Vad har förändrats sedan FLM förra gången frågade efter historiens bästa svenska filmer – det vill säga 2012, för tio år sedan? Ja, på ytan inte mycket. Vi har ju samma vinnare. Det var Körkarlen då och det är Körkarlen nu. Ingmar Bergmans favoritfilm, av Ingmar Bergmans mentor. Älskar vi verkligen Körkarlen så mycket eller är det vårt kluvna förhållningssätt till just Ingmar Bergman som gör att vi väljer att emulera den store mästaren i stället för att bara precis ge honom kronan och spiran? Ändå har vi lite grann gett upp vårt motstånd. Det modernistiska mästerverket Persona har klättrat upp från sjätte- till tredjeplatsen. 2012 föregicks den med en placering av den mer folkliga framgången Fanny och Alexander. En liten seger för filmkonsten och art cinema-traditionen. I sin kommentar till sin lista, där han (liksom jag) hade Persona överst, påpekar Michael Tapper att detta är ett verk som inte kan översättas till någon annan konstart och inte heller är möjlig att formulera i ord. Förhoppningsvis har detta specifikt filmiska mästerverk knipit förstaplatsen om ytterligare tio år.

Kanske borde jag inte gnälla om otydlig underdånighet inför Bergman som filmskapare eftersom han är den överlägset oftast återkommande regissören i listorna. Han får faktiskt mer än dubbelt så många röster som tvåan Bo Widerberg. Men allt annat hade ju faktiskt varit otänkbart. Bergman är inte vår själs dalahäst i världen utan vår själs skoningslöse kinematograf framför alla andra.

Vad gäller populärast regissörer i övrigt är den stora förändringen (eller lilla, beroende på hur en ser det) att tre kvinnliga regissörer har tagit sig in bland de femton mest omnämnda. För tio år sedan stod Zetterling som ensam kvinna där, och hon har nu tagit sig fram från en åttonde- till en sjätteplacering. Gabriela Pichler delar tiondeplatsen med Stefan Jarl, vilket måste sägas vara ett stort genomslag för en ganska ny regissör. Suzanne Osten har kämpat sig fram till en delad fjortondeplats med Alf Sjöberg. De båda kvinnorna har petat ut Tage Danielsson och Lasse Hallström från regissörstopplistan. Filmkvalitet börjar så smått gå före kön. (Och Hans Alfredson har ersatts av sin son Tomas – vampyrer går före enfaldiga mördare?) Men, det går naturligtvis långsamt framåt, och att det över huvud taget går är de kvinnliga respondenternas förtjänst. Hela tio manliga deltagare hade med noll kvinnor på sina listor, alltså nästan en tredjedel av alla manliga respondenter. Kanske killgissar de ihop något lite för snabbt? Eller är de redan så säkra och har gjort upp listan i huvudet på förhand? Kanske är kvinnor mindre förtjusta i listor, kanske är de mindre självsäkra i sina bedömningar, kanske är de helt enkelt mer noggranna. Jag skulle gissa att kvinnor också känner en viss press på sig – alternativt, mer positivt, ser en möjlighet – att förändra könsfördelningen. Kvinnor hade i snitt 2,3 kvinnliga namn på sina listor medan män hade 1,3. Det är en liten skillnad som gör skillnad. Att de kvinnliga namnen inte är ännu fler beror förstås till stor del på att gruppen kvinnor i filmhistorien fortfarande är så mycket färre, inte bara på att de värderas lägre. Men förändringen är obönhörlig och kommer att fortsätta; såhär kommer kanon att förändras – genom att kvinnor långsamt kryper fram för att till slut besitta minst hälften av makten och härligheten.

Kvinnor hade i snitt 2,3 kvinnliga namn på sina listor medan män hade 1,3. Det är en liten skillnad som gör skillnad.

Det är roligt och instruktivt att titta på de mer perifera namnen i listorna från då och nu. Då, 2012, hade Weyler Hildebrand fyra röster med sin en gång utskällda och sedermera kultförklarade Pensionat Paradiset. Det var främst en liten grupp Lundaakademiker som röstade på den – personer som inte behövde bevisa att de besatt det tillräckliga symboliska kapitalet för att kunna revoltera lite mot tingens ordning (fortfarande dock i Bergmans anda, han sade sig ju någon gång uppskatta pilsnerfilm). I dag har känslorna för denna film svalnat och den har inte fått någon röst alls. Man har kanske insett att det inte är så kul med blackface och att filmen ärligt talat inte är så fantastiskt bra, även om det kanske var befriande att ge utlopp för sin inre pilsner där ett tag.

Regissörer som var nära att ta sig in på femton-i-topp 2022 är Agneta Fagerström-Olsson, Arne Mattsson, Mia Engberg, Eric M Nilsson, Amanda Kernell, Per Lindberg, Gustaf Molander och Bo Arne Vibenius. En hälsosam blandning. På ett annat sätt kan man tala om likriktning, men förmodligen blir framskymtande namn som Fares, Hilowle eller Najafi garanterat fler och mer populära vid nästa mätning om tio år (såvida inte Sverigedemokraterna lyckas ta sig in i våra hjärnor och upp till den absoluta politiska makten).

Respondenterna vid denna mätning är fler än 2012:s, och den som vill tillfredsställa sin inre kultursociolog kan gå in och titta på skillnader mellan olika filmarbetarkategorier (kritiker, akademiker, curatorer med mera.). Konstfilmen är mer företrädd denna gång. Över huvud taget har vi ett lite mognare resultat. Ett fall framåt för filmkonsten.

Läs också: De bästa svenska filmerna genom tiderna