1. Å ena sidan väldigt bra eftersom fler aktörer, än de så kallade ”parterna” som ägde inflytandet över det gamla filmavtalet, har bjudits in till bordet för att ge sina perspektiv på hur produktion, utveckling, distribution och filmarv hanteras och därmed säkrat såväl ökat konstnärligt inflytande såsom ett vidare perspektiv när det gäller vilka röster som får höras och lyfts fram.
De framgångar vi ser i synnerhet för kvinnliga filmare de senaste fem åren i Sverige är extraordinära och måste kopplas till att vi fick en ny inriktning på filmpolitiken. Men samtidigt är vår upplevelse också att de gamla ”ränderna” från hur det gamla filmavtalet hanterades i allt för stor grad fortfarande sitter i. Nu med facit i hand skulle vi velat se en mer transparent och medveten övergångsfas, i synnerhet när det gäller samtalet kring prioritering av redan priviligierade parter, såsom biografmonopol, aktörer med stark koppling till amerikanska intressen till exempel och hur ägarstruktur ser ut i de bolag som mottager stöd. Nu är det kulturpengar som delas ut, då borde den kulturella dimensionen av verksamheten väga tyngre än den marknadsmässiga.
2. Vi anser att vi ska fortsätta på inslagen väg men med ökad transparens och ett fördjupat samtal om vad svensk film ska kunna vara, med vem och för vem. Den politik som förs bör vara med narrativet och konstnären i centrum och i högre grad plattforms- och formatoberoende. Armslängds avstånd från politiken men också från aktörer med allt för stor dominans på andra sätt, såsom påtagliga ekonomiska eller andra intressen som riskerar att ligga i vägen för det konstnärliga uttrycke.
Vi befarar att vi kan riskera att se en backlash när det gäller jämställdhet och inkludering av nya röster , nu när skrivningen om mångfald tagits bort, vilket vi hoppas snart få se andra tecken på hur det ska säkerställas. För att svensk film ska vara relevant för framtiden är det oerhört viktigt att vi i svensk filmbransch arbetar inkluderande. Det är påfallande att endast Wift har en representant med erfarenhet av att vara rasifierad i råden på Filminstitutet. Ointresset eller möjligen ignoransen för att se värdet av kompetens i ledande funktioner som ser andra perspektiv, än business as usual, har vi upplevt som påfallande under de här fem åren. Något vi är rädda för kommer att inte bara drabba vissa grupper som inte blir hörda, sedda eller reflekterade i svensk film, men också gör det svårare för Filminstitutet – och andra aktörer såsom public service och regionala filmfonder – mindre relevanta och trovärdiga på sikt. Kort sagt. Vi vill se ledarskap som återspeglar samhället.
Relaterade inlägg
