Som hundratusentals andra har jag sett – och reagerat på – Soran Ismail-dokumentären på SVT. Bianca Kronlöfs öppna brev till honom och brorsorna som backat honom var otroligt starkt och klarsynt, känslosamt och sant. Själv skulle jag vilja skriva om en annan aspekt av soppan som också bör lyftas fram: filmens form och framför allt dess klippning. Antingen har jag missat det eller så är det ingen som pratat om filmens utseende.

Jag är av uppfattningen att man inte kan prata om sant och/eller falskt i filmens värld, inte ens i dokumentära sammanhang. Det vi ser i filmer är resultat av olika processer. Filmvetaren Carl Plantinga menar att man kan urskilja fyra olika parametrar som har till följd hur stil, konstruktion och händelserepresentation ser ut i en dokumentärfilm.

Dessa parametrar är: 1. Röst (Voice), 2. Betoning (Emphasis), 3. Ordning (Order), 4. Urval (Selection).

Plantinga ser flera fördelar med att analysera hur det man ser i en dokumentärfilm har framställts. Han betraktar dokumentära bilder som handlingsbaserade berättelser där formen samspelar med innehållet och menar att den dokumentära rösten är ett sätt att se på världen. Varje film är enligt honom ett sätt för filmskapare att föra dialog med sina tittare. Rösten, som ofta är verbal men inte måste vara det, ger filmskaparen möjligheter att på olika sätt kommunicera med publiken. En voice-over kan exempelvis vara ironisk, arg eller lågmäld.

Betoning syftar enligt Plantinga på möjligheten lyfta fram en viss scen eller sekvens i filmen och göra den viktigare än andra. Det kan handla om att placera rätt sak vid rätt tidpunkt men också om att betona något viktigt genom klippning, färgläggning, klipplängd och annat. I olika dokumentära subgenrer betonas filmfragment med hjälp av genreförväntningar och genreikonografi. Med exempel i direct cinema menar Plantinga att mindre kameror och ljudutrustning – eftersom de ansågs kunna fånga det oväntade och spontana – skapade en viss betoning genom förväntningar på vad en sådan filmgenre ”borde” skildra.

En av de viktigaste retoriska strategierna rör ordningen. Den tidsmässiga ordningen i en film måste ha en formell ordning, som Plantinga även kallar för informationens struktur. Slutligen avhandlas urvalet som även omfattar det utelämnade. Urvalet handlar i lika stor utsträckning om att plocka in något som att lämna någonting annat utanför. Därför är urvalsanalys av teman, personer, miljöer, fakta och annat av yttersta intresse för en vidare analys av kontexter som omger filmer. Enligt Plantinga kan man i djupare analyser av urval upptäcka vad och hur vissa händelser och teman har skildrats. Det kan handla om vissa produktionsbundna kontexter, men också om retoriska grepp som gör att vissa händelser och personer lyfts fram medan andra utelämnats.

Jag tycker faktiskt att teori kan hjälpa oss här, eftersom en analys av filmform ofta kan förklara varför någonting visas på ett visst sätt. Formen och innehållet är inte separata enheter. Här ska bara fokusera på en av dessa parametrar, urvalet.

Medan SVT har fått kritik för dokumentären, anmälts till granskningsnämnden och så vidare, har filmens upphovspersoner förblivit relativt anonyma. Det som sägs i dokumentären har nämligen medvetet klippts ihop. Med det sagt tycker jag inte att Soran, Özz, Måns eller Kristoffer bör slippa undan kritik. De säger exakt det de säger i filmen, ingen har tvingat dem att uttala det de uttalar. Men – och det här är ett stort men – jag tycker att filmen klippts ihop på ett så vulgärt sätt att det framstår som uppenbart att personerna bakom den bara har velat få smaskigt content och ingenting annat. De fragment där vi möter komikerbrorsorna förklaras överhuvudtaget inte. Vi följer med och är mitt i något slags brainstorming. Vad kommer det leda till? Vi får inga ledtrådar. I dokumentären framstår till exempel Appelqvist som enormt korkad – vilket han kanske också är, vad vet jag – eftersom han inte ens vet vad Ismail varit anklagad för?

Vi kan naturligtvis bara bedöma det vi ser i filmen, vi kan inte tänka på allt som hamnat på klippgolvet, men just i det här fallet anser jag det vara oerhört problematiskt eftersom klippningen uppenbarar retorikens ihålighet. Det som visas är nämligen en massa tomma fragment där fokuset ligger på det sensationella, ironiserande, filosoferande. Där ironiskt nog människan Soran Ismail offras till förmån för karriärsråd, där barnets skrik används som en märklig kuliss och där frun används som ett retoriskt grepp.

Klippningen visar tydligt hur lite upphovsmakarna har brytt sig om de inblandade. De har helt och hållet struntat i offren, som är helt bortsuddade, även om Kajsa Ekis Ekman medverkar som en kritisk motröst. Men även de som förekommer i filmen tecknas med väldigt grovhugget. vi får faktiskt aldrig veta speciellt mycket om dem. Fragment här och var, inga insikter och många scener där kameran bara följer Ismail på stan. Tid som hade kunnat läggas på att försöka kontextualisera berättelsen.

Jag vet att man inte hinner med så mycket på 58 minuter och jag anser som sagt inte att dokumentärer bör bedömas utifrån en sant/falsk-dikotomi. Samtidigt kan jag inte förstå varför man har valt att gestalta berättelsen på detta vis. Alltså: det som sägs i filmen bör kritiseras, samtidigt som jag anser att upphovsmakarnas val också måste kunna ifrågasättas. Det här är inte bara slarvigt filmskapande, utan snarare medvetet snaskigt, och därför ett moraliskt haveri.