fbpx
Kritik & essä Oscar Westerholm, 9 juni 2022

Nya Jurassic world är gigantisk men har en hjärna stor som en valnöt

Jurassic world: Dominion (2022)

Jurassic world: Dominion speglar originaltrilogin så ofta att ett nytt manus knappt känns nödvändigt, men trots uppenbar varumärkeströtthet har nya Jurassic world en hel del popcornunderhållning att bjuda på. Oscar Westerholm har sett den.

Ett vrål far över himlen. Vi har hört det förut: det är dinosaurierna som återigen traskar runt på jorden!

Jurassic world: Dominion avslutar science fiction-trilogin som inleddes 2015 med Jurassic world och som, tre år senare, följdes upp av mellanbarnet Jurassic world: Fallen kingdom. Filmerna är löst kopplade till Steven Spielbergs Jurassic park (1993), efter Michael Crichtons bästsäljare med samma titel, som i sin tur gav upphov till två uppföljare. Sedan finns det såklart en massa tv-spel, serietidningar och plastleksaker om inte filmerna räcker.

Juraperioden i alla dess påhittade former når med andra ord hela vägen hit upp på oss. Men Dominion har, trots uppenbar varumärkeströtthet, ändå en hel del högklassig popcornstöpt biounderhållning att bjuda på.

Ett stort ondskefullt genetikföretag, som leds av Tim Cook-klonen Lewis Dodgson (”dodge” = undvika), håller på att säkra sitt världsmarknadsmonopol på livsnödvändiga grödor. Planen är enkel, typ: genom att manipulera gräshoppors DNA-sträng kan man få dem att enbart festa loss på konkurrenters skördar. Den alltid lika konträra kaosforskaren Ian Malcolm (Jeff Goldblum) är företagets planer på spåren.

Samtidigt, på en avlägsen ort någonstans i ett snöruggigt Nebraska, försöker Owen (Chris Pratt) och Claire (Bryce Dallas Howard) tygla hushållets tonåring, Maisie (Isabella Sermon). Långt mycket svårare än alla köttslamsdreglande karnivorer som de tampats mot i föregående två filmer. Maisie är dessutom världens första lyckade klon. Men så blir flickan kidnappad av den alltid lika ljusskygge Dodgson, vars avsikt är att – ja, ärligt talat är det egentliga motivet till att kidnappa flickan, utöver att hon är ett genetiskt unikum, rätt oklart.

Precis som all storbudgetunderhållning på bio just nu – Top gun och Dr Strange – handlar Dominion egentligen om sig själv och sin egen målgrupp. Filmen speglar scener ur originaltrilogin så ofta att ett nytt manus förmodligen inte har varit nödvändigt. Ansikten från förr dyker upp: Alan Grant (Sam Neill) och Ellie Sattler (Laura Dern) kallas in för att bidra med sin expertis. Ett svepskäl för att samla hela det gamla goa gänget för lite tidsenlig nostalgifest.

”Ack, tvenne själar bo i detta bröst och vilja skilda banor vandra!” som Faust säger i Goethes pjäs. Två filmer pågår i Dominion. En med rynkgänget och en med de virila ungdomarna som ska rädda adopterade dottersklon. Filmen har klämt in tillräckligt många absurda actionpåhitt för att skyla över att de två strömfårorna inte ens är i närheten av att löpa in i varandra. Men det var länge sedan som sommarens stora kioskvältare väntades vara begripliga. Så länge publiken har lite påkostad underhållning till sitt popcornglufsande är allt som det ska. Det får man här – och det med råge.

Dominion är exakt som en t-rex: gigantisk, högljudd och med en hjärna stor som en valnöt.

Annons