fbpx
Kommentar & debatt FLM, 23 juni 2022

Katrina Mathsson: Konst och kvalitet har fått stå tillbaka för jakten på publiksiffror

Katrina Mathsson. Filmbild ur Jennifer Rainsford All of our hearbets are connected through exploding stars.

Efter fem år av statlig filmpolitik har det blivit dags för utvärdering. Vi har frågat sju aktörer som inkom med remissvar när ”Framtidens filmpolitik” presenterades 2015. Hur blev de första fem åren med en statlig filmpolitik? Och hur behöver den utvecklas? Idag skriver Katrina Mathsson från Folkets bio.

1. Vi välkomnade verkligen övergången till statlig filmpolitik då vi ansåg att filmavtalet totalt spelat ut sin roll. Filminstitutet hade länge uttryckt att de var bakbunda av avtalet som var hårt reglerat och styrt av den kommersiella branschen. Tyvärr har det varit en stor besvikelse och det beror inte på styrdokument och direktiv från Kulturdepartementet utan helt och hållet på Filminstitutets tolkning. Istället för att hugga möjligheten att äntligen få lyfta fram filmen som konstform, som en arena för många röster, som en upplevelse som hjälper oss att förstå varandra och världen, fick konst och kvalitet stå tillbaka till förmån för kvantitet. En jakt på publiksiffror.

Olyckligt var också den bokstavliga tolkningen av mångfaldsmålen. Istället för att föra en öppen och kreativ dialog med filmskaparna, med mångfaldsmålen som en möjlighet att få upp ögonen för cementerade strukturer och en ofta ensidig världsbild, konstruerades ett fyrkantigt system med boxar som skulle checkas av.

Filmkonsulenterna, som skulle vara självständiga bedömare, utsedda mot grundval av erfarenhet och egen konstnärlig verksamhet, som skulle vara helt frånkopplade från Filminstitutet, och regelbundet bytas ut, är idag snarare tjänstemän som verkställer Filminstitutets direktiv. Visserligen byts de ut, men återfinns ofta på annan position på Filminstitutet, eller växlar av varandra på andra maktpositioner i film- och tv-sfären. Och eftersom framgång enbart räknas i kvantitet, har den kommersiella branschen fortsatt att ha en tongivande position. Lustigt nog får vi idag ofta höra Filminstituet skylla på de filmpolitiskla målen med exakt samma ord som de använde mot filmavtalet. En annan väg var möjlig, men den tog de inte.

2. Det behövs ett rejält omtag. I takt med att globala streamingjättar tar allt störrre plats måste den statliga filmpolitiken stärka sin position och hitta självständiga vägar att manövrera framåt där de gamla modellerna upphört att fungera och utmaningarna ser helt annorlunda ut. Utgångspunkten måste vara filmen som konst och inte som en kommersiell produkt. Samtliga aktörer på filmens område som står för ett diversifierat innehåll måste ses som bärare av kultur, från filmskapare och distributörer till filmvisare i alla fönster. Filmen ska ha samma dignitet som övriga kulturområden, och krav på lönsamhet kan inte vara styrande. Filmen måste också få ta plats i skolorna, och biografbesöket jämställas med exempelvis teaterbesöket.

Särskilt för barn och unga är det avgörande att det finns möjlighet att ta del av en bredd av berättelser. En förutsättning är en ökad finansiering, men givet att rörlig bild upptar så stor del av människors liv i alla åldrar, är det fullt rimligt att det upptar en större del av kulturbudgeten.

Läs andra delar i serien här.

Annons