fbpx
Kritik & essä Maaret Koskinen, 30 april 2021

Mia Engbergs arbetsbok visar en filmväg till andra sinnen

Lucky one (Mia Engberg, 2019)

I sin nya bok skriver filmaren Mia Engberg om att röra sig bort från övermättade bilder och istället lyfta fram ljudet och rösten. Kan man göra filmkonst genom ”bilder utan bild”? Maaret Koskinen har läst Den visuella tystnaden.

I Mia Engbergs bok Den visuella tystnaden finns ett maskinskrivet film-manifesto återgivet i faksimil, med både handskrivna anteckningar och synliga kaffefläckar. Redan det ger en känsla av att blicka in i en konstnärs verkstad. Det gör förstås än mer vad där står. Till exempel detta: ”Seek a form that is not visually saturated (—) The sound is superior to the picture and the story is told by voice-sound-dialogue.” Alltså: bort från övermättade bilder och lyft istället fram ljudet, rösten, ordet!

Begrunda sedan en annan regissörs arbetsbok: ”Jag måste behärska min lust till dialoger (…) I denna film ska dialogen vara helt underordnad och endast ett ackompanjemang på ljudbandet (…) Att skippa det där talandet ska bli skönt [och] kinematografiskt”!

Det här är Ingmar Bergmans anteckningar när han skrev på Tystnaden. Raka motsatsen till Engbergs förtröstan till orden alltså? Inte alls: hos båda handlar det i grunden om en trötthet över det gängse berättandet och om lusten att skala ned. I Bergmans fall, tysta det myckna pratandet; i Engbergs fall, tysta den övermättade bilden – allt till förmån för ljudet och dess inneboende rytmik.

Arbetsböcker är ofta fascinerande att få ta del av. Mia Engbergs är inget undantag: här får man syn på både estetiska trossatser och pragmatiska lösningar. Speciellt upptagen är hon med de svarta, icke-föreställande sekvenserna (ackompanjerade av till exempel en berättarröst eller ett telefonsamtal) som hon experimenterade med i Belleville baby från 2013, för att ”hitta ett utrymme bortom filmrutan där en ny blick var möjlig”.

I boken berättar hon nu om hur den impulsen kom att utvecklas i Lucky one från 2019, främst förstås som ett medvetet estetiskt val men också till följd av oväntade omständigheter. Det börjar med att de franska finansiärerna ville se ett mer konventionellt manus, som hon börjar skriva om för att falla dem i smaken. Och sedan, med två veckor kvar till inspelningen, får hon ett livshotande sjukdomsbesked. Allt pausas – men, skriver Engberg, det gav samtidigt ett utrymme att gå tillbaka till den ursprungliga idén och de svarta bildernas potential: ”den visuella tystnaden” eller ”bilden utan bild”.
Sådana sekvenser har teoretiserats av såväl musikvetaren Chion som filosofen Deleuze. Men Engberg utgår mer från praktiken, inspirerad av bland andra Derek Jarman och Marguerite Duras. I boken finns också beskrivande analyser av Duras India song, en film som drivs av ljud och en berättarröst, men där ingen någonsin talar i bild.

Engbergs strävan är alltså att göra den figurativa bilden tom eller frånvarande, till förmån för ljudet eller rösten i voice-over. Här finns med andra ord en stark tilltro till att det litterära ordet – paradoxalt nog bättre än filmisk visualitet – förmår skapa bilder, och att dessa (inre) bilder gör åskådaren eller åhöraren till en medskapande.

Samtidigt är förstås allt detta fortfarande film. Det, tror jag, är Engbergs poäng och estetiska credo. Det är alltså inte så att hon rakt av undervärderar bilden till förmån för ordet, i gammal välkänd hierarkisk ordning. Snarare vill hon tänja på mediets redan inbyggda potential till audio-visualitet: förmågan att (också) lyssna på film.

För vid närmare eftertanke är det ju inte så att den svarta rutan gör det visuella helt tyst eller tomt. Den svarta remsan laddas ju ofrånkomligen av det vi redan sett i det audiovisuella flödet, och även retrospektivt av det som kommer efter. Det går inte att tänka sig ett ingenting.

Därmed också sagt (fast jag tror inte att Engberg håller med) att regissören fortfarande styr, trots föresatsen att göra åskådaren till medskapande. Det är bara det att regissören här även blir en ”sonic auteur”, för att citera musikologen Alexis Luko. Oavsett handlar det hos Engberg om en lust och ett behov av att ”de-territorialisera” inmutade koder och berättarpraktiker: att skapa ett slags slowmotion i tidsflödet eller glänta i rummet som ger konturer åt meningsskapandet, på och utanför filmen – i den stund det sker.

Det är ju också det som är det underbara med detta underbart hybrida medium som kallas film, i synnerhet om man – som Engberg – fokuserar sinnenas roll. Konstteoretikern W. J. T. Mitchell skrev en gång att om man går riktigt nära en tavla och får syn på penseldragen så är det inte bara synsinnet som tas i anspråk utan även känselsinnet: ”Seeing painting is seeing touching.” Helt enkelt därför att känselsinnet och det kroppsliga minnet aktiveras via synsinnet.

Det är något liknande som Mia Engberg tycks eftersträva med sina ”bilder utan bild”: att utöka filmens potential mot hörandets bilder; att låta mediet framkalla inte bara de direkt synliga bilderna utan även de ”osynliga” som ligger förborgade i andra sinnen (hörseln, känseln) – och andras sinnen: publikens.

Annons