Hur står det egentligen till med kvaliteten på svensk film? Frågan ställs gång på annan i medierna, särskilt i dessa filmutredningstider. Under lång tid har de flesta varit ense: valiteten på svensk film lämnar mycket att önska. Man kan givetvis diskutera olika sätt att förbättra kvaliteten på svensk film, som till exempel större stöd till färre filmer, ökat förhandsstöd, etc.

Ett annat perspektiv, som är nog så viktigt för att höja kvaliteten i längden, är att studera de rådande föreställningarna kring kvalitet och utröna hur de är kopplade till maktstrukturer i den svenska filmbranschen. Detta undersökte jag genom intervjuer med nyckelpersoner i den svenska filmindustrin i en studie som publicerades av Women in film and television (wift) 2007, Om Kvalitet: Synen på kvalitetsbegreppet inom filmbranschen.

Den diskussion som kanske bäst belyser den motsägelsefulla synen på kvalitet inom filmbranschen är den som handlar om »kvotering« av eller rättare sagt förekomsten av jämställdhetsmål för filmstödet. Enligt filmavtalet som trädde i kraft 2006 bör minst 40% av de manusförfattare, producenter och regissörer som får stöd från sfi vara kvinnor. Som forskare vid Handelshögskolan drar jag gärna paralleller till näringslivet. Där diskuteras då och då frågan om kvotering. Det vanliga argumentet mot kvotering av kvinnor till styrelser och ledningar är att den skulle få konsekvenser för lönsamheten. Lönsamheten har under mansdominans trots allt varit god. Man måste helt enkelt rekrytera på kompetens, brukar det då heta. Utan att i det här sammanhanget problematisera lönsamhet och kompetens, är det intressant att jämföra argumentationen i näringslivet och filmbranschen. Trots att i det närmaste samtliga intervjupersoner i min studie ondgör sig över den undermåliga kvaliteten på svensk film, så lyder argumenten mot kvotering nämligen precis likadant som i näringslivet. Kvotering av filmstödet skulle försämra kvaliteten.

Hur är detta möjligt? Hur talar man om kvalitet i den svenska filmbranschen? Och hur hänger kvalitet och kön ihop? Låt mig backa något.

När filmfolk talar om kvalitet så återskapar de ständigt motsatsförhållandet mellan kvalitet och det publika eller kommersiella. Ibland rakt ut – »vi eftersträvar kvalitet och väljer det smala framför det kommersiella« – ibland genom att säga att det är viktigt med både »kvalitet och publik«. Inbyggt i förståelsen av kvalitet finns alltså idén om att kvalitet står i kontrast till en stor publik och kommersiell framgång. Många kopplar ordet kvalitet till snobbism, konstnärlighet och status. Med andra ord, det är ett begrepp präglat av kulturellt kapital. Föga förvånande med tanke på att filmbranschen är ett kulturproduktionsfält, finns det därför också institutioner, organisationer och framträdande personer inom branschen som kvalitetsstämplar. Ofta nämns Svenska Filminstitutet, Guldbaggejuryn, professorer vid filmhögskolor, producenter, kritiker (de sistnämnda är dock endast utpekade som kvalitetsstämplare av kritikerna själva och, kan man anta, av delar av publiken). Som kvalitetsstämplare ger man filmerna legitimitet, prestige och kulturell status.

Utöver den maktstruktur som bygger på kulturellt kapital och legitimitet, präglas också filmbranschen av en könsordning som får konsekvenser för hur man talar om och förhåller sig till kvalitet. För även om det står var och en fritt att definiera begreppet kvalitet som han eller hon önskar, så är det vissa betydelser som får starkare fäste. Dels behöver vi något slags överlappande verklighetsbeskrivning för att över huvud taget kunna kommunicera med varandra. Dels är avsändarens position i filmbranschen och dess könsordning avgörande. Varifrån uttalar man sig? Är det en scripta med ambitioner eller är det chefen för svt Drama? Könsordningen i branschen gör att främst män dominerar de beslutsfattande positionerna som kvalitetsstämplar, och det är således framförallt män som har tolkningsföreträde för vad begreppet kvalitet betyder.

Utifrån sitt tolkningsföreträde kan de på toppositioner i branschen beskriva kvalitetsbegreppet med referens till andra ord vars innebörder inte heller är alldeles självklara: »nyskapande«, »utmanande«, »kärlek«, »omsorg«, »talang«, »trovärdighet«, »sann« och »ärlig«. En kvinna i studien tycker att männen med makt använder begreppet kvalitet som de behagar, och ger det olika betydelser från gång till gång. Att vissa män på maktpositioner kan referera till kvalitet som »en känsla« och är högst motvilliga till att definiera eller ringa in begreppet mer än så, visar också tydligt hur begreppet kan användas för att befästa maktpositioner, om än medvetet. Begreppet är helt enkelt inte ett problem för dessa personer. Det utestänger inte dem. De ser ingen anledning att problematisera det och dess användning. Snarare uppfattas just förmågan att bedöma kvalitet som en viktig del av deras kompetens.

I min avhandling Taste at work som berörde en organisation i filmbranschen, var det tydligt att kvinnor ofta uppfattades som subjektiva i sina bedömningar, både av sig själva och av män i deras omgivning. Män stod för den goda smaken och för objektiviteten. Även om flera kvinnor opponerar sig mot det senare, och påpekar att män är precis lika subjektiva som kvinnor, så kvarstår det faktum att många män trots allt hävdar att de har förmågan att göra objektiva bedömningar av filmer. Att dessa föreställningar har med organisationshierarkier att göra är tydligt även i Om kvalitet. En manlig producent förklarar att det är just därför att han är den som ytterst bestämmer i organisationen som han också bäst kan avgöra vad som har god kvalitet. Detta kan förefalla naturligt, givet tanken att man förtjänar en position. Men maktstrukturerna inom fältet gör att förutsättningarna att nå toppen är långt ifrån lika.

Mansdominansen har präglat den svenska filmhistorien, och man har ärvt en manlig kodning av kvalitetsbegreppet. Genier är män. Eller ska åtminstone vara män. En konsulent vittnar om att folk i branschen kan bli upprörda när somliga män inte får filmstöd. En upprördhet som sällan infinner sig när kvinnor får avslag. Den manliga kodningen av kvalitetsbegreppet har resulterat i en upplevd motsättning mellan kvinnlighet och kvalitet på sina håll. Och det är här vi kommer tillbaka till kvoteringsreaktionerna. Denna upplevda motsättning leder till föreställningar om försämrad kvalitet som följd av fler kvinnor med filmstöd. Men hur är detta möjligt? Hur kan föreställningen om kopplingen mellan manlighet och kvalitet fortleva när så gott som alla länge varit överens om att svensk film är under all kritik?

Ett tänkbart svar är att män på beslutsfattande positioner väljer projekt som tilltalar dem personligen, som berör dem. Och som då ofta indirekt handlar om män. I studien problematiserar en regissör målgruppsdefinitionerna, och påpekar att en klassificering av en film som kvinnofilm i stort sett innebär att män kommer att bojkotta den. Medan filmer som handlar om män mestadels betraktas som allmänmänskliga, och därför även tilltalar en kvinnlig publik. Detta kan förstås utifrån att mannen är norm, betraktad som en könlös individ. Maktstrukturerna gynnar således vissa gruppperingars tolkningar, i det här fallet mäns (men kvalitet skulle förstås även kunna problematiseras utifrån till exempel klass och etnicitet).

En annan tolkning är att denna föreställning lever kvar från det förgångna. Det finns ett kollektivt minne kring kvalitet som är färgat av filmhistoriens mansdominans. Även om jämställdheten i branschen ökar, så kommer det ta ytterligare ett tag att luckra upp de dominerande föreställningarna kring kvalitet. En tredje förklaring är att associationen till kvotering får oss att oreflekterat importera argument från andra kvoteringsdiskussioner, t ex från näringslivet, oavsett om förutsättningarna är lika eller ej.

Det finns ingen väg ut. Vi kan inte överge begreppet kvalitet. Det skulle i så fall bara ersättas med ett annat närliggande ord som »värdefull«, »angelägen« eller liknande. I ett kulturproduktionsfält är något slags bedömning av konstnärlig höjd avgörande för fältets, läs branschens, överlevnad. Inte heller kommer vi någonsin att nå en entydig definition av begreppet kvalitet. Istället är det viktigaste att vi håller debatten kring vad kvalitet kan innebära levande, så att fler uttolkningar av begreppet kan få existera sida vid sida. I annat fall kan begreppet kvalitet dels användas för att dölja och ibland oreflekterat bevara befintliga maktstrukturer, dels, paradoxalt nog, bidra till ett mer likriktat filmutbud.

Jenny Lantz
Forskare på Handelshögskolan