Om man gör en filmhistorisk vandring i Stockholm kommer man snart fram till att filmhistorien spökar i varje gathörn. Att det har spelats in mycket film i en huvudstad är förstås inget konstigt, men på samma sätt som biograferna var fler förr fanns det även fler ateljéer. De största låg visserligen strax utanför innerstan, som Filmstaden i Solna och Europafilm i Sundbyberg. Men går man till exempel på Gärdet kan man föreställa sig de stora baracker i närheten av Sjöhistoriska museet, som kallades för Centrumateljéerna och där Sandrews spelade in sina filmer flera år innan Filmhuset byggdes ett stenkast därifrån.
Promenerar man vidare mot Östermalm, närmare bestämt till Jungfrugatan 7B, så befinner man sig utanför det som en gång var filmbolaget Filmos (Folkrörelsernas filmorganisation) ateljé som byggdes av en tennishall 1943. Och på parallellgatan Sibyllegatan har Roy Andersson fortfarande kvar sitt Studio 24. Men ännu en bit bort, i Vasastan, hittar man relikerna av den kanske märkligaste filmateljén filmstudion av dem alla: Meyerateljéerna på Västmannagatan 81. I sex år på 1980-talet arbetade här filmskaparna Carl Johan De Geer och Håkan Alexandersson, med flera medarbetare, och gjorde några av sina mest intressanta filmer och tv-program.
Huset är ett gårdshus på fem våningar som byggdes år 1900 åt Meyers konstgjuteri. Otto Meyer (1852-1933) hade i slutet av 1800-talet gjort sig ett namn som en av Sveriges mest framgångsrika konstgjutare. När verksamheten blomstrade lät han bygga ett hus anpassat för de ofta gigantiska skulpturer som skulle gjutas. Här tillverkade man bland annat Sankt Göran och draken som har stått på Köpmantorget i Gamla stan sedan 1912. År 1919 lämnade Otto Meyer över verksamheten till sin kollega Arne Spanier som höll i trådarna fram till sin död 1971. Då hade gjuteriets bästa dagar passerat för länge sedan. Spaniers son lyckades hålla rörelsen vid liv i två år, men 1973 var det slut. Sedan stod huset tomt i nästan tio år tills Carl Johan De Geer och Håkan Alexandersson fick nys om platsen en januaridag 1982.
– När vi gjorde Privatdetektiven Kant i början av 80-talet letade vi efter olika lokaler, berättar Carl Johan De Geer när jag når honom på telefon.
– Vi var och tittade på Nobels gamla nitroglycerinfabrik i Vinterviken, som stod helt tom och övergiven under mycket lång tid. Den var så kuslig. På övre våningen fanns det en jättestor sal med ett enormt hål i golvet som hade ruttnat upp, så det var inte möjligt att jobba där. Dessutom sas det ju att det var otroligt mycket gift där. Så det fick vi ju överge. Vi tittade också på det stora Cedergrenska tornet i Stocksund som SVT senare använde till Hamlet-filmen med Stellan Skarsgård. Cedergren som byggde tornet övergav arbetet 1913 efter att ha fått en spådom om att han skulle dö om han färdigställde bygget. Så det stod avbrutet, utan innergolv, utan hiss, och med en provisorisk trätrappa, i ungefär hundra år. Mycket underligt, som ett slags Pompeji. Men det gick ju inte att jobba i, det fanns inte ens el…
Privatdetektiven Kant skulle bli De Geers och Alexanderssons tredje serie. Det hade gått åtta år sedan Doktor Krall visades och nio år sedan Tårtan, bägge inspelade i vad man skulle kunna kalla för ”alternativa lokaler” i Stockholm. Tårtan filmades i Ellens bageri på Hornsgatspuckeln i Stockholm, det som numera är ett kafé uppkallat efter Tårtan. Doktor Krall spelades in i en källare på Narvavägen som en gång hade varit lagerlokal åt varuhuset PUB, en rymlig lokal som hade stått övergivet i ett halvt sekel och som idag är ett showroom för lyxbilsmärket Maserati. Att det dröjde så länge som åtta år innan Privatdetektiven Kant kom till hade sin förklaring.
– Vi fick nej på alla förslag. Anledningen till att vi fick göra Tårtan och Doktor Krall var för att Ingrid Edström som var chef på barnredaktionen på TV2 gillade det vi höll på med. Sen slutade hon och blev chef för en filmskola i Danmark. Då var det åtta år när vi inte gjorde någonting, berättar Carl Johan.
En av idéerna som slopades var ett barnprogram på sex avsnitt om alla kända skräckhistorier som Dracula, Frankenstein och Varulven. Tv:s ledning bävade inför förslaget. Comebacken med Privatdetektiven Kant berodde på att en ny chef på TV2:s barnredaktion hade börjat: Helena Sandblad. För en del är hon känd för att ha velat ta bort Kalle Anka från tv på julafton, något som möttes av enorma protester. Hon hade ett gott öga till Alexanderssons och De Geers barnprogram som i lika hög grad riktade sig till vuxna.
– I samband med att någon av våra tv-serier gick i repris sa hon i en intervju att det var ett odödligt konstverk. Då skrev vi till henne och sa att ”då kan du väl släppa in oss igen”. Och så småningom fick vi kontrakt på Privatdetektiven Kant. Man måste ha någon trojansk häst innanför murarna för att komma in i en sådan organisation, berättar Carl Johan.
Sandblad gav dem en budget på 2,7 miljoner kronor, mer än tio gånger så mycket som de hade haft på Tårtan och Doktor Krall.
Det var en ruin. Det hade stått helt obebott jättelänge. Det var fullt av duvor och duvägg, och en enorm massa fönster var trasiga.
– Då anställde vi en rekvisitör som jag hade arbetat med på 70-talet när jag gjorde många scenografier på Filmhuset, en enormt driftig man som hette Palle Sonesson. Jag kunde säga att ”jag behöver det och det”, och då kastade han sig in i bilen med gasen i botten. Han körde om alla andra, som i polisserier, och så hittade han alltid det man behövde. Vi anställde honom under en tid, kanske en månad, för att leta efter tomma lokaler i Stockholmstrakten av det udda slaget som inte kostade något särskilt. Då hittade han det här före detta Meyers konstgjuteri. Det var en ruin. Det hade stått helt obebott jättelänge. Det var fullt av duvor och duvägg, och en enorm massa fönster var trasiga. Alla dörrar var antingen låsta permanent eller sönderslagna. Det ägdes av företaget Familjebostäder som hade köpt det i tron att de bara kunde riva det och sedan bygga ett bostadshus där, berättar De Geer.
Företaget ansåg inte att huset kunde användas till något, och gick med på att hyra ut det för en symbolisk summa på 100 kronor i månaden. Huset saknade såväl elektricitet och vatten som dörrar och fönster. Men med budgeten från SVT hade Alexandersson och De Geer plötsligt resurser.
– Vi kunde ta dit glasmästare och låssmeder och få alla fönster lagade. Vi tog dit stadsjägarna som jagade duvorna med salongsgevär. Det sprang ju duvor i panik. Med all rätt också, för de skulle bli mördade.
För att kunna gå på toaletten hyrde man en extra rivningslägenhet i ett hus intill, på Västmannagatan 83. En trerummare som även fungerade om man ville laga mat eller koka kaffe. Där samlades teamet på morgonen för att gå igenom scenerna som de skulle spela in på dagen.
– Ofta hade vi inget manuskript, utan vi hittade på handlingen vid åttakaffet, säger Carl Johan.
I huset hade det tidigare varit likström, med tvinnade ledningar som var kopplade till porslinskoppar på väggarna, något som försvann från hus flera årtionden tidigare. För att överhuvudtaget kunna filma installerade man därför en stor trefasterminal på nedre botten. Att ha el på bara ett ställe gjorde att de fick dra kablar i trapporna varje gång de skulle byta våning att spela in på.
De kallade det hela för Meyerateljéerna, dels på grund av Meyers konstgjuteri, men också som en blinkning till filmbolaget Metro-Goldwyn-Mayer. Att det låg en Metro-butik alldeles intill gjorde inte saken sämre. Privatdetektiven Kant blev Meyerateljéernas första produktion. Barnprogrammet på 13 avsnitt sändes hösten 1983. Håkan Alexandersson regisserade och skrev manus tillsammans med Carl Johan De Geer som även stod för A-foto och scenografi. Det var också här man hittade på det som De Geer kallar för ”den bakvända dramaturgin”.
Filmer inspelade i Meyerateljéerna 1982-87:
Privatdetektiven Kant (tv-serie, 1983)
Tvätten (långfilm, 1985)
Den perforerade epoken (kortfilm, 1985)
Calle Schewens vals (kortfilm, 1987)
Res aldrig… (kortfilm, 1987)
Res aldrig på enkel biljett (långfilm, 1987)
Råttresan (kortfilm, 1987)
Spårvagn till havet (långfilm, 1987)
– Det bestod i att man hittade platsen först och hittade på filmscenen sen. Det är motsatsen till vad man brukar göra; det vanliga är ju att man har ett manus och sen hittar man eller bygger upp de platser som är bestämda i manuset. På det här sättet kunde vi göra en tv-serie eller en långfilm för en bråkdel av det vanliga. Till exempel när vi gjorde Privatdetektiven Kant gick vi runt bland rummen och hittade ett rum med en järnlucka i väggen. Väggarna var förfallna och putsen hade rasat. Då tänkte vi: ”Det här kan vara en fängelsecell där man matar internerna genom en lucka.” Då fick det bli det. Men vi gjorde aldrig någon dörr, utan vi åkte till Långholmen och tog upp ljudet av en fängelsedörr som stängdes. Man såg den aldrig, men man hörde ju folk som kom och gick och smällde i den.
Privatdetektiven Kant blev anmäld till Radionämnden av inte mindre än tolv personer. Med det frekventa användandet av vapen, rökning och sprit ansågs serien vara brutal, omoralisk och äcklig. Även om serien friades, så skadades Meyerateljéerna av kontroverserna. Tv:s ledning vågade inte ge pengar till Alexanderssons och De Geers nästa tilltänkta projekt: en tv-serie om Gustav Vasa med Krister Broberg i huvudrollen. Alexandersson och De Geer, som höll på att göra om den stora gjuterisalen till ett 1500-talstorn, fick lägga ner serien. I stället fick de pengar av Helena Sandblad för att göra en barnfilm på villkor att det inte var en skräckfilm – den skulle ändå kunna ses av barn. Resultatet blev Tvätten med bland andra Krister Broberg och Mats G. Bengtsson i rollerna. Den bakvända dramaturgin fick här sällskap av vad man skulle kunna kalla för ”den bakvända rollsättningen”:
– När vi hade filmat i ungefär tre veckor kom vi på att ”nu har vi lovat att göra en barnfilm – man kanske skulle ha med ett barn?” Det förekommer i barnfilmer att man har det, säger De Geer och fortsätter:
– Castingprocessen hos oss var alltid omedelbar. Vi tog alltid första bästa person, och det blev alltid bra. Då hade vi hört att Kay Pollak skulle göra en film som hette Älska mig. I den skulle det finnas en mycket ung tonårsflicka. Han hade åkt runt med privatplan i hela Sverige och provfilmat 3 000 barn. Då tänkte vi: ”Så där ska inte vi göra – utan vi tar första bästa barn. Helst ska det bo i nästa kvarter också!”
Valet föll på Ellen Lamm, dotter till regissören Staffan Lamm och textilkonstnären Inga Håkansson-Lamm, som Carl Johan kände från textilkonstkollektivet 10-gruppen.
– Och det blev otroligt bra resultat med Ellen i rollen. Hon har sedan blivit en etablerad regissör på bland annat Dramaten och Operan.
Meyerateljéernas andra långfilm Spårvagn till havet från 1987 handlar om filmaren och kompositören Manfred, spelad av Mikael Samuelson, som brottas med sin konst och tänker tillbaka på sin döda far. Faderns aska har han en gång försökt sprida i havet, men råkat spilla ut på golvet i en spårvagn. Manfred uppvaktar den aspirerande författaren Herta (Christine Floderer) som joddlar och serverar öl på krogen Valkyrian. Åren går. Tio år senare har de tre barn tillsammans, men Manfred har fortfarande inte fullbordat vare sig sina experimentfilmer eller sina kompositioner och Herta joddlar fortfarande på Valkyrian. Nog kan man se den frustrerade konstnären Manfred som en förhöjd och överdriven version av Alexandersson och De Geer själva, som nu båda närmade sig femtio och hade blivit familjefäder. Men till skillnad från den Vino tinto-pimplande och kedjerökande Manfred gick Alexanderssons och De Geers produktivitet på högvarv. Åren i ateljéerna innebar en kreativ guldperiod: förutom Tvätten och Spårvagn till havet hann de även göra kortfilmerna Den perforerade epoken, Råttresan, Res aldrig… och Calle Schewens vals samt långfilmen Res aldrig på enkel biljett på bara tre år.
– Vi försökte att varje år ha en ny film, kort eller lång, till Göteborgs filmfestival som kunde ha premiär på biografen Draken. För det var ju den stora höjdpunkten på året. Många andra hade samma tidtabell, så på den analoga tiden var det väldigt stressigt på laboratorierna i januari: alla kopior skulle göras färdiga. Det var ofta att den blev klar precis dagen innan den skulle visas på bio, berättar Carl Johan.
I Res aldrig på enkel biljett spelar Mikael Samuelson återigen huvudrollen, en karaktär som kallas för Investigatorn i en dystopisk framtidsvision. Filmens blandning av science fiction och film noir fick dåtidens kritiker att referera till Blade runner. Mottagandet var svalt, men Carl Johans scenografi hyllades i så gott som alla recensioner. Res aldrig på enkel biljett är också den film som mest utnyttjar konstgjuteriets tillstånd. I det stampade jordgolvet, som användes för att gräva ner statyerna för att de skulle svalna likformigt, grävde man nu ner skådespelarna så att bara huvudet stack upp ovanför markytan. Efter flera år lämnade de in ett prov på det där jordgolvet, berättar Carl Johan.
– Då fick vi svaret från Sveriges geologiska undersökning att det bestod till tolv procent av mineralerna uran, bly och cyanid. Tolv procent är ju ganska mycket. Och uran är inget man vill ha under fötterna på sin arbetsplats när man kommer hem. Det där stoftet dammade ju upp, så det var helt svart i näsduken.
Det cancerframkallande ämnet asbest fanns också i lokalerna, varför man tog in en firma som fick sanera och medelst skyddsdräkter med gasmask och korridor inramade i plast fick bort det giftiga ämnet.
– Sånt där råkade vi ut för mycket. När vi gjorde Doktor Krall byggde vi en liten stad av 13 ton lättbetong. Men det visade sig sen att lättbetong kan vara radioaktiv, säger Carl Johan.
Det gamla konstgjuteriet hade dock sina förtjänster. De Geer begärde ut ritningarna från Stadsarkivet och såg att det stod ”eldfast bjälklag” i beskrivningarna. I huset fanns bland annat en ässja, ett stort bygge av tegel, där man kunde elda – något som filmskaparna gärna tog fasta på.
– Vi använde bland annat riktig stubintråd, som i Privatdetektiven Kant när de rymmer från fängelset. Vi använde även svartkrut och magnesium. Det ska man inte göra. För om man blandar det och tänder på, då blir det först en smäll och sedan brinner magnesiumet utan att kunna släckas. Det användes i Första världskriget i bomber som ansågs vara så inhumana att de senare förbjöds, för om det spreds magnesiumbränder över en skyttegrav gick de inte att släcka. Det äter sig igenom allt; det kan äta sig igenom en trossbotten och flera våningsplan. Jag är häpen när jag tänker på att vi hade en låda med det på kontoret. Och använde det också, säger Carl Johan och skrattar.
– Vi till och med sköt skarpt därinne med Mausergevär. En sån kula kan ju gå flera kilometer. Det var när vi gjorde förtexten till Privatdetektiven Kant där en tv skjuts sönder och börjar brinna. Vi började med att slå på den med en stor slägga, men det gick inte att få hål på den. En tjock-tv består av jättetjocka lager av laminerat glas. Så småningom kan man få det att mjukna lite och hänga som ett draperi, men det gick inte att få hål i. Sedan sa vår B-fotograf Christer Strandell: ”Du, jag hämtar Mausergeväret.” Det är ett mycket kraftfullt vapen. Det var jag som plåtade, så jag satte på kameran och hoppade åt sidan för han stod bakom mig och sköt. Då hade vi tagit bort bakstycket av tv:n och bredvid bildröret hade vi ställt en flaska med bensin och ett brinnande ljus. Så när vi fick hål på tv:n började det brinna utav bara helvete. Det blev tre meter höga lågor. Det blev en mycket lyckad scen. Och det kunde vi göra i en av de med asbest klädda ugnarna.
År 1987 skulle huset renoveras. Hyran på drygt 1 000 kronor höjdes nu till en miljon om året, en orealistisk summa för lågbudgetfilmarna.
Eld, smuts, vapen och skrot är återkommande element i Alexandersson/De Geers filmer. Alla dessa faktorer är upphöjda till max i Res aldrig på enkel biljett, som om de en gång för alla ville ta vara på husets möjligheter. Filmen, som bygger på De Geers roman Kyss mej dödligt från 1985, kom att bli Alexanderssons och De Geers största projekt och den sista att spelas in i lokalerna på Västmannagatan 81. Men De Geer erkänner att filmen blev rätt konstig. Och för en gångs skull slog den bakvända rollsättningen fel: valet av Mikael Samuelson i huvudrollen som en actionhjälte som ideligen hamnar i svåra fysiska lägen var inte rätt.
– I en scen skulle han krypa i en tunnel som skulle rasa över honom. Och han hade en sådan klaustrofobi, så han kunde inte göra den scenen. Så vi sköt upp den och till slut blev den aldrig tagen, och då gick det inte riktigt att klippa ihop en vettig handling. Vi skickade den på vhs till en science fiction-festival i Rom, och fick som svar: ”Det är väldigt modigt av er att göra en film utan handling. Som ni förstår kan vi inte visa en sådan film.” Ganska kul, berättar Carl Johan De Geer förtjust.
År 1987 skulle huset renoveras. Hyran på drygt 1 000 kronor höjdes nu till en miljon om året, en orealistisk summa för lågbudgetfilmarna Alexandersson och De Geer. Då hade de haft ateljén i snart sex år. I stället blev det arkitektfirman Bergström & Nilsson som tog över huset och lät totalrenovera det i nära samråd med Stadsmuseet och Stadsbyggnadskontoret. Bergström & Nilsson stannade i lokalerna fram till 2004. Alexandersson och De Geer fick leta vidare efter nya inspelningsplatser. Tack vare ett tips från filmarbetarna Ulf Mattmar och Stig ”Stickan” Olsson löste det sig ganska snart.
– De var sjukvårdare som hade tröttnat på sina jobb och ville bli filmarbetare. Med tanke på vår lågbudgetsituation ville vi inte anställa någon till en början, men sen visade det sig att de var genier på att sätta ihop maskiner och kunde stoppa egen korv – vi fick använda vilka kryddor vi ville!, berättar Carl Johan.
– De hade jobbat på Roslagstulls sjukhus som låg uppe på en höjd vid Norrtull, där man bland annat hade de första svenska aidspatienterna. De sa: ”Det finns ett tomt hus där som ingen använder. Vi kanske kan skaffa nycklar till det.” Så då fick vi ett ännu mer alternativt erbjudande: ett helt hus i två års tid, utan någon hyra alls. Det var till och med centralvärme, elektricitet och vatten! Och där gjorde vi NOA och Werther.
NOA, eller Nils Olof Andersson, från 1989 är Alexandersson/De Geers fjärde barnserie, en tolkning av Gamla testamentet i Bibeln. När dvd-boxen med deras barnprogram kom ut 2011, med Tårtan, Doktor Krall och Privatdetektiven Kant, så saknades NOA, något som De Geer tror beror på strul med musikrättigheterna. Namnet Nils Olof Andersson tog de från en ljudtekniker som hade jobbat på Tårtan och Doktor Krall. Werther från 1990 är Håkan Alexanderssons tolkning av Goethes Den unge Werthers lidanden med bland andra Tomas Norström och Gert Fylking i rollerna. En del av filmen gjordes även i Filmstaden i Råsunda, där Svensk Filmindustri spelade in sina filmer mellan 1920 och 1971. På 90-talet skulle SF komma att återupptäcka det historiska området och spela in filmer som Alfred och Glasblåsarns barn och tv-serier som Pip-Larssons och Skärgårdsdoktorn här, men Alexandersson och De Geer var före med att ta vara på ateljéerna som hade stått övergivna i nästan 20 år. För att få tillgång till området utnyttjade de det som De Geer kallar för ”whiskyekonomin”.
– Den består i att om man har en flaska whisky av någorlunda märke så kan man övertala någon att göra en en tjänst. Det fanns en vaktmästare som jobbade i Filmstaden, i övrigt var det helt tomt. Då frågade vi honom: ”Om du får en flaska whisky, kan vi få en nyckelknippa av dig?” Och det fick vi mot löfte att vi inte hade tänt på nätterna så att nån kunde se att det var folk där. Vi använde disponentvillan, filmateljéerna, Ingmar Bergmans biograf – allting hade vi fritt. Vi var där i två, högst tre veckor.
Vid det här laget hade De Geers vänskap med Håkan Alexandersson börjat krackelera, något som skildras i De Geers kortfilm Jag minns Håkan Alexandersson som kom 2006, två år efter Alexanderssons död. Deras sista gemensamma filmsamarbete blev Hammar från 1992. Då hade De Geer redan börjat göra filmer på egen hand. Kortfilmen Småkakor från 1991 är en betraktelse över hans egen uppväxt och om hur han upptäckte konsten. Den utvecklades till en långfilm 1995 med titeln Buljong. I filmen Lögn från 1996 spelar Gert Fylking huvudrollen som en docent i psykologi som är besatt av att förföra kvinnor, en roll som delvis hämtade inspiration från filosoferna Jean-Paul Sartre och Jacques Lacan, men kanske mest från De Geers gamla vän och kompanjon Håkan Alexandersson.
Den gata som för 40 år sedan präglades av rivningskåkar och skumma bilhandlare består idag av nyrenoverade hus bebodda av välbemedlade barnfamiljer.
Carl Johan De Geer har fortsatt att hålla sig sysselsatt, med filmer, måleri, böcker, fotoutställningar med mera. För tillfället håller han på att skriva en bok om sina erfarenheter inom filmbranschen. Och gårdshuset på Västmannagatan 81 står kvar och är idag kontor åt Pocket Shop. Ovanför portalen står det ”MEYERS FD KONST-METALL OCH ZINKGJUTERI” i gråa bokstäver. Fasaden ser så gott som ny ut, och under de senaste 40 åren har området gentrifierats ordentligt. Den gata som för 40 år sedan präglades av rivningskåkar och skumma bilhandlare består idag av nyrenoverade hus bebodda av välbemedlade barnfamiljer. Men om man kisar kan man känna igen det förfallna och ruffiga kvarteret från Meyerateljéernas 80-talsfilmer.
I dokumentären Diskbänkssurrealister från 1987 betonar Håkan Alexandersson vikten av att behålla det mögliga och förfallna skicket som det var. När han får frågan om han kan förstå att det synsättet är tabubelagt i rena, svenska hem svarar han: ”Ja, men om jag försöker förstå det så är det samtidigt oerhört tragiskt, för det visar på det andliga tillståndet i Sverige. Det är nånting som man försöker tränga undan; de mörka sidorna i personligheten som representeras utav smutsen.”
Åren har gått, Alexandersson är död och det är inte utan att man tänker på deras kortfilm Den perforerade epoken från 1985, där en forskare återupptar en arkeologisk utgrävning av Meyerateljéerna år 2065 och upptäcker en filmremsa från ett Tårtan-avsnitt. ”Allt var perforerat på den tiden”, säger han när han ser Jan Lööf som Janos tappa gräddtårtan på trottoaren. I dag när de rena, svenska hemmen tycks ha trängt undan de mörka sidorna mer än någonsin, och den perforerade epoken har konkurrerats ut av ettor och nollor, så kan vi åtminstone hoppas på att Carl Johan De Geers och Håkan Alexanderssons filmer tillgängliggörs för en större publik digitalt. Om det blir i lika nyrenoverat skick som fasaden på Västmannagatan 81 återstår att se.
