Porrfilmer har ett ganska givet slut. Eller åtminstone klimax. Men hur ska man avsluta en berättelse om en svensk 19-åring som kastar sig huvudstupa in i Los Angeles porrbransch, det vill säga som i Ninja Thybergs haussade långfilmsdebut Pleasure?
Linnéa är målmedveten när hon kommer till passkontrollen på LAX: hon ska bli porrstjärna. Det är med andra ord ingen olycka som drabbar henne, hon väljer glatt pseudonymen Bella Cherry och skaffar sig en agent. Men efterhand visar sig den amerikanska drömmen om inte bli till sand så åtminstone lämna en dålig smak i munnen. Då är frågan vart Linnéa – och filmen – ska ta vägen.
Upplägget är välbekant: en ung kvinna anländer till storstaden, men vet inte vad hon ger sig in i. Precis som i Gösta Cederlunds Kungsgatan från 1943, där Barbro Kollberg spelar Marta som går ner sig i prostitutionsträsket. Eller som i Paul Verhoevens Showgirls från 1995 där Elizabeth Berkleys rollfigur Polly Ann byter namn till Nomi för att göra erotisk danskarriär i Las Vegas. Hur filmerna slutar? I Kungsgatan vandrar Marta in i en tågtunnel mot en förmodad död, medan Polly Ann i Showgirls kan lifta från ökenstaden efter avklarad hämnd och botgörelse.
Det finns olika filosofier om slut, men de flesta verkar överens om att mycket står på spel när eftertexterna närmar sig. Rätt få filmskapare får för sig att chockera eller experimentera just där. Manusgurun Robert McKee menar rentav att det första budordet för alla temporala konstformer lyder: spara det bästa till sist. ”If you fail to make the poetic leap to a brilliant culminating climax, all previous scenes, characters, dialogue, and description become an elaborate typing exercise”, skriver han till exempel i den bästsäljande instruktionsboken Story. Inga låga krav.
Pleasure lutar sig mot en McKee-godkänd dramaturgi, alla nödvändiga beståndsdelar finns på plats, även om själva miljön onekligen är underskildrad på vita duken. Paul Thomas Anderson gjorde ju den tillbakablickande Boogie nights, om pornografins så kallade guldålder på 1970-talet, men annars råder det relativt vattentäta skott mellan dessa bildkulturer – bägge med långa anor på den amerikanska västkusten. Hollywood har ett lustfyllt men ängsligt förhållande till nakenhet, det finns rentav en mångårig kontrollapparat för att begränsa den.
Manusgurun Robert McKee menar rentav att det första budordet för alla temporala konstformer lyder: spara det bästa till sist.
Det är därför bildhanteringen av detta förbjudna i Pleasure blir så effektfull. Inte främst för att människorna i filmen är avklädda, utan för att det fångas med ett slags digital konstlöshet som inte står porren långt efter. Bilderna av verkligheten bakom kulisserna är oförskönade utan att vara (uteslutande) svartmålande. Det ”exotiska” blir ganska prosaiskt, och därmed har filmen fullgjort sitt bildstormande ärende.
Återstår gör då Linnéas poetiska kliv. Pleasure skildrar ett lika populärt som kontroversiellt fenomen, och nyanserar bilden av branschens kroppsarbetare samtidigt som den problematiserar villkoren. Det är uppenbart att Ninja Thyberg inte vill leverera någon partsinlaga för antiporraktivister. Därför rör sig filmen längs den dramaturgiska bågen, men håller sina manuskort nära kroppen. Liksom Marta i Kungsgatan och Polly Ann i Showgirls verkar dock Linnéa söka en exit och i filmens sista scen sitter hon i baksätet på en bil. Ska hon stanna eller gå? Och vad väntar isåfall utanför bildörren? Spoiler alert: slutet är öppet.
Intressant nog påminner Pleasure inte så lite om Ronnie Sandahls Tigrar. Dels för att filmerna porträtterar varsin tonåring från lilla Sverige på nyfiken irrfärd i stora världen, dels för att de handlar om två av samtidens dominerande strömningskategorier: sport och porr. Linnéa och Martin drömmer om framgång, men konfronteras med slit och släng-exploatering. Han plågar sig själv och tänjer på sina gränser för att lyckas, hon gör detsamma. Trots sina efterlängtade minuter i rampljuset känns det inte rätt. I slutändan är de ju bara utbytbara kroppar som ska prestera framföra kameran, och själen måste ha sitt.
Kanske inte förvånande därför att filmerna också har likartade slut. Sin reserverade stil trogen är Pleasure något mer abrupt än Tigrar, men både Linnéa och Martin väljer att ge sig av. Han befinner sig också vid ett vägskäl i en bil. Medan hon öppnar dörren och kliver ur, har han packat väskan och sätter sig bakom ratten. Bägge tar kontroll över sitt eget öde.
Det låter såklart banalt och klichéartat när man skriver ut det, vilket inte är en kritik mot filmerna lika mycket som det avspeglar slutproblematiken. Förr eller senare måste man sätta punkt, någon bild ska bli den sista. Men allra helst också den bästa, om man ska lyssna på McKee.
I Story presenterar han en triangel som rymmer tre olika slags narrativ. Den överordnade varianten är den klassiska, som han kallar archplot, där en aktiv protagonist går i klinch med antagonistiska krafter för att nå sitt mål. I de nedre hörnen av triangeln återfinns miniplot och antiplot som förhåller sig till den narrativa normen genom reduktion (öppna slut och inre konflikter) respektive opposition (slumpmässighet och icke-linjär tid).
Eftersom varken Pleasure eller Tigrar slutar med klassisk triumf skulle väl filmerna placeras halvvägs mellan archplot och miniplot i triangeln. Och man kan ju roa sig med att tänka ut alternativa slut. Att Linnéa och Martin kommer hem till Sverige igen och kramar om sina nära eller att de är med om en trafikolycka i nästa scen och dör på fläcken. Men den förra varianten skulle snarast leda till för mycket försoning, den senare omintetgöra försoningen plus dra undan mattan för åskådaren. Eller något slags doom and gloom där tonåringarna tar våldsam revansch – använder automatkarbin mot våldtäktssvin och tänder eld på San Siro? Men nej, här finns det smakkonventioner och förväntningar att förhålla sig till. (Ja, utöver att Tigrar har en verklighetsbakgrund att respektera.)
Pleasure och Tigrar berättad som antiplot då? Vad skulle Maya Deren/Alain Robbe-Grillet gjort? Inget säger att till synes riktningslösa narrativ skapar bättre filmer givetvis, men det skulle kunna bli intressant. För visst går det att försöka vrida på den dramaturgiska bågen, vända den upp och ner. Filmens berättarkonventioner har varierat över tid, och det spelar ingen roll om man hänvisar till Aristoteles: treaktstrukturen är ingen naturlag.
Det finns konstnärer som har försökt odla alternativ till den linjära framgångssagan. Hélène Cixous myntade till exempel termen écriture féminine, alltså kvinnligt skrivande, i mitten av 1970-talet. Detta skrivande skulle ge röst åt kvinnliga erfarenheter och begär, som varit tystade och förtryckta. Eftersom det gällde att konstruera en antites till manligt skrivande, betonades bland annat det cykliska. Inte framåtskridande erövringståg, med andra ord.
På filmens område florerade parallellt liknande idéer om ett kvinnligt kodat berättande som inte bara accelererar mot ett spänningsklimax, utan snarare cirkulerar kring en central scen. Helt enkelt ett mindre effektivt och mer associativt sätt att göra film.
Varje form av berättande har onekligen sina begränsningar, det finns ingen optimal genomskärning av världen. Pleasure och Tigrar är tacksamma utgångspunkter eftersom de har tydligt utmejslade huvudpersoner, som filmerna följer på bokstavliga tur och retur-resor. Vad har det för konsekvens? Jo, att i slutet tar Linnéa och Martin farväl av varsin skuggvärld, som däremot lämnas orubbad och intakt. Bortom deras personliga utveckling, eller insikt, förblir allt sig likt. Således är det filmer där (individuell) försoning och (strukturell) desillusion ryms sida vid sida.
Just därför är slutet ett bra ställe att börja om man vill föreställa sig något annat. Tänk om varken Linnéa eller Martin var the one that got away. Tänk om de inte lyckades hoppa av i tid utan fortfarande bearbetade sina sår, runt runt i en mardröm utan utväg, eller om de inte ens lärde sig något viktigt om sig själva. År 2021 hade det definitivt varit mer förbjudet än lite naket.
