Följ vår bevakning från Göteborgs filmfestival 2022 på den här länken.

Valentyn Vasanovychs Reflection är både en vältajmad påminnelse om rysk aggression mot Ukraina och en kinematografisk upplevelse. Det är Vasanovych själv som står såväl kameraarbete som klippning och det visuella språket är konsekvent på gränsen till alltför hermetiskt tillslutet med ständigt frontala tagningar och tablåer med ett fönster eller någon annan form av öppning, som till en korridor, i centrum. Vasanovych har stilmässigt jämförts med Roy Andersson. Men bilderna är enklare och det finns mycket våld i den här filmen. Bilder av tortyr som skapar en omedelbarhet, trots att närbilder i princip saknas fram till slutscenen (där de i gengäld är desto mer markerade och skapar en desto större närhet). Trots en tendens till stelhet i vissa scener – filmen är ändå lite, bara en liten smula för stiliserad för sitt eget bästa – skapas en helt annan form av engagemang hos åskådaren än det distanserade betraktande som är den anderssonska upplevelsen. Hos Vasanovych är människan aldrig liten eller bara en symbol, även om Reflection är en film som är full av symboler och metaforik.

Filmen utspelar sig 2014, konfliktens första år. Huvudpersonen Serhiy arbetar som kirurg. Han är inte en heroisk man. Men efter att ha misslyckats med att rädda livet på en man som skadats i kriget på grund av det alltför långa avståndet till fronten försöker han ta sig dit för att kunna hjälpa de stridande. I stället blir han tillfångatagen av ryssar, torterad och tvingad att beskåda torterandet och dödandet av andra. En av dessa andra är Serhiys ex-frus partner Andriy, som hjältemodigt står emot tortyren – och Serhiy gör slut på honom för att bespara honom vidare lidande; en handling som förmodligen även motsvarar en förbjuden önskan någonstans i Serhiys inre. Han ordnar genom att organisera en slags utpressning involverande en krigstrött ryss också det så att familjen kommer att hitta Andriys kropp, i stället för att den förstörs i det krematorium som sköts från insidan av en lastbil som på utsidan bär texten ”Humanitär hjälp”.

Allt detta berättas så lakoniskt, med så små medel, att en måste vara alert som åskådare för att verkligen få händelseförloppet klart för sig. Vasanovych ägnar mer möda åt att en visuell symbolik inte ska gå någon förbi än åt att tydliggöra vad som händer – om detta är en brist eller bara något att konstatera är jag osäker på. Det är ju inget fel på att kräva publikens uppmärksamhet, men samtidigt innebär det att vissa oundvikligen inte kommer att riktigt hänga med. Och den som inte riktigt hänger med kommer att underskatta hur traumatiserad Serhiy är när han frisläppts och återvänt till staden med tillvaron som fader till en flicka, Polina, som nu saknar sin andra fadersfigur Andriy. Och disharmonin i filmens slutscen kommer inte riktigt att gå fram. Men ingen kommer att missa fågeln som kolliderar med Serhiys fönster, och hur märket efter den döda fågeln bara blir större när han försöker putsa bort det.