fbpx
Kritik & essä Maria Jansson, 14 juni 2022

Den manliga blickens filmpolitik

Ingen filmpolitiskt fråga har debatterats lika intensivt som jämställdhet. Vad beror det på? Maria Jansson skriver om en konstant maktkamp för att verka och synas.

”Stalinism”, ”totalitära metoder” och ”lite nordkoreansk”, är ord som har använts i media för att beskriva jämställdhets- och mångfaldsarbete på filmområdet. Motståndet mot dessa reformer har funnits sedan regeringen gav Filminstitutet uppdrag att värna jämställdheten år 2000, men i mitten av 2010-talet intensifierades debatten och den fick en ny vinkling efter #metoo-uppropen som publicerades 2017. Nyligen strök regeringen en mening om att jämställdhet och mångfald ska genomsyra filmområdet i instruktionerna till Filminstitutet, något som i media kopplades samman med principen om armlängds avstånd. Vad är det som väcker sådan anstöt med reformer som syftar till att åtgärda en situation som präglas av ojämlikhet? Och hur har reformerna påverkats av kritiken?

Att genomföra jämställdhetsreformer har av forskare beskrivits som en konstant maktkamp. I filmbranschen har motstånd mot arbetet med jämställdhet gestaltat sig på en rad olika sätt. I debatten i media har Filminstitutet utgjort måltavla både när de misslyckats med att uppnå jämställdhetsmålen och när de har lyckats. Vid varje revidering av filmavtalet sedan millennieskiftet poppade frågan upp. Den allra vanligaste invändningen? Att det är orimligt att ta jämställdhetshänsyn när man bedömer kreativt material. Debattörer har argumenterat för att jämställdhetsmålet påverkar kvaliteten på filmerna negativt i dubbel bemärkelse: å ena sidan så kommer det att leda till att kvinnor får göra mer dålig film, å andra sidan så kommer män få göra färre bra filmer.

Den allra vanligaste invändningen? Att det är orimligt att ta jämställdhetshänsyn när man bedömer kreativt material.

Som Jenny Lantz påpekade i FLM 2009 så lanserades kvoteringen ironiskt nog vid en tidpunkt när svensk film uppfattades vara i ett riktigt bottenläge. Trots detta beskrevs reformen i dagspress som en stor fara för branschen. Manliga regissörer som just haft premiär på filmer gjorda med produktionsstöd oroade sig för att ingen man någonsin mer skulle kunna göra film med produktionsstöd: ”Eftersom det var en man som producerade, en man som regisserade och det handlade om en manlig miljö så hade vi väl inte fått några pengar över huvud taget enligt könsperspektivet som ska gälla i filmproduktionen”, resonerade Ondskan-producenten Hans Lönnerheden i en intervju om filmpolitik 2005. Och många minns hur Peter Dalle 2012 ropade ut sin besvikelse över uteblivet stöd genom att hävda att han hade ”fel kön”. Det var fel att beslut om produktionsstöd skulle tas med hänsyn till vad ”man har mellan benen” eller om man ”står upp och kissar”, påtalade flera män i branschen.

I debatten framställdes också kvinnor som en grupp som var inkapabla att göra bra film, särskilt sådan som kunde sälja biobiljetter. Bland inläggen som beskriver kvinnornas oförmåga finns en rad rent misogyna uttalanden som handlar om kvinnors väsen, hur kvinnor är gnälliga och lata och måste ta sig samman och hur de inte har förmåga att göra film som publiken vill se. Susanne Bier menade i en intervju i Expressen 2010 att det inte var fel på branschen, utan att kvinnorna slutade att vara ambitiösa när de fick barn. I andra artiklar hävdades att kvinnor hade för dåligt självförtroende för att klara sig i filmbranschen, och att de gjorde felaktiga karriärval som innebar att de inte hade den kompetens som efterfrågades. Flera av de uttalanden som gjordes i media generaliserade kvinnors väsen och skulle knappast ha uppfattats som legitima i sig själva. Några av uttalandena fick också kritik, men de logiker som de ger uttryck för – att kvinnor gör sämre film och sämre karriärval – tycks ändå ha uppfattats som rimliga alternativa berättelser som förklarar den rådande situationen i branschen och varför mansdominansen är, om inte optimal, så i alla fall det alternativ som leder till att bäst film produceras.

Även om kritiken mellan 2000–2014 inte stoppade arbetet med jämställdhet, så färgade argumenten av sig på genomförandet. Filminstitutet tvingades att förhålla sig till idéer om att jämställdhetshänsyn stod i konflikt med såväl konstnärliga som publika kvaliteter, något som framgår av mina analyser av dokument från Filminstitutets material och intervjuer med Filminstitutets vd:ar. Jämställdhetsarbetet kom alltså att formas av hur kritikerna artikulerade frågan – opponenternas blick på arbetet påverkade genomförandet.

Arbetet med jämställdhet intensifierades från Filminstitutets sida efter att Anna Serner tillträdde som vd 2011. När Filminstitutet summerade 2014 års verksamhet så kunde de redovisa att de nått målet om en jämn könsfördelning av produktionsstöd. Vid den här tidpunkten var bristen på jämställdhet och mångfald i branschen en uppmärksammad fråga internationellt. Rosanna Arquettes tal på Oscarsgalan 2015 uppmärksammade lönegapet mellan kvinnor och män, otaliga rapporter visade på ojämlika villkor i Hollywood och Europarådet skrev under den så kallade Sarajevodeklarationen för ökad jämställdhet i filmbranschen 2015. Detta föranledde Los Angeles Times att 2016 beskriva hur filmvärlden genomgick ett ”feministiskt uppvaknande”. Det var i den här kontexten som kulturminister Alice Bah Kuhnke 2016 följde med Filminstitutets vd Anna Serner till Cannes-festivalen och höll ett seminarium om kampanjen 5050 x 2020. Samtidigt rapporterade medierna om SF Studios manschauvinistiska kultur och bara ett år senare briserade #metoo.

I Sverige tycktes det som att flera tunga aktörer i filmbranschen hade bestämt sig för att jämställdheten gått för långt, och detta artikulerades bland annat i en stort uppslagen artikel i Dagens Nyheter 2015.

Men det fanns också en mottrend. Sedan millennieskiftet har flera förskjutningar i diskussionen om jämställdhet ägt rum, både i Sverige och utomlands. Dessa förskjutningar sammanfaller med genomslaget för högerpopulistiska partiers berättelser om jämställdhet som ett hot mot samhället. Det som kallas för ”identitetspolitik” har kritiserats för att skapa polarisering. Jämställdhet har förknippats med ord som ”genusideologi” och medföljande idéer om att en sådan ideologi har tagit över hela samhället. I Sverige tycktes det som att flera tunga aktörer i filmbranschen hade bestämt sig för att jämställdheten gått för långt, och detta artikulerades bland annat i en stort uppslagen artikel i Dagens Nyheter 2015. Krav på att arbeta för jämställdhet och den internationella uppmärksamheten som beskrev Sveriges satsningar som lyckade pågick därmed samtidigt som det i den inhemska debatten pågick en ökad mobilisering mot jämställdhet.

Det var i den här jämställdhetspolitiska miljö som den helstatliga politiken togs fram. Men politiken påverkades också av andra skeenden. Upphovet till den nya politiken kan i stor utsträckning sökas i förändringar inom filmindustrin globalt som gjorde filmavtalet omöjligt, inte minst framväxten av strömningstjänster. Rent tekniskt så reglerades den nya politiken i en lag samt av de filmpolitiska målsättningar som beskrivs i förarbetena. Lagen i sig innehåller inga skrivningar om jämställdhet på filmområdet, men ett av de sju filmpolitiska målen som beskrivs i propositionen lyder: ”Jämställdhet och mångfald präglar filmområdet.” I förarbetena finns även en del andra skrivningar. Formuleringarna kring jämställdhet i den helstatliga politiken är lösare i kanterna än de handfasta målsättningarna om jämn stödfördelning i filmavtalet. Det innebär större svängrum – både för den som vill se ett mer radikalt jämställdhetsarbete och för den som inte vill det.

När #metoo uppdagade vidden av sexuella trakasserier och övergrepp i samhällets alla sektorer och dominerade medierapporteringen vällde en ny våg av röster som opponerade sig mot Filminstitutets jämställdhetsarbete fram. Efter vittnesmålen från #metoo införde Filminstitutet en utbildning om arbetsmiljö- och diskrimineringslagstiftning som riktade sig till produktionsbolag. Detta föranledde bland annat Erik Helmerson på DN:s ledarsida att hävda att Filminstitutet ägnade sig åt ”totalitära metoder”. Han redogjorde också för berättelser från anonyma filmskapare som hävdade att ”filmprojekt kan stängas ner utan pardon” om producenten inte är beredd att göra om filmen så att ”alla roller spelas av kvinnor”. Kritiken sekonderades av tunga namn inom branschen – såväl företrädare för regionala finansieringsorgan som producenter har figurerat i debatten. I sak riktades alltså kritiken mot att Filminstitutet föreslog en villkorad utbildning, för att minska risken för kvinnor att utsättas för sexuella trakasserier under arbetet med att producera film. Argumentet var att detta innebar en styrning av vilken slags film som produceras. Som Jonas Holmberg påpekade i Expressen 2020 så finns det inte belägg för att kvinnor dominerar i svensk film. Inte heller Filminstitutets statistiska analyser av de filmer som haft premiär tyder på att det saknas män i filmbranschen, varken bakom eller framför kameran.

Helmersons artikel kom att beskrivas som en del av debatten om armlängds avstånd som refereras i rapporten ”Så fri är konsten” från Myndigheten för kulturanalys. Regeringen gav 2019 myndigheten i uppdrag att utreda principen om armlängds avstånd och 2021 publicerades rapporten. Debatten om hur politiker skulle förhålla sig till konst hade pågått under hela 2010-talet. Den fick näring av att SD-styrda kommuner ville reglera budskap i offentlig konst, av debatter om ”menskonst” i tunnelbanan, kommunpolitikers uttalanden om Mattias Norströms slokande flaggstång på Sergels torg, Carolina Falkholts fasadmålning av en blå penis. I de här debatterna aktualiserades armlängds avstånd av dem som försvarade konstens rätt att provocera och utmana strukturella orättvisor. Men kritikerna mot jämställdhet och mångfaldsperspektiven på filmområdet använde principen för att motsätta sig åtgärder som syftar till att utjämna strukturella orättvisor. Därmed ställs armlängds avstånd och yttrandefrihet mot det som Ludvig Beckman kallar yttrandejämlikhet, det vill säga att möjligheten att yttra sig inte är inskränkt till en liten grupp eller elit i ett samhälle.

Det är föga förvånande att armlängdsprincipen aktualiseras eller negligeras beroende på vems ärende den är tänkt att tjäna.

Principen om armlängds avstånd är tänkt att vara ett skydd för yttrandefrihet. Politiker och de myndigheter de råder över får bidra med medel för konstutövande, men de ska inte blanda sig i innehållet i konsten. Som sådan är det en bra princip, men som med alla principer så kan de användas för olika syften. Det är föga förvånande att armlängdsprincipen aktualiseras eller negligeras beroende på vems ärende den är tänkt att tjäna. Det finns inget neutralt eller objektivt i hur den har åkallats eller använts i debatterna. Dessutom sätts den ofta i spel i kontexter som karaktäriseras av att värden ställs emot varandra.

I utredningen ”Så fri är konsten” valde Myndigheten för kulturanalys att fokusera på just jämställdhets-, mångfalds- och hållbarhetsarbete som de största hoten mot armlängds avstånd i fördelningen av offentligt stöd från Filminstitutet, Konstnärsnämnden och Kulturrådet. I rapporten beskrivs hur de som sökt stöd hos Filminstitutet i en enkät uppger att de har ändrat i sina filmprojekt för att öka chanserna att få offentligt stöd. Det går att ha många invändningar mot rapporten, inte minst metodologiskt, men i detta sammanhang vill jag lyfta fram rapportens val att endast analysera jämställdhet och mångfald som politiska målsättningar som påverkar styrningen av innehållet i den film som produceras.

Att produktionsförhållandena har betydelse för vilken film som görs, är en gammal sanning. En svensk filmindustri helt utan offentligt stöd skulle förmodligen producera väldigt annorlunda film än den vi ser idag. Harry Schein ville styra svensk film i en viss riktning när han designade filmavtalet som trädde i kraft 1963, medan automatstödet som infördes 2013 styrde mot en annan typ av film. Uppdraget till Filminstitutet att genom stödfördelningen försöka skapa ”hållbarhet” i produktionssegmentet, som gynnat större produktionsbolag på små bolags bekostnad, var även det en styrning som påverkade vilken typ av film som skulle produceras. Filmpolitiken har under de senaste decennierna gått i en riktning som gynnar kommersiellt gångbara filmer. Denna utveckling har också debatterats, men tonen har varit långt ifrån lika skarp som i kritiken av jämställdhet. Min poäng här är att all politik påverkar vilka filmer som produceras, och att filmskapare i alla tider har ändrat i sina verk för att anpassa sig till vad som just då uppfattas som gångbart.

Bara med en manlig blicks logik kan förslag som syftar till att avhjälpa en orättvisa, beskrivas som den största orättvisan av dem alla.

Jämställdhetsreformerna har utformats så att de ska påverka förhållanden bakom kameran, snarare än filmen, men precis som alla andra reformer som skett i filmpolitiken så påverkar produktionsvillkoren vilken film som görs. I debatten tycks sådan styrning inte vara något problem så länge det inte utmanar vita mäns position. Men när det gäller jämställdhet och mångfaldsreformer som syftar till att motverka sexuella trakasserier eller minska dominansen av vita män bakom kameran, så beskriver kritikerna det som ett hot mot principen om armlängds avstånd. Dessa argument kan bara framstå som rimliga under förutsättning att problem som mansdominans, ojämlika villkor och sexuella trakasserier osynliggörs, alltså de problem som jämställdhets- och mångfaldsreformer syftar till att förändra. Bara med en manlig blicks logik kan förslag som syftar till att avhjälpa en orättvisa, beskrivas som den största orättvisan av dem alla.

Att inte styra i frågor om jämställdhet och mångfald är också en styrning. Det var den typen av icke-styrning som ledde till dominansen av vita män bakom kameran. När Gunnel Lindblom pitchade filmen Paradistorg (1977) för Harry Schein förklarade han att ”ingen vill väl se en film om två gamla kärringar”. Intressant nog är argumenten som idag presenteras mot jämställdhet – att den påverkar innehållet i filmer – samma argument som tidigare presenterades för jämställdhetsreformer. I samband med införandet av målsättningen om jämn stödfördelning i filmavtalet gav föreningen Doris 2001 ut boken Doris dagar, med berättelser om kvinnors erfarenheter. I boken beskrivs bland annat problemen med att få pengar för att göra intressanta filmer med kvinnor i huvudrollen, och hur sådana projekt måste förhandlas och förändras (utan att filmens konstnärliga värde ökar):

Jag skrev en historia om en rullstolsbunden skinnskallemamma.

Branschen: Den passar inte in.

Jag skrev en historia om fyra medelålders knegar-
systrar, några transvestiter och en steppande
mamma på långvården.

Branschen: Ingen kommer att stödja en sån här
berättelse.

Jag skrev en historia om två ensamma, frånskilda män i femtioårsåldern som har dålig kontakt med sina barn.

Branschen: Det är det bästa jag har på mitt bord just nu.

Louise Wallenbergs och mina intervjuer med kvinnor i filmbranschen tyder på att det är svårt att göra film som bryter med normer för hur kvinnor porträtteras. Kvinnliga regissörer beskriver hur förslag om att göra annorlunda gestaltningar leder till att deras auktoritet undergrävs. Våra iakttagelser av den svenska filmbranschen är helt i linje med den omfattande internationella forskning som beskriver hur filmer med icke-stereotypa gestaltningar av kvinnor inte betraktas som gångbara. Trots att denna kunskap inte är ny beskrivs den styrning som syftar till att minska mansdominansen, eller göra arbetsvillkoren mer jämställda, som otillbörlig, medan avsaknad av sådan styrning uppfattas garantera en objektiv syn på kvalitet.

Även om de filmpolitiska målen är oförändrade, och även om Filminstitutet fortfarande har i uppdrag att rapportera hur det ser ut med avseende på jämställdhet i filmbranschen, innebar regeringens strykning av meningen om jämställdhets-, mångfalds- och barnperspektiv en tydlig politisk markering. Åtgärden kan också tolkas som en kapitulation inför kritiken mot jämställdhets- och mångfaldsarbetet. En kritik som i alla sina olika tappningar har det gemensamt att det osynliggör grundproblemet – att villkoren för att få göra film på ett diskriminerande sätt skiljer sig åt beroende på vem du är.

Maria Jansson är statsvetare och professor i Genusvetenskap vid Örebro universitet. Hon arbetar för närvarande i projektet Kvinnor i svensk film, finansierat av Riksbankens jubileumsfond, och utkommer under året med boken Kvinnors närvaro och makten över filmen på Studentlitteratur.

Rättelse: I en tidigare version av texten tillskrevs Hans Lönnerheden-citatet fel Ondskan-person.

Annons