1. Folkets Hus och Parker satt med i filmavtalet innan övergången till statlig filmpolitik. Redan 2015 skrev vi en debattartikel där vi lyfte bristerna i filmavtalet och förespråkade ett omtag. Sedan kom Alice Bah Khunke med DN-debattaren där hon helt sonika avvecklade filmavtalet och införde statlig filmpolitik. Och hon gjorde det genom att höja biomomsen, vilket ingen förespråkat. Det slog även hårt mot de föreningsdrivna biograferna som var momsade, något som kulturdepartementet hade missat…

De första åren efter införandet med 25%-moms innebar höjda biljettpriser och ett visst tapp av publik (vill minnas att SFI gjorde en rapport som sa ”å ena sidan och å andra sidan” angående vilka effekter som momshöjningen fått. Men vi kunde höra från våra medlemsföreningar hur en redan svår biografmarknad blev ännu svårare). En förevändning att införa en statlig filmpolitik var att skapa en ökad demokratisering och det manifesterades genom de olika rådsgrupper som SFI instiftade. Vi upplevde att detta var mer ett spel för gallerierna, det visade sig också rätt svårt för representanterna i de olika grupperna att enas kring någon linje. Den enda egentliga samlande effekten blev motståndet mot den höjda momsen, men eftersom lobbyarbete pågick för att införa produktionsincitament så var det hela tiden en avvägning hur många bollar som kunde finnas i luften samtidigt.

En besvikelse från vår sida (och sannolikt från branschen i övrigt) är att införandet av en statlig filmpolitik aldrig innebar en nysatsning på filmen. Istället var det i princip samma totalsumma som fanns i systemet. Det var inte förrän med pandemin som extra satsningar gjordes och då för att rädda en filmbransch som höll på att gå under, inte för att utveckla filmen.

2. Pandemin har inneburit att digitaliseringen tagit ett rejält kliv framåt och den har sannolikt kortat utvecklingen av flera parallella visningsfönster med många år. För att driva biograf i dag krävs ännu mer av att kunna skapa en unik upplevelse, och den kan ramas in på flera olika sätt. Pandemin har också inneburit att kvalitetsfilmen fått ännu svårare att ta sig in på biografen. För att få igång verksamheterna har de publikdragande filmerna av förklarliga skäl varit förstahandsvalen. Men under kommande år behövs en starkare biografpolitik från Filminstitutet som handlar om att det ska finnas biografer i hela landet (saknas i ett 30-tal kommuner idag) och att en bred repertoar av film ska få plats på biograferna.

Visningsorganisationerna för de föreningsdrivna biograferna spelar stor roll för att samordna, filmsätta, utbilda, marknadsföra filmer, bredda repertoaren mm och därför är det avgörande att Filminstitutet även framgent stöder dessa. En trend har varit att vilja sänka anslagen (något som tillfälligt stoppats) och det är en farlig väg att gå som kommer att drabba de föreningsdrivna biograferna i stort.

Det digitala landskapet skapar nya möjligheter och många knackar på dörren för att få komma in. Frågor som lyfts av bla Filminstitutet inför att en ny vd skulle rekryteras handlade om dataspelsproduktion och liknande ska få en plats i framtiden? Vår uppfattning är att de offentliga medlen för att skapa film också måste gå till film. Och till den film som håller hög kvalitet men har små förutsättningar att klara sig ekonomiskt.

Läs andra delar i serien här.