”Mulans ballad” är en kinesisk folkvisa från 500-talet som handlar om hur pojkflickan Hua Mulan tar sin sjuke pappas plats som soldat i kriget mot anstormande nomadhorder. Flickan går, i den först muntligt traderade och sedan nedtecknade legenden, från att vara en hopplöst odisciplinerad men stridssugen sillmjölke till att bli en av kejsardömets främsta krigare. Att hon egentligen är en kvinna avslöjas först senare, efter att hon har haft en lång och framgångsrik karriär inom den kejserliga armén. Sången har sedan 1920-talet filmatiserat ett tiotal gånger i Kina, film- och tv-produktioner om vartannat.
Niki Caros efterlängtade live action-film Mulan, den senaste i raden av nyfilmatiseringar av klassiska Disneyfilmer, en trend som i fjol innebar att Jon Favreus CGI-backanal Lejonkungen spelade för fulla hus världen över, är löst baserad på den uråldriga dikten.
I filmen är Hua Mulan (Lie Yifei) en ung kvinna med flera typiskt manliga intressen: hon gillar att jaga, träna kampsport och skjuta pilbåge. Därtill svämmar hon formligen över av ett slags magisk stridsenergi som hon inte har lärt sig att hantera. Hennes pappa (Tzi Ma) är mycket orolig över vad dotterns normbrytande fasoner kommer att innebära för familjens ära när hon till slut ska giftas bort. Men mellan de långa och nationalistiska dygdemonologerna, ofta framförda av en liderligt tårögd Mulan på ett slagfält, slaktar hon en hel drös med barbariska – och misstänkt IS-lika – nomader och räddar på så vis rikets helige ledare (Jet Li) från att brännas på bål.
Orden, nedtecknade för över tusen år sedan, överröstas av högupplösta bilder, svulstig musik och ett smörgåsbord med orientalistisk stridsmystik i amerikansk översättning. En ny myt skrivs, fast på den familjevänliga actionfilmens universella tungomål.
Universellt som i Disneys vanliga tillvägagångssätt: att ta en geografiskt lokal kulturell företeelse, förstora upp allt i blockbusterpixlar och sedan luta sig tillbaka och låta kosingen rulla in från biljettintäkter, samlarutgåvor, serietidningar, åkturer på Disneyland och merchandise.
Den nyzeeländska regissören Caro, som fick sitt internationella genombrott med det kritikerrosade ungdomsdramat Whale rider (2002), har plockat friskt från den kinesiska filmhistorien för att knåda fram rätt färg och form åt sitt krigsepos. Flera scener, inte minst när Mulan inkvarteras i ett träningsläger (en exteriör som ironiskt nog är filmad i Nya Zeeland), får mig att tänka på ett färggrant men oinspirerat plagiat av Zhang Yimous episka actionuppvisning Hero (2002). Mulan är dessutom fylld till bredden med stora kinesiska skådespelare, så till den grad att varje stupad fotsoldat åtminstone har en handfull internationella filmpriser på bokhyllan. En västerländsk publik kommer dock framför allt känna kampsportslegenderna Jet Li (Once upon a time in China, 1991) och Donnie Yen (Ip Man 1-4, 2008-2019).
Till skillnad från sin betydligt mer nedtonade och barnvänliga tecknade föregångare, hämtar Mulan mycket
av sitt material från wuxia, en genre med historiska rötter inom den kinesiska sagolitteraturen. Wuxia, som ungefär betyder ”hjältekrigare”, utmärks av att berättelserna utspelar sig under historiska epoker i Kina. Hjälten – som inte sällan är en kvinna – ska därtill vara en oerhört vass fäktare med en närmast övermänsklig styrka. Dessa komponenter har inom filmhistorien minnesvärt översatts till en nästan gravitationslös bildpoesi – med hjälp av ett avancerat användande av stålvajrar tillsammans med utsökt koreograferade svärdstrider – i King Hus Dragon inn (1967) och A touch of zen (1971). Wuxia hade ett mindre genombrott hos västerländsk publik efter millennieskiftet, när Crouching tiger, hidden dragon (2000) och Flying daggers (2004) gick upp på biograferna. Den kommersiella populariteten har möjligen dalat, medan arthouse-wuxia i form av Wong Kar-wais Grandmaster (2013) och Hou Hsiao-Hsiens The assassin (2015) har varit kritikframgångar.
Mulan spelades in i flera olika regioner av Kina och Nya Zeeland. I eftertexterna tackar filmteamet lokala myndigheter i Xiangyang-provinsen, en plats som på senare tid har blivit uppmärksammad för sina ”omskolningsläger” av miljontals uigurer och individer från andra minoriteter. Demokratiaktivister uppmanade därför publiken redan innan premiär att bojkotta filmen. Visst är också Mulan en lång och förbehållslös supermaktsflirt, något som inte minst understryks av den lismande bakom scenerna-dokumentären på Disney+, en frukt av den mjuka kinesiska kulturpolitik som på senare år har inneburit eskalerad självcensur hos internationella mediabolag.
Men trots att Mulan har betraktats som ett kalkylerande drag från Disneys sida att försöka tjusa in sig hos det etablissemanget i Peking, har filmen fått kritik för att inte vara mer övertygande än 1990-talets historiska såpoperor på kinesisk tv. Filmen var, enligt användare på Douban (en kinesisk motsvarighet till IMDb), en smaklös sallad av allt som Disneys trubbiga research kommit fram till är ”kinesiskt”.
Mulan är redan från filmens inledande scener en absurt fullfjädrad elitkrigare, en übermensch vars avsaknad av dramaturgisk utvecklingskurva punkterar grundberättelsens mer gradvisa framåtrörelse. All form av karaktärsutveckling och psykologisk realism har skalats bort till förmån för ett tillrättalagt propagandaepos. Liksom den i Kina rekordlönsamma actionfilmen Wolf warrior 2 (2017) är Mulan en skamlös lovsång till och mytologisering av en krigsmakt som ingen och inget kan rå på. (Wolf warrior 2 är dock, till skillnad från gravallvarliga Mulan, en underhållande film.) En krigare av Mulans kaliber visar sig vara mer eller mindre oslagbar, inte minst när det som strömmar genom hennes medvetande är en strid ström av disneyfierade stridsmaximer. Två mytiska system kolliderar: Sun Tzu möter Hannah Montana.
