Andrej Kontjalovskij, född 1937, har haft en lång och överdådigt prisbelönt filmkarriär. Flerfaldigt medaljdekorerad av den sovjetiska regimen, likaså av Vladimir Putin. Hedersdoktor och professor vid fyra universitet. Festivalfavorit som framförallt skördat framgångar i Venedig.
Kontjalovskij är en framgångsrik opportunist som brås på sin far: Sergei Mikhalkov (1913–2009), medaljprydd under sin livstid till den grad att han vid sin död såg ut som en mänsklig julgran. Främst gjorde sig Mikhalkov känd för sångtexten till den sovjetiska nationalsången, en text han skrev om tre gånger, senast till det post-sovjetiska Ryssland 1992. Allt för att anpassa den till rådande politiska vindar.
Nationalsången – dock utan Mikhalkovs avstaliniserade sångtext efter 1953 – dundrar under förtexternas somriga bilder på industristaden Novotjerkassk i sydvästra Ryssland i Kontjalovskijs bioaktuella Kamrater! Det är den 1 juni 1962. Sovjetunionen står på höjden av sin industriella utveckling, krönt av ledningen i rymdkapplöpningen med USA. Än mer internationell goodwill åtnjuter man genom segern över Nazityskland i ”det stora fosterländska kriget” – i väst kallat andra världskriget – och stödet till efterkrigstidens våg av väpnade uppror mot kolonialism och förtryck i världens fattiga länder.
Men den sovjetkommunistiska frälsarfasaden hade blottat sina sprickor. Nikita Chrusjtjov avslöjade i ett tal 1956 Stalins vanstyre med bland annat massfängslanden som gjorde att Gulag höll fem procent av befolkningen inspärrad. (Som jämförelse förfasas vi idag över USA:s fängelsesystem, som håller en procent av befolkningen – fem procent av den svarta befolkningen – bakom lås och bom.) Samtidigt med avstaliniseringen låg Chrustjov bakom nya brott mot mänskligheten, som Röda Arméns blodiga krossande av Ungern-revolten 1956.
KGB och Röda Arméns massaker på strejkande arbetare i Novotjerkassk den 1–2 juni 1962 var ännu ett övergrepp som demonstrerade glappet mellan kommunistpartiets retorik och praktik. Än värre: den blottade klassklyftan mellan de sovjetiska arbetarna och den ekonomiskt gynnade partieliten i det förment klasslösa samhället. Aleksandr Solzjenitsyn kallade massakern ”den blodiga lördagen” och ”en historisk vändpunkt i Sovjetunionens historia”.
Kamrater! handlar om Ljudmila ”Ljuda” Sjomina (Julia Vyoskaja), krigsveteran, ensam mamma till 18-åriga Svetlana, kallad ”Svetka”, och lokal partipamp i Novotjerkassks stadsfullmäktige. Massakern, som kanske dödat hennes dotter, och än mer kommunistpartiets mörkläggning av händelserna skakar hennes kommunistiska världsbild i grunden. En som däremot är allt annat än chockerad och framställs som förnuftets röst i filmen är hennes far, alkoholiserad veteran från den antibolsjevikiska ”vita” sidan i det ryska inbördeskriget 1918–22.
Strax efter massakern dammar han av sin undangömda kosackuniform för att kliva fram ur det förflutnas skräpkammare med en gammal ikon i handen som ett nationalistiskt-religiöst alternativ till den blodbesudlade kommunistregimen. Helt i linje med Vladimir Putins mobilisering de senaste 25 åren av den ortodoxa kyrkan, högerextrema kosackgrupper, nationalistiska ungdomsföreningar, motorcykelgäng, nynazister och kampsportsföreningar för att säkra sin autokrati. Detta samtidigt som Putin med gammaldags sovjetiskt språkbruk gärna beskriver Rysslands inhemska och utländska fiender som ”fascister”, se exempelvis konflikten med Ukraina.
Om Putins intima samarbete med och användning av dessa grupper har flera historiker med inriktning på Ryssland skrivit. Bland andra Richard Arnold och Andres Rumland i sitt kapitel om den ryska extremhögern i antologin The Oxford Handbook of the Radical Right (2018) och Marlène Laurelle i rapporten ”Russia’s Militia Groups and Their Use at Home and Abroad” (2019) för Institut Français de Relations Internationales (IFRI). De beskriver hur Putin och hans kleptokratiska maktelit av lokala partibossar och oligarker använder sig av dessa grupper för att indoktrinera nya generationer att dö för nationen, bedriva polisverksamhet och agera stödtrupper i en rad post-sovjetiska krig i Tjetjenien, Transnistrien, Ossetien, Nagorno-Karabach och Donbass.
Enbart kosackorganisationerna i landet räknar in drygt 450 000 medlemmar, varav minst 70 000 tillhör beväpnade miliser. Putin har odlat banden med dem genom att bland annat genom att sanktionera organiserandet av uniformerade, paramilitära kosackmiliser runt om i landet. Idag är de elva till antalet, och deras ”generaler” lyder direkt under honom. Det påminner inte så lite om hur Adolf Hitler byggde upp paramilitära organisationer parallella till statens polis- och militärmakt både före och efter maktövertagandet i Tyskland 1933.
Under nationalistiska förtecken har Putin hedrat kosackerna historia genom att delta i minnesceremonier över deras fallna krigshjältar. Han har också antytt att han kan tänka sig sanktionera återbildandet av donkossackernas republik i sydvästra Ryssland. Det finns särskilt ett foto som är intressant i sammanhanget, taget då han lade ner en krans just vid minnesstenen över de fallna arbetarna i Novotjerkassk, Donkosackernas historiska huvudstad.
Dit återvände kosackerna i tusental efter Stalins död från fångläger och påtvingad exil för att ta jobb på stans fabriker. De utgjorde 1962 majoriteten av de då strejkande demonstranterna på den 13 000 man starka lokomotivfabriken, något som också antyds av Stalin-trogna Ljudmila och hennes partikamraters beskyllningar om att de är just samhällsfarliga före detta fångar, ligister – och kosacker. Med uppvaktningen av kosackerna ville Putin – själv med en väldokumenterad historia som partitrogen torped i KGB:s tjänst — förespegla att hans Ryssland återknyter till det gamla tsarrikets maktordning och nationalistiska etos innan ryska revolutionen 1917.
Det är också så vi ska se sensmoralen i Andrej Kontjalovskijs film: Ljudmilas far kliver i filmens andra halva fram ur kulisserna för att påminna sin ideologiskt vacklande dotter och oss om ett annat Ryssland, bortträngt men inte försvunnet bakom Sovjetunionens bedrägliga fasad som arbetarnas paradis. Han läser ur gamla brev som påminner henne och oss om Röda Arméns plundringar av donkossackernas område på 1920-talet, vilket orsakade en svältkatastrof.
Ingen skugga faller alltså över Stalins minne, trots att hans politik orsakade miljontals människors död i svält och umbäranden på 1930-talet. Maktövergreppen lokaliseras i stället till efterbörden av bolsjevikernas revolution 1917 och de maktkonstellationer som följde på hans död. Det är viktigt eftersom Putin gärna flirtar med Stalin-nostalgin i dagens Ryssland.
Äreräddningen av Stalin understryks med tjocka streck av Ljudmilas kärlek till hans minne, och i sammanhanget blir hennes vurmande för hur han sänkte priset på mat efter kriget en nyckelmonolog i filmen. Kontjalovskij skildrar nämligen hur strejken enbart beror på höjda matpriser. Det var i själva verket bara en del av ett sedan länge växande missnöje med längre arbetstimmar och en ökad produktionstakt för att möta statens höjda produktionsmål. Och med tanke på den vandalisering av partikontoret som skildras i filmen fanns det nog också ett allmänt politiskt missnöje med både den politiska toppstyrningen och de kärva arbets- och livsvillkoren.
Kuriöst nog saknas emellertid demonstrationstågets huvudbudskap ”Kött, Smör, Löneförhöjning” i filmen. I stället ser vi den klassiska arbetarrörelseparollen ”Arbetare i alla länder, förena er”, som förstås blir ironisk i sammanhanget, och den mustiga ”Gör slavsylta av Chrusjtjov” under stora bilder av Lenin och Stalin. Som Chrusjtjovs ombud försöker den lokale partibossen Basov (Dimitrij Kostjaev) läxa upp de strejkande men tvingas snart bort från partikontorets balkong i ett regn av projektiler från demonstranterna, inte olikt Nicolae Ceausescus förnedrande fall från makten i Rumänien 1989.
Tillsammans med Ljudmilas nostalgi för den stålhårde ledaren som segrade över Hitler och höll matpriserna i schack utkristalliseras ett ideologiskt mönster i filmen, där måltavlorna är Sovjetunionens ledare före och efter Stalin. En indirekt hyllning till Putin, vars fascistliknande styrelseskick har mycket gemensamt med Stalins nationalbolsjevism. Bland annat personkulten kring en stålhård manlig ledare, militarismen och en auktoritär nationalism som gärna hetsar mot dissidenter och minoriteter – ”utländska agenter”, ”terrorister”, ukrainare, tjetjener med flera – som samhällets fiender.
I centrum av filmen förvandlas Ljudmila från partitrogen undersåte till förbittrad avfälling till pånyttfödd religiös – kyrkan är ett av de ideologiska fundamenten i Putins nya Ryssland. Övertygad om att dottern Svetka är en av de döda demonstranterna bryter hon samman och ber Gud om förlåtelse för sina kommunistiska synder. Det efter att hon skrivit en partihyllande deklaration som inleds med ”Kära kamrater”, filmens originaltitel, i ett förtvivlat sista hopp om hon därigenom ska kunna rädda dottern till livet och undan Gulag.
Den sista pusselbiten i Kontjalovskijs Putin-anpassade dramatisering av Novotjerkassk-massakern 1962 är att göra KGB-officeren Viktor (Andrej Gusev) till filmens hjälte. Halvvägs in i filmen kliver han plötsligt ur sin roll som regimens torped till att aktivt hjälpa Ljudmila i sökandet efter Svetka, faktiskt till den grad att han sätter både sin karriär och sitt eget liv på spel. När filmen så slutar i ett mirakel för Ljudmila är det inte utan att vi undrar om det är han som varit räddaren i nöden. Och associationen mellan Viktor och den före detta KGB-agenten som numera är landets president är förstås inte långt borta.
Den beska eftersmaken till trots är filmen långt ifrån ointressant. Tvärtom bekräftar Kontjalovskijs tillrättalagda iscensättning av händelserna den gamla sanningen om att historiska filmer snarare speglar nutidens än dåtidens politiska vindar. För den filmhistoriskt intresserade väcker den konstnärliga inramningen – svartvit film i formatet 1:1.33, bildvinklar, klippning och ljussättning – associationer till sovjetiska filmer kring 1960 som Mikhail Kolotozovs Cannesvinnare Och tranorna flyga (Letjat zhuravi, 1957) och Andrej Tarkovskijs Ivans barndom (Ivanovo detstvo, 1962), på vilken Kontjalovskij var en av manusförfattarna (dock oomnämnd i produktionsuppgifterna).
Däremot ska man komma ihåg att Kamrater! är en historisk tolkning som passar den sittande regimen. Tack vare Kontjalovskijs konstnärliga status som en de heligförklarade auteurerna i konstfilmens Pantheon kommer filmen att vinna erkännande, priser och kritikerberöm. Än viktigare: den kommer att uppfattas som en autentisk spegling av händelserna, inte som den historiskt förklädda propaganda filmen egentligen är. Det är propaganda när den är som mest effektfull.
