Entusiastbolaget Studio S fortsätter oförtrutet sin kulturgärning. Under 2020 gav de ut två Per Wahlöö-relaterade filmer som varit svårtillgängliga sedan de gjordes: Hans Abramsons adaption av Sjöwall/Wahlöös Roseanna (1967) och Mats Arehns Uppdraget (1977), byggd på Per Wahlöös roman med samma namn från 1963. Dessutom har Mannen på taket (1976) – Bo Widerbergs oöverträffade Sjöwall/Wahlöö-filmatisering – släppts i nytt, ännu fräschare skick.
Ingen av de nysläppta filmerna kan räknas som mästerverk, men är förstås intressanta både för den Sjöwall/Wahlöö-intresserade och som tidsdokument. Roseanna-filmen kom alltså redan 1967, två år efter att Maj Sjöwall och Per Wahlöö sjösatt sin dekalog under samlingsnamnet ”Roman om ett brott”. Det märks. Den är påfallande luddig i konturerna. Det är också romanen Roseanna. Författarna lade allt sitt krut på att skriva en övertygande, realistisk procedural, och upptäckte först några böcker senare karaktärsskildringen, humorn och politiken.
Roseanna (1965) är en roman som knappast imponerar på någon idag. Förutom att författarfirman ännu inte hittat sin särpräglade stil så framstår också själva motivet – unga Roseanna är sexuellt utlevande och får därför plikta med sitt liv – idag som både spekulativt och moraliserande. I romanen kommenterar Lennart Kollberg, en av polishjältarna, Roseannas obducerade lik: ”Hon hade stor fitta förstås. […] Och det blev hennes olycka.” Filmen fördömer inte Roseannas leverne lika uttalat, men behåller romanpolisernas påfallande sympati för den ”stackars” sexualmördaren.
Filmversionen följer romanen troget och är följaktligen en ganska blek historia. Bokens skissartade persongalleri är om möjligt ännu ointressantare på film. I romanen är Martin Beck den ende i poliskollektivet som får något slags konturer: han beskrivs som en svårmodig storrökare med dålig mage och trassligt äktenskap. I filmen gör Keve Hjelm honom som en ganska jovialisk icke-rökare utan synlig hustru eller överhuvudtaget privatliv. Det är ett konstnärligt beslut som är något svårt att begripa.
Sextiotalet tränger sig in i Sven Nykvists konstlösa foto: sjaviga hus i Stockholms innerstad, svartvita polisbilar, niande, porrbiografer som visar Dessa fantastiska flickor med sina bara bröst. Även soundtracket är tidstypiskt. Georg Riedels experimentella jazz för tankarna till Ulf Björlins Saltkråkan-musik och placerar tittaren i en tid som framstår som lika delar valhänt och öppensinnad.
Om Roseanna är en film gjord innan någon visste vilken genomslagskraft Sjöwall och Wahlöö skulle få, så är Uppdraget gjord med facit i hand. 1977 har alla tio Martin Beck-romanerna getts ut och blivit brett uppmärksammade. Dessutom har Widerberg bevisat att det går att göra effektiv svensk thriller genom att använda den sjunde Beck-boken Den vedervärdige mannen från Säffle som förlaga till Mannen på taket. Ovanpå det har Per Wahlöö 1975 hunnit avlida, vilket knappast minskat intresset för hans konstnärskap. Cynikern anar att någon såg en kommersiell potential i att filmatisera en av hans tidiga romaner.
Då såg vederbörande fel. Uppdraget gjorde inget större intryck när den kom och är idag tämligen bortglömd – något orättvist, givet dess ambitionsnivå. Relativt nybakade regissören Mats Arehn satte Thomas Hellberg – Gunvald Larsson i Mannen på taket – som svensk diplomat i ett namnlöst latinamerikanskt land i en film som mestadels spelas på engelska. I bärande roller: Christopher Plummer – herr von Trapp i Sound of music – och Buñuels favoritskådis Fernando Rey. Påtaglig influens: den grekiske dissidenten Costa-Gavras, som med Z – han lever (1969) och De måste dömas (1975) visat att man kunde göra effektiva thrillers utan att tulla på den politiska tendensen.
Uppdraget är absolut en film som tål att ses. Den har sina tydliga skönhetsfläckar: tempot är ryckigt, berättelsens konfliktlinjer lätt diffusa och överanvändandet av Allan Petterssons klassiska musik gör thrillermomenten påfallande spänningslösa. Men Thomas Hellberg övertygar som svensk familjefar som plötsligt måste lära sig att sova med pistol under huvudkudden och skildringen av hänsynslös korruption gör en just så indignerad som man får anta var regissörens avsikt.
Per Wahlöö – med eller utan Maj Sjöwall vid sin sida – har med tiden blivit politiskt och moraliskt obsolet. Hans kritik mot latinamerikanska fascistdiktaturer var förstås legitim, men skäms av det försvar för öststatskommunismen som återkommer i Beck-romanerna. Kvinnosynen i hans och Sjöwalls författarskap är anmärkningsvärt oresonlig och moralistisk. Det han och Maj Sjöwall bör bli ihågkomna för var att de visade att man kan framställa spänning på svenska. Tack vare dem fick vi Mannen på taket och i förlängningen Mannen från Mallorca, Henning Mankell, Stieg Larsson och Malin Giolito Persson. Även det kan förstås vändas mot dem – på grund av dem fick vi också Peter Habers Beck – men låt oss hellre minnas det goda som kom ur författarskapet. Dit vi också kan räkna Uppdraget.
Läs också: Den påtända rånarfilmen Lyftet förtjänar klassikerstatus
