och nej, jag kan inte se någon substantiell förändring i bilden av Monroe i den egenproducerade filmen Prinsen och balettflickan – den är också ett rejält misslyckande konstnärligt (och den gick inte hem hos publiken, produktionsbolaget stjälptes). Det enda man kan säga till filmens försvar är att det finns ett ställningstagande mot McCarthy-processerna i den. Att hon tog ställning mot dem är som sagt något som lyfts fram i Sight & Sound-intervjun och något som också påpekas av Rakel Chukri i hennes debattartikel mot filmen i Sydsvenskan.
I Sight & Sound säger Andrew Dominik att han inte tror att MM var så intresserad av sociala frågor – något som bryter av mot hans övriga uttalanden där han gång på gång påpekar att den faktiska personen Norma Jean Baker/Marilyn Monroe är ovetbar och att filmen är en bild, inte en biografisk sanning. Det är förstås ett väldigt arrogant uttalande. Men det går i linje med filmens tendens att enbart porträttera henne som lidande, och som någon som ständigt är i någon annans händer. Jag tycker absolut att man har rätt att gestalta någon som en lidande person; det är ju oavsett reaktionerna faktiskt inte att göra ett negativt uttalande om någon. Men det finns en brist i filmen i att den reducerar någon, trots den stjärnstatus hon också visas ha, till att konstant vara i någon annans makt, så till den grad att hon närmast framstår som utan all agens. Ingen människa består ju heller av enbart sina symtom eller enbart sitt lidande.
Det finns också något med den historiska Marilyn Monroe själv som överskrider rollfigurerna. Hon är ju i en slags ikon. Caroline Ringskog Ferrada-Noli berättar om hur hon vuxit upp i en familj som haft en stor affisch på MM på väggen, och hur hon ser en slags glädje och livskraft i själva personan. Det går så långt som till att hon ifrågasätter om MM verkligen begick självmord (kanske var det bara ett misstag?). Själv tänker jag där omedelbart på att hon faktiskt gjorde flera självmordsförsök. Det är som sagt svårt för att inte säga omöjligt att tänka bort den historiska personen och vad som är vetbart om henne helt. Ringskog Ferrada-Noli tar dock också upp fiktionens möjlighet att faktiskt ändra på den historiska verkligheten och helt enkelt ge MM ett lyckligt slut eller ett annat liv – ”idén att Marilyn ska lida” är, säger hon, helt enkelt ”inte kärleksfull”. Men här kommer vi in på ett närmast infantilt krav på att filmfiktion ska tillfredsställa våra önskningar om hur verkligheten borde vara, ett krav som jag tycker det är minst sagt problematiskt att ställa just på film.
I Aftonbladet berättar Minna Höggren (15/10) att hon hade en affisch på MM i sitt flickrum men att hon inte vet riktigt varför. Kanske, resonerar hon, är det för att hon stod för ett sundare kroppsligt ideal än det nu rådande, ett ideal där kurvor är tillåtna. Det är ett exempel på hur bilden av Marilyn skiftar betydelse. Höggren diskuterar hur representationen av kvinnor har förändrats och blivit mer tillåtande de senaste åren, men med ett undantag: ”Både boken och filmen målar upp ett porträtt av en kvinna som vi trodde att vi gjort oss av med och som vi helst inte vill se: en sorglig, svag och undergiven kvinna.” Nu vill jag påpeka att bilden av Marilyn i Blonde liksom bilden av den historiska Marilyn också framkallas i betraktarens öga, och också kan skifta. Jag såg snarare rollfiguren som någon som strävade efter att bli älskad och uppskattad och gjorde vad hon kunde för att försöka uppnå det, och någon som led av trauma och en djup inre klyvning. Förmodligen överidentifierade jag mig med henne eftersom jag kopplade filmen till en diagnos jag själv har. Men Höggren har, hur som helst, rätt. Även Mariah Larsson lyfter i sitt debattinlägg om filmen fram hur filmen kolliderar med en nutida appropriering av MM:
”Stjärnor svarar mot behov hos publiken och skall, enligt den logiken, återkasta det vi projicerar på dem. De behov publiken har i dag är uppenbarligen annorlunda än de publiken hade för en sådär sjuttio år sedan. I dag finns en stor och vältalig del av publiken som vill se att Monroe var en businesskvinna (hon startade ett bolag), att hon var begåvad (borde vara otvetydigt), att hon kunde ta makten över sin situation (men kunde hon verkligen det?). Den här delen av publiken vill inte se henne våldtagen och utsatt för övergrepp eller tvångsnedknarkad…”
Jag har för min del ingenting till övers för en feminism som överbetonar individens agens så att denna ses som förmögen att transcendera varje samhälleligt mönster och hinder. Jag tycker inte ens att det egentligen är feminism. Samtidigt är det hälsosamt att det lyfts fram andra bilder av MM. Jag hoppas att dokumentären Reframed: Marilyn Monroe även den kommer att bli tillgänglig för en svensk publik. Men jag hoppas också att Blonde kommer att omvärderas och så småningom få erkännande som det starka filmkonstnärliga verk filmen är. Mottagandet påminner mig litegrann om hur Barbara Lodens numera klassiska, förvisso mycket annorlunda film Wanda (1970) utmönstrades av kritiker som tyckte illa om den ”dumma” huvudpersonen. ”Ingen tycker om ett offer”, skrev en recensent. I dag skulle väl ingen uttrycka sig så, men är det inte samma mekanism som gör att en kritiker klagar på påhittade våldtäkter i Blonde, inte för de manliga förövar-rollfigurernas skull – trots att de bygger på personer som funnits i verkligheten – utan för att det är att ”utnyttja Marilyn/Norma”? Eller som gör att Nöjesguidens recensent avfärdar filmens MM som ett ”menlöst och sexualiserat våp”? Till och med de lyckliga scener där MM har en trekant med två manliga vänner (som senare kommer att svika henne) avfärdas i egendomligt moraliserande anda, i stället för att välkomnas vilket de väl borde göra om man nu inte vill att MM ska lida så mycket. Så även om mycket av mottagandet av Blonde beror på att filmen väcker en uppriktig smärta hos åskådaren, handlar det helt uppenbart också om attityder som både kan och bör ifrågasättas.
*I filmen och romanen Blonde heter huvudpersonen Norma Jeane, med ett e på slutet.
