I dokumentären What we left unfinished från 2019 presenteras Afghanistans livaktiga filmproduktion från den Sovjetdominerade eran under 80-talet. Trots ständiga politiska och ekonomiska oroligheter iscensattes en rad rafflande B-filmsspektakel som utgör intressanta populärkulturella artefakter i kollision med föreställningar om kommunistisk propagandafilm. För Qodrat – den unga huvudkaraktären i Barnhemmet – är det dock inte den inhemska filmen som lockar. I inledningssekvensen syns han istället släppa loss i biomörkret till ett musiknummer ur en Bollywoodfilm. Året är 1989 och han livnär sig genom att sälja biobiljetter på svarta marknaden.

Barnhemmet är andra kapitlet i regissören och manusförfattaren Shahrbanoo Sadats planerade filmserie om fem delar baserad på vännen Anwar Hashimis privata dagboksanteckningar. Filmsviten är kronologiskt upplagd, och herdepojken från 2016 års Wolf and sheep har nu tagit sig in till Kabul där han omgående blir arresterad av polis och förd till barnhemmet från filmens titel. Sadat är intresserad av att undersöka hur individens villkor förhåller sig till samhällets, de små krusningarna på ytan till de stora rörelserna i havets djup. Klart är att politiska skeenden berör enskilda liv, problemet blir att gestalta det med trovärdighet på film. Dagboken fungerar här som en slags mikrohistorisk ingång till Afghanistans stormiga nutidshistoria, där Sadat genom nedslag i en vanlig människas liv förenar de två perspektiven.

Livet på barnhemmet står i centrum. I efterföljden av minnesfilmer som Fellinis Amarcord från 1973 består skildringen av en serie relativt fristående scener ur den typiska repertoaren – mobbing, vänskap, förälskelse, fotbollsmatcher och motbjudande skolmåltider. Det är knappast tal om någon helvetesskildring i stil med Alan Clarkes Scum från 1979, trots flera riktigt mörka inslag är anslaget relativt lätt och rapsodiskt. Den realistiska grundtonen bryts av med ett par fantasisekvenser, där Qodrat ger sina upplevelser formen av en Bollywoodmusikal – iscensatt med lustfylld kitsch och humor. Men parallellt med livet på barnhemmet skymtas den politiska turbulensen i landet, inledningsvis via tv-inslag men efter hand alltmer påtagligt. Undervisningen i barnhemmet har en tydligt sovjetisk inriktning och ungdomarna får till och med åka till Moskva, delta i pionjärläger och besöka Lenins balsamerade kropp. Men plötsligt packar den ryska språklärarinnan väskorna och försvinner, och den religiösa Mujahedin-milisen står snart och bankar på barnhemmets port.

Den nya afghanska filmen har under 2000-talet visat ett påtagligt inflytande från Iran – inte minst genom att regissörer som Siddiq Barmak och Samira Makhmalbaf valt att filma där. Barnhemmet uppvisar dock inte den iranska filmstilens minimalism och självmedvetande, snarare rör det sig här om en ganska typisk arthouse-estetik, följsam men något slätstruken. Sadat har samlat ett internationellt, rutinerat och övervägande kvinnligt team, och har en fin hand med barnskådespelarna som genomgående står för trovärdiga insatser. Men trots ett moraliskt patos – delvis inkarnerat genom en skyddande föreståndare spelad av dagboksförfattaren Hashimi själv – känns slutresultatet alltför förutsägbart för att riktigt beröra. Den mikrohistoriska ingången och nyanserade skildringen av Sovjet-eran är intressant, men det är svårt att undkomma känslan av att detta bara skrapar på ytan, att ett material baserat på dagböcker borde blivit så mycket mer intimt, nära och brännande. Visst speglar detta människoöde Afghanistans turbulenta samtidshistoria, men filmen missar något annat. Den saknar tillräckligt starka porträtt av själva människorna – det individuella, egensinniga och unika hos de som faktiskt berörs av historiens vingslag.