1. Kan inte säga att jag hängt med i praktiken av filmavtalets alla delar utan yttrar mig för Filmforms räkning och där jag har haft inblick. Det som jag ser skett är en ökad transparens bland annat genom inrättandet av de fyra branschråden. Filmform ingår i rådet för filmarvsfrågor där vår roll är att hissa flaggan specifikt för konstnärers rörliga bilder men det är alltid nyttigt att ta del av vad som händer och förstå fältet i ett bredare perspektiv. Det är ju ganska mycket film och rörlig bild som inte är vare sig lång eller biografvisad. Jag tycker mig ha märkt en öppnare tolkning av filmbegreppet, vad som kan betraktas som värdefull film liksom filminstitutets roll. Andra yttre omständigheter är den rasande utvecklingen i hur film kan tillgängliggöras och hur den konsumeras vilket har förändrats drastiskt på några år – pandemin skjutsade så klart också på. Om det är den nya filmpolitiken eller yttre omständigheter eller både och som långsamt verkar som ett liktornsplåster på den forna fixeringen vid just lång och biografvisad film (missförstå mig inte, jag älskar väl framförd film på biograf).

2. Fortfarande faller mycket viktig film och därmed stora delar av filmarvet mellan stolarna, inte minst vad gäller bevarandet. Utan fler högkvalitativt digitaliserade filmer och migrerade videoverk kommer det inte att finnas så mycket att tillgängliggöra publikt eller forska och skriva om i framtiden. För att det inta ska uppstå grava luckor i det svenska filmarvet behöver lämpliga institutioner, läs Svenska Filminstitutet och Kungl. biblioteket, specifikt tilldelas utökade uppdrag och resurser för att ett mer inkluderande filmarv ska kunna tillgängliggöras i framtiden.

Läs andra delar i serien här.