Man kan säga att vi fick en statlig filmpolitik den 1 januari 2017, när det 53-åriga filmavtalet hade dragits i långbänk för sista gången. Eller så kan man hävda att vi har haft en statlig filmpolitik ända sedan censuren infördes 1911 och filtrerade utbudet enligt samtidsmoralen. Mindre vanligt är att betrakta parentesen som föregick filmreformen som en statlig filmpolitik 1.0. Redan år 1960, det vill säga tre år innan Svenska Filminstitutet bildades, beslutade nämligen staten att fördela stöd till kvalitetsfilm. Denna period har filmvetaren Lars Diurlin nu analyserat i Nordisk kulturtidskrift tidsskrift (nr. 2-2021). Och Statens Filmpremienämnd representerade alltså en kulturpolitik för film, innan den korporativistiska specialaren SFI kom till stånd. Bakgrunden var dels att filmbranschen krisade ekonomiskt, dels att socialdemokraterna hade börjat omvärdera sin syn på kulturen – och omfamna en interventionistisk inställning.
En intressant aspekt av Diurlins artikel gäller principen om armlängds avstånd, som socialdemokraterna hade anammat omkring 1960. Eftersom underhållningsindustrin dominerade kulturen hade man insett att det krävdes en omfördelningspolitik för att rätta till obalansen. Motverka kommersialismens negativa verkningar, som det skulle formuleras på 1970-talet. Samtidigt gällde det ju att undvika direkt styrning, vilket förknippades med totalitära regimer. Det innebar att nämnden till en början fick definiera kvalitet på egen hand, och att den i sin tur bestämde att filmskaparna givetvis skulle åtnjuta konstnärlig frihet. Å andra sidan – resonerade man småningom – vore det såklart bra att etablera personliga kontakter med de sökande. Armlängden blev mera böjlig och i några fall agerade nämnden närmast som en högst involverad producent.
Som Diurlin påpekar var detta dessutom formativa år för det svenska filmfältet, där olika aktörer och debattörer förhandlade kring definitionen av konstnärligt värdefull film. Att nämnden inte enbart bestod av filmspecialister, och att den premierade en tämligen spretig skara filmer, från abstrakta animationen Metamorfoser till kritikersågade Lustgården, väckte reaktioner. Kunde verkligen dessa sju ledamöter något om cinema? Det undrade mediala män som själva ville ha sista ordet om kvalitet. Två av dem hette Schein och Widerberg. Resultatet blev det mer filmnormativa och industritillvända SFI. Det gjorde möjligen att filmfinansieringen stärkte sitt oberoende från staten – om än inte att filmskaparna kunde agera på armlängds avstånd från den scheinska smaken.
